Då satt man här igen då
Nervös som tusan inför en match som inte kommer att spelas än på 32 timmar, men man bara vet hur dåligt man kommer att må under hela dagen i morgon, man kommer inte att kunna njuta av det stundande julbordet...
... utan allt kommer att kretsa kring matchen mot Man U i morgon. Hur kan det komma sig att just dessa matcher blir så extremt viktiga?
Visst "de röda jävlarna" är ett av Englands bästa lag genom tiderna och får nog än idag ses som ett av världens bästa klubblag och man vill ju alltid besegra de bästa. Just nu är vår oönskade avkomma Chelsea bäst i England men matcherna mot "the Bloo Poo" behöver ingen extra tändvätska. Arsenal är också bättre än Man U i nuläget men ändå är känslan av att vi "måste bara vinna" ruggigt stark inför matcherna mot Manchesters andralag.
Personligen har jag hyst agg mot Man U längre än Premier League har existerat. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör att avsmaken är så stark.
Köpelag?
Nej, det gäller ju för alla proffsklubbar i dagsläget (och Man U har fortfarande en av de mest framgångsrikaste egna generationerna av alla PL lag genom tiderna).
Tråkig fotboll?
Nope, inte det heller. Säga vad man vill, men underhållande har man allt som oftast spelat sedan tidigt 90-tal.
Okunniga fans?
Ja, delvis, men det lag som (kanske) har flest supportrar i världen bör enligt enkel logik också ha flest "nollor" i sina led. Okunskapen åsyftar många Svenska Unitedfans, men det finns självfallet mycket skarpa hjärnor som motpol till detta.
En idiot till manager?
Absolut, en ruggig gubbe som år efter år verkar göra sitt yttersta för att bibehålla sin stämpel som mest osympatisk i ligan. Å andra sidan kan han sin fotboll, resultaten går ju liksom inte att resonera med. Men att det ska vara så svårt att både vara ödmjuk och ruggigt framgångsrik? Med undantag av vår alldeles egen "Svennis" kryllar det av exempel på coacher i SAF-andan.
Pengarna?
Ja, delvis men det bottnar ju också i en viss avundsjuka. Det är väl kanske sättet man använder pengarna på som stör mig. Jag ska inte väcka "Saha-debatten" till liv just nu, men den är ett typexempel på hur osmakligt man kan använda sin ekonomiska styrka.
Nåväl, jag kan säkert göra denna lista extremt lång, men jag vet att jag kommer att få höra "du är ju bara avundsjuk" ändå så varför fortsätta. Och jag ska inte sticka under stol med att jag är avundsjuk på Man U's framgångar, men jag vill inte byta om priset är att klubben blir så stor att den blir opersonlig, klubben blir mer "BIG business" än fotbollslag osv. Det är ju inte realistiskt att tro att man både kan ha pilsnern och samtidigt dricka ur den, så jag följer glatt min klubb utan märkbara framgångar men med en otroligt familjär atmosfär som saknar motstycke. Känslan, när man rest över till London, att tassa in på Golden Lion en matchdag och mötas av genuint glada människor som tycker att det är kul att man är tillbaka igen - det är en viktig del av vad jag söker i mitt supporterskap.
Det är nog bara så enkelt att Man U har iklätt sig rollen som klubben som står för allt som jag ogillar med supporterskap. För fotbollsmässigt kan man ju inte racka ner på dem de senaste 10-12 åren. I morgon är det inte heller en match i vem som har mysigast när de följer sin klubb utan det kommer att avgöras på planen. Bara att hoppas att vi kan ta vår första seger på hemmaplan mot Man U sedan 1964.
Vi kan ju anta att morgondagens match är betydligt mycket viktigare för oss än Manchester Utd. En av säsongens största matcher för oss, och en match i ligalunken för dem. Räcker tändningen till...
Det känns som om det var igår, men i skrivande stund var det hela fyrahundratolv (412!) dagar sedan den osannolika vinsten på Old Trafford. För oss Fulham fans var detta en stor, väldigt stor, seger - bara det faktum att man direkt gav ut matchen på DVD säger väll allt (det var ju trots allt "bara" en ligamatch). För Man U fans var detta inte större än att det är ovanligt att de förlorar hemma och har säkert glömts bort av många, men för oss lever minnet av Clarkies tidiga mål, Forlans gåva till Steed och framför allt Inamotos drömmål.
Får man be om en liten repris i morgon tack.
Grattis, du har just läst en text utan röd tråd, utan en tydlig poäng och som bara speglar hur nervös och osammanhängande jag är just nu (och lite om att jag inte är så positiv till Man U).
Bring on UNITED!
