Ding Dång Bang - Elake Daves Krönika
Fler ord än någonsin om sanningen, hela sanningen och allting utom sanningen. Vem behöver Lars Norén när det finns lag som Arsenal, Man Utd och Chelsea?
Med julen avverkad är det dags för vårtermin i Premier League. Den period när agnarna sållas från vetet, Chelsea vinner ligan och West Bromwich börjar planera för höstens resor till Leeds och Crewe.
Tro nämligen inget annat. Vad än Ferguson och Wenger försöker säga i sina samtal med media så kan vi göra en Paddy Power här och betala ut vinsten i förtid.
Chelsea blir engelska ligamästare säsongen 2004-2005.
Inte då. Tänk på Newcastle 1997 hör jag Pelle Positiv veva. Tolv poäng före vid jultid och ändå ingen titel. Eller tänk på Arsenal 2003. En hel massa poäng före Man Utd, Ljungberg gav segerintervjuer och vad hände sen? Glöm inte heller säsongen 1998 när Arsenal vann. Ingenting är omöjligt, ingenting.
Till det vill jag bara säga: Visst. Jättefint. Positivt tänkande. Sött. Fortsätt med det.
Allvarligt talat, medan Pelle Positiv och hans kamrater i mysdräkt fortsätter tända vaniljdoftande stearinljus på sina små rosafärgade moln kan vi andra konstatera att Chelsea inte är Arsenal och Count Chocula är inte Kevin Keegan. Elva poängs ledning med tretton matcher kvar är en vunnen liga.
Hur stor chans har t ex Arsenal eller Manchester United att komma ifatt? Alla vet att fransmännen från London har samma mentala stabilitet som en drucken fjortonårig flicka på sin första fest. Det är inget nytt. Minsta motgång och spelarnas ögon förvandlas till afrikanska vattenfall. De vackra passningarna vi vant oss vid byts ut mot dampanfall från Henry över att passningen inte satt som klistrad vid hans fot. Detta har alltid varit Arsenals svaghet. Man är ett av världens bästa lag - t o m det bästa - när omständigheterna är optimala (motståndare har en två-backslinje och domaren har inget emot Vieiras flåsande i nacken) men när omständigheterna förändras (fem-manna mittfält och en domare som vid åsynen av Vieira säger: - Usch, din tröja är ju geggig. Försvinn.) så är Arsenal inte alls lika bra. Börjar det gå fel för Arsenal så fortsätter det gärna på samma spår. Motgång föder motgång. Naturligtvis gäller också motsatsen, när det går bra för Arsenal så går det också väldigt bra. Ett Arsenal i medgång som anfaller är fotbollsvärldens näst vackraste syn - den vackraste förstås Manchester United "chasing a game" som den goda Teddy Sheringham uttryckte saken. Ett Arsenal i motgång är inte alls lika vackert, snarare är Arsenal i motgång en Birgitta Dahl deltagare i en Miss Universum tävling.
Men det finns fördelar med Arsenal i motgång också. Det ger t ex inblick i några av livets stora gåtor. Som vad hände egentligen med Hoddles gamla medium? För de som undrar kan jag nu berätta att hon tydligen jobbar för Arsenal och har utvecklat en metod för att överföra synskhet till vissa utvalda spelare. Hur ska man annars förklara att vissa av Arsenalspelarna kan se in i framtiden och slänger sig i god innan de blir träffade på plan? Vieira mot Liverpool någon? Vieira springer på mittfältet med bollen, Hamann närmar sig men innan Hamann sätter ut foten så trill, dutt, bom. Vieira ligger ner och Hamann ser smått chockerad ut. Naturligtvis finns tolkningen att Hamann besitter någon av tysk telekinetisk kraft som slog ut Vieira på avstånd. Dock, om Liverpool kunde fjärrstyra objekt, skulle de då inte kunna fjärrstyra en fotboll så Luis Garcia kunde träffa mål ibland?
Innan mötet mot Manchester United på Old Trafford i höstas var Arsenal sex poäng före Chelsea. När man nu förlorade samma möte på Highbury i början av februari finner man sig tretton poäng efter. Hoppsan Kerstin. Detta är ett bra tillfälle att börja tala om momentum.
Man talar nämligen gärna om momentum i fotbollsvärlden. Diverse skäggiga experter med glasögonen hängande från nästippen hänger över borden och talar om att det laget och det laget har momentum just nu. Man ritar fina streckbilder med intetsägande bilder över hur spelare rör sig och vilka som har gamnacke alternativt sträckt rygg. Låt er dock inte luras. Momentum i detta sammanhang är inget annat än en kvasiintellektuell term för att beteckna det hederliga svenska begreppet flyt. Går det bra så går det bra, går det skit så går det skit. Flyt. Vissa har det och Arsenal har det inte. Istället för klipp, klapp, mål går det ding, dång, bang.
Det är inte heller bara Arsenals mentala svaghet som gör att de aldrig kommer att komma ifatt Chelsea. En bidragande orsak är förstås att Mourinho inte är någon Kevin Keegan heller. Där Kevin Keegan lämnar Wembley till orden att han inte är bra nog stiger Mourinho in på Stamford Bridge och säger: - Yo, Wazzup dawg. Jag är nummer två efter gud. Ge hit nyckeln till skattkistan och en lista över säsongens matcher. Sätt dig i hörnet och räkna lite pengar Cuddly ponken. Pappa Mourinho ska styra upp det här ryska imperiet.
Mourinho granskar sedan listan med lugn eftertänksam blick. Ena foten på skrivbordet och den andra på en samovar från någon obskyr rysk tsar - numera tjänande som spottkopp speciellt införskaffad för Cuddlys salivutsöndring när han får sin veckopeng från Roman. Efter några minuter har Mourinho funderat klart och meddelar att ligan nog ska vara vunnen typ två-tre veckor innan sista omgången. Senast. Antagligen långt tidigare.
Är det så konstigt att Fergie och Wenger blir alldeles spattiga på denna karl? Här kommer en liten barnrumpa till portugis, en spitting image av Count Chocula dessutom, in på deras egna inmutade område av mindgames och strör absurda förutsägelser omkring sig som får Wengers tal om att gå igenom ligan obesegrad att framstå som blygsamt. En portugis som i varje samtal med pressen får Fergie att börja gråta vid tanken på att hans bild vid ordet arrogans i Encyclopedia Britannica inom kort kommer att vara utbytt mot symbolen för en transylvansk chokladflinga.
Börjar ni förstå varför Fergies och Wengers sandlåda har varit mindre än någonsin denna säsong?
Det är inte heller nog att med Count Chocula är den mest arroganta personen i världen, han klår Wengerskt hycklande och Fergusonsk partiskhet med samma lätthet som Robben driver igenom en backlinje. Count Chocula har inga problem att anklaga andra lag för att spela negativ fotboll (Tottenham, Blackburn) samtidigt som han förde Porto till CL-seger med den mest spelförstörande fotboll som setts sedan samma lag vann Uefacupen mot Celtic. Ej heller har han problem att anklaga andra lag för filmningar (Man Utd) trots att Anna Lindberg kan plocka fram ett 10-minuters band från vilken Portomatch som helst och se det som en instruktionsvideo i svanhopp med snurr. Allt detta klarar Chocula av på en kafferast och har ändå tid över att förklara för påven vad katolicism egentligen är.
Slut? Inte då. Det tar aldrig slut: Del 2 av 5
Jobbo med länkar? Varför inte gå till muss och ta ner rubbet i ett PDF-dokument?
