CITYS ENGELSKA MÄSTARE (1967-68)
Erik Rosendahl skickade in en gästkrönika som vi självklart måste lägga upp på sidan.
Jag föddes i en värld där Man Utd visserligen var regerande mästare men där City snart skulle ta över. Succesäsongen 1967-68 kulminerade i sista omgångens dramatiska 4-3-seger över Newcastle på St. James Park samtidigt som ManU förlorade hemma mot Sunderland. Därmed gick varje City-anhängares dröm i uppfyllelse: City toppade tabellen med två poäng före United.
Men säsongen hade inte varit någon dans på rosor. City förlorade t ex inte mindre än fem av sina elva första matcher. Vinden vände i oktober då Francis Lee köptes från grannlaget Bolton och samtidigt flyttades Mike Summerbee från kanten till mitten. Dessutom ersattes Harry Dowd av Ken Mulhearn mellan stolparna.
City hade då många drag över sig som i dag ter sig nästan romantiska. Populäre keepern Dowd extraknäckade som rörmontör. Lagkaptenen Tony Book gjorde sin ligadebut först i trettioårsåldern men hann hursomhelst leda City till framgångar såväl hemma som i Europa och blev själv vald till årets spelare 1969. En annan veteran, vänsteryttern Tony Coleman, hade vandrat runt i lägre divisioner med sådana klubbar som Tranmere och Doncaster före transfern till Maine Road för endast 12 000 pund.
De flesta spelarna kom från Greater Manchester-området. Försvarsspelarna Glyn Pardoe och Alan Oakes var kusiner! Även de "stora" förvärven kom från grannstäderna, Franny Lee som sagt från Bolton och landslagskollegan Colin Bell från Bury. Målvakten Mulhearn köptes från Stockport. Men tränarparet Joe Mercer-Malcolm Allison behövde inte köpa så ofta, sådana egna produkter som Joe Corrigan, Willie Donachie, Tommy Booth, Tony Towers och Ian Bowyer skulle bli "household names" på 1970-talet.
Något helt unikt och fullständigt otänkbart i dagens ligafotboll var att City praktiskt taget klarade mästerskapssäsongen med sin öppningselva (1 Mulhearn 2 Book 3 Pardoe 4 Doyle 5 Heslop 6 Oakes 7 Lee 8 Bell 9 Summerbee 10 Young 11 Coleman). Ett intressant namn som fick medverka i fyra ligamatcher var en viss Stanley Bowles, blivande showmannen "Stan the Man" som dock aldrig blev ordinarie i City.
Ännu mer unikt var att samtliga City-spelare var engelsmän! Något som ingalunda var självklart i slutet av 1960-talet lika litet som det är det i dag. Andra topplag hade ju stjärnor som INTE representerade England: Pat Jennings, Billy Bremner, Peter Lorimer, Johnny Giles, Ron Yeats, Ian St. John, Denis Law, George Best...
Men denna helengelska elva, ännu i dag det enda lag i ligans långa historia som vunnit mästerskapet genom att använda enbart engelska spelare, lyckades alltså ta hem ligan framför näsan på Man Utd, Liverpool, Everton, Arsenal, Tottenham och Chelsea. Vad som mest gladde City-fansen var naturligtvis Uniteds usla form mot slutet av säsongen: fem nederlag på åtta matcher och City hann ifatt grannarna. Och inte nog med det. Tony Book skulle föra sitt lag till segrar i FA Cupen (1969), Ligacupen (1970) och Europeiska Cupvinnarcupen (1970). Inte ett år utan pokal.
Vill man göra orättvisa åt ett sådant fint kollektiv som City då var genom att lyfta fram en spelare så måste den vara forwarden Neil Young, Citys målskytte med 19 fullträffar under mästerskapssäsongen som även svarade för det enda målet i 1969 års FA Cup final mot WBA. Young hade debuterat i City-tröjan redan år 1961 men var ännu år 1970 tongivande ute i Europa genom att göra ett mål och skaffa en straffspark (som framgångsrikt lades av Frannie Lee) i Cupvinnarcupfinalen mot polska Gornik Zabrze.
