Same old Karma - Elake Daves Krönika
En massa ord om egentligen ingenting. Närmare bestämt 1518 stycken. Och förstås ett par stycken ord om Buddhism.
Karma - för varje händelse som sker kommer det att följa ännu en händelse vars existens är orsakad av den första händelsen. Varje händelse kommer vara antingen tilltalande eller otilltalande beroende på motiven bakom den första händelsen. Om motiven innehöll mentala tillstånd av begär, motstånd eller förvirring kommer den efterföljande händelsen vara otilltalande, annars tilltalande.
Om man bara kan vara säker på en enda sak i livet så är det att allting är orättvist. Fråga bara Arsenal. Efter att ha gått obesegrade i 49 raka Premier League matcher åkte man till slut på pumpen, till råga på allt i mötet mot sin självutnämnda ärkerival Manchester United. Kan man tänka sig ett värre öde för ett lag vars hela självexistens bygger på att kasta av sig lillebrorsstämpeln och visa att man visst är den dominerande kraften inom engelsk fotboll?
Nej, man kan inte det. Vad Arsenal går igenom just är uppenbarligen så traumatiskt att dagarna inte räcker till för Wenger, Vieira, Edu och Co att offentligt beklaga sig över hur fruktansvärt orättvis förlusten var.
Ta till exempel bara en sån sak som att allting var egentligen domarens fel. Man Utd fick en straff och den borde de aldrig ha fått. Rooney slängde sig över Campbells utsträckta ben och det gör inte gentlemän. Poäng till Arsenal för detta. Gentlemän slänger sig inte över ben. Problemet är bara att inte heller bör moralens självutnämnda väktare slänga sig över ben. Man får vara jäkligt bra dansare på slak lina för att klara av att fördöma Rooney samtidigt som man envist hävdar att Pires inte filmar och att Cole aldrig förtjänat ett rött kort.
Och när vi ändå är igång, varför inte ta upp att Manchester United inte spelade med rätt inställning eller rätt anda.
Vilket förstås är lite lustigt. Här sitter Arsène Wenger - vars Arsenal är obestridda mästare att dra på sig röda kort - och förklarar för ett lag som konstant återfinns i toppen av Fair Play ligan att deras inställning är fel och att de spelar för hårt.
Snacka om att leka president Bush och anklaga Tony Blair för att döma förståndshandikappade till fängelse.
Wenger spinner dessutom vidare på samma tema och berättar att eftersom matchen tv-sändes i 75 länder så skadade detta synen på brittisk fotboll.
Hupp.
Koppla på pausmusiken, gör en Per Bill. Dags för timeout.
Manchester United spelar hårt och detta skadar brittisk fotboll?
Pausmusik och återspolning av bandet. När Arsenal på Old Trafford förra säsongen mobbade och hånade Ruud van Nistelrooy i scener som skulle ha fått vilken skolkurator som helst att vråla krisgrupp så skadade inte detta brittisk fotboll?
Förlåt mig monsieur Wenger, men den matchen tv-sändes också. Vilken fotboll blev skadad då? Den franska?
Det råder föga tvivel om att Arsenal är det spelmässigt överläget starkaste laget i England och har så varit i flera år. Arsenal måste dock minnas en sak Det finns fler aspekter i fotboll än att passa en boll och att springa med lätta balettsteg. Det räcker inte att ha tyllkjolen hängande vid fötterna, strumporna uppdragna till låren och va-va-voom i hörlurarna. Man måste kunna kriga, kriga för varje centimeter som Stefan Schwarz så käckt skulle ha uttryckt saken.
Förvisso låter det som en oerhörd paradox att säga att Arsenal inte klarar det fysiska spelet i Premier League, detta är trots allt Tony Adams, Steve Boulds och George Grahams gamla lag. Måhända har den brittiska råheten tunnats ut med åren och ersatts av fransk elegans och holländsk förslagenhet men ändå? Någon rest borde det väl finnas?
Icke då.
När Manchester United gång på annan väljer att spela street football mot Arsenal så kan inte fransmännen från London hantera arbetarklassen från Manchester. Likt den franska adeln springer de så fort benen bär till närmsta slott, alternativt tv-studio eller domare, där de ropar ut: -Mon Dieu. Rousseau hade helt fel. Dessa vildar är inte alls nobla.
Arsenal har förstås aldrig kunnat förlora med värdighet. Den som trodde att den påtagligt förbättrade disciplinen sedan förra året berodde på att Arsenal lärt sig sin läxa efter utskällningen från styrelsen bör tänka om. Arsenal har inte lärt sig någonting, de har bara inte förlorat på så länge att vi andra faktiskt glömt hur de brukade bete sig.
Redan 2001 påpekade Sir Bobby Robson att Arsenal måste lära sig förlora. Detta sedan Thierry Henry jagat domaren Graham Poll av planen efter en 1-3 förlust mot Newcastle. Och som vi alla såg i söndags så har inte mycket förändrats.
Naturligtvis är det inte bara negativt att vägra erkänna sig besegrad. Tvärtom, det finns en mängd fördelar. Det skapar t ex en otroligt stark framgångskultur som säkerligen tv-predikanter i USA är djupt avundsjuka på. Vad Arsenal än tar sig till på planen så gör man det med den fasta övertygelsen om att det är rätt och riktigt. Man är framgångsrika och därigenom så inte bara förtjänar stjärnorna att få bollen vid fötterna och få spela det spel man vill, man kräver att få bollen vid fötterna och få spela det spel man vill. Det är ingen slump att Henry försöker spöa upp Lauren på plan. Det är ingen slump att Arsenal slåss ombord bussar. Det är ingen slump att Arsenal förfaller till tjuriga små dagisbarn som slänger sig på marken och håller andan tills matchen spelas om. Det är ingen slump att Arsenal startar matkrig i spelargångar.
Och det är framför allt ingen tillfällighet att varje förlust bemöts med standardfrasen - vi var det bättre laget och egentligen borde vi ha vunnit. Att vi inte vann var helt och hållet beroende av orättvisa yttre faktorer.
Nej, att vägra erkänna sig besegrad är Wengersk bunkermentalitet i ett nötskal och ett klassiskt beprövat sätt att försöka nå framgång. Ibland lyckas man till och med.
Nackdelar då? Tja, förutom den uppenbara att man framstår ett gäng kompletta hycklande skitstövlar så finns det inte så många, förutom att trevliga killar förstås säljer fler tröjor. Sen har vi förstås den där lilla, lilla detaljen med karma.
Här kan det vara nog så viktigt att påpeka följande. Två fel gör aldrig ett rätt. Bara för att Vieira slänger sig handlöst mot Schalke 04 och nästan får Tyskland att återuppta kriget mot England så är det inte rätt att Rooney slänger sig fortare än VM-Owen 2002 mot Arsenal. Inte heller är det rätt att Cole råkar ut för en knäoperation från Dr Nistelrooy, trots att Cole själv lekt doktor med både Solskjaer och Ben Thatcher.
Ändock är hela situationen rena drömmen för en från 60-talet överlevande hippie. Med Che Guevara bilder på väggen, FNL-duken på soffbordet och palestinasjalen som värmekälla kan han äta ekologiskt odlade morötter framför sin tv när Rooney gör sitt svanhopp och ropa - Det är Karma dudes, Bad Karma.
Teckenbegränsning är ett otyg. Del II
