Ding Dång Bang - Elake Daves Krönika (III)
En spelare som aldrig spelade i Manchester United men väl i Tottenham är Paul Gascoigne. Gazza är en man av många talanger. Bland annat att supa sönder sig själv på flygplan, gråta på fotbollsplaner och bli utvisad för "Industrial Language". En term jag - med risk att uppröra språkpuritaner överallt- översätter till "fabriksjargong", dvs. ett språk där invektiv och svordomar ersätter alla adjektiv, substantiv och i stort alla -iv som finns.
Dagens ohejdade mästare på detta språk är Manchester Uniteds lovande yngling Wayne Rooney. Obekräftade uppgifter gör gällande att han i sina samtal med domare Graham Poll under matchen mot Arsenal svor mer än 40 ggr per minut.
Imponerande inte sant?
Vem säger att Liverpools skolväsende lider av resursbrist och inte kan bilda sina ungdomar?
#
Några som definitivt inte vinner ligan är El Pool Livero.
Förlåt mig för den billiga spanskankytningen men man kan dra hur många spanska skämt som helst om Liverpool numera och det är ack så svårt att låta bli.
Tjurfäktningar och tjurar till exempel. Låt oss säga att Biscan är i Pamplona, springer folk efter honom för att få en autograf eller springer folk framför honom?
Anledningen till att man kan dra så många skämt är förstås att Houlliers franska era är så gott som utraderad. Det finns inga röda halsdukar kvar, inga ledsna cockerspaniel-ögon som försöker övertyga om att det faktiskt är bra att vinna skotten. Nej, Anfield är numera en Tapas-serverande anläggning där det ibland spelas fotboll och ibland inte. För tillfället är det inte som gäller.
Liverpool har problem. Problem så stora att de har antagit Gazza-proportioner.
Liverpool har glömt bort hur man spelar fotboll. Nu vann man förstås senast mot Charlton vilket fick Benitez att glatt utropa: - Ay! Caramba! Bästa bortamatchen på 40 år!
Det är märkbart hur svårt det är att helt utplåna minnet av Houllier.
Trots just denna meriterande insats så är sanningen den att Liverpool fortfarande ligger 7 poäng efter lokalkonkurrenten Everton i kamp om Champions League plats och 24 poäng efter Chelsea. Detta är inte några siffror som gläder gemene Liverpoolsupporter. Å andra sidan är det inte mycket som gläder en Liverpoolsupporter nu för tiden. Ta bara en sån sak som skador. Om man inte visste bättre skulle man tro att Liverpool har köpt in hela Tottenhams fitnessavdelning. Det finns knappt en spelare i truppen som inte är eller har varit skadad. Anfallaren Cisse har brutit benet, Alonso bröt foten. Pang-Olle åkte på en ligamentskada. Kewell en ljumskskada - om det nu är ett avbräck eller inte ska vi låta vara osagt. Målvakten Kirkland har en ryggskada och Josemi en knäskada. För ovanlighetens skull är faktiskt Gerrard hel men det är säkerligen bara en tidsfråga innan han också går sönder. Liverpool har en sån säsong.
För att fylla på med lite spelare gick Liverpool ut på mellandagsrean under januarifönstret och införskaffade en anfallare och en back. Naturligtvis gick shoppingturen till Spanien och La Liga och de spelare man införskaffade var anfallaren Fernando Morientes från Real Madrid samt backen Pellegrino från Valencia. Lagom djupfrysta bägge två efter en höstsäsong i respektive lags frysbox.
Jag behöver knappast påpeka den lite märkliga vändningen i att Liverpool köper den anfallare från Real Madrid som aldrig varit till salu i första hand om inte Liverpool sålt Michael Owen till just Real Madrid, därmed åstadkommande en av de mer notabla anfallar-rockaderna denna säsong. Som jag skrev innan, det är svårt för en klubb att helt frigöra sig från minnet av Houllier. Vissa logiska tankevurpor får man räkna med under en övergångsperiod.
Vad man även måste räkna med är lite taffligt spel. Liverpool har på 25 matcher skrapat ihop 40 poäng och ligger 24 poäng efter Chelsea. 24 poäng! Det är lika mycket poäng som man får för 8 vinster vilket av en märklig slump är precis vad som skiljer Liverpool från Chelsea. Chelsea har 1 förlust, Liverpool har 9.
Nio förluster i februari är kort sammanfattat inte bra. Att man överhuvudtaget fortfarande är kvar i kampen om CL säger mer om hur jämn ligan faktiskt har blivit.
Här kan det vara på sin plats att notera att med jämn menar jag förstås jämn i en relativ term. Vad som egentligen har hänt i ligan är att det har bildats tre skikt. De bra, de mindre bra och de patetiskt usla. Det är i skikt nummer två - de mindre bra - vi kan se en mer uttalad jämnhet i år. Det skiljer elva poäng från Liverpools femteplats till Fulhams femtondeplats. Lika många poäng som skiljer Liverpools femteplats från Arsenals tredjeplats.
Genom att tina upp de nyinköpta spelarna räknar dock Liverpool med att vända på trenden. Nu ska inga fler matcher förloras utan man har gett sig sjutton på att ta en Champions League plats och mannen som ska göra det med rimfrost i skäggstubben är Fernando Morientes.
Det är förstås ett aber för Liverpool att supportrarna gång på annan har de mest absurda förväntningar på sitt eget lag, det skapar en orimlig press på spelare och ledning men frågan är om supportrarna verkligen är så fel ute med El Moro hyllningarna. Visst brukar supportrarna i den vattendamm som är Pool blåsa upp varje lite spigg till ballongfisk men i fallet Morientes kan man faktiskt ha rätt.
Hans insatser i Champions League förra säsongen var inget annat än strålande och endast Reals klubbdirektör Perez kan svara på varför han fick tillbringa höstsäsongen på tredje hyllan bredvid Rauls frysta lammkotletter. Kanske hans namn inte säljer nog med tröjor, kanske han inte har tillräckligt feta reklamkontrakt med Nike? Kanske delar han bara världens mest osymmetriska fransman, Patrick Vieiras, öde att vara bara en nästan galactico? Vem vet, I Real räcker det inte att vara bra för att få spela lika lite som det räcker med att vara dålig för att inte spela. Fotboll enligt Perez är en helt annan sport än den vi är vana vid.
Allt detta är dock bara en akademisk fråga. Med Moro i laget kommer Pool göra fler mål, kanske finns det trots allt en chans för Benitez att avsluta säsongen med den CL-plats som trots allt får sägas vara den enda rimliga förhoppningen supportrarna kunde ha när säsongen startade. Även om Riise med sitt ärligaste leende berättade för norsk media att han trodde på en trippel. Naturligtvis inte en trippel med ligaguld, han är trots allt inte Houllier. Bara norrman. Nej, trippeln denna gång var Champions League, Ligacup och FA-cup.
Fler delar är alltid ett faktum.: Del 4 av 5
