Fredagskväll - men the Boleyn är inget fort! Del 1
Oavsett om man har tid eller lust, ny hemmamatch står på programmet för Hammers på fredag kväll. Manager Pardew gör en inventering och i bästa fall hittar han elva skadefria män som inte råkar ha något vettigare för sig.
Stevie är född i början av 70-talet. Så här långt har det hänt fyra riktigt stora saker i hans liv. När han träffade sin nuvarande fru, när deras båda söner föddes samt för ett par år sedan när Stevie upptäckte att familjens Spanien-semester var förlagd till samma ställe som hans älskade Leicester City hade träningsläger. Det blev inte mycket bad men desto mer bevittnande av kvadrater och två-målsträningar den semestern kan jag säga och bara ett starkt äktenskap står pall, för det är inte lätt för en kvinna att känna sig älskad av den som passionerat beundrar en hoper män. Räddare i nöden blev faktiskt en i hopen, nämligen Dennis Wise som just då påbörjade sin korta sejour i Leicester. Wisey var den spelare i truppen som inte bara tog Stevies lyckofrossa på allvar, han fixade bollar med alla spelarnas autografer på till ungarna (eller var det till Stevie?) och han, konstaterade frun i ett förtroligt samtal jag hade med henne efteråt, visade sig dessutom vara en mycket artig och konversabel gentleman, långt ifrån den mediala nidbild som frun hade hört talas om men nu inte längre trodde på.
I december förra året sitter jag på bussen på väg till jobbet och ägnar mig åt mitt favoritgrubbel, som kan sammanfattas med frasen "när f-n ska det börja gå bra för West Ham?" Då får jag syn på en grannpojk, tillika släkting till Stevie. Han berättar att Stevie med familj ska komma ända från the Midlands och hälsa på kommande veckoslut. Då jag inser att vi inte kommer att få tillfälle att träffas under det korta besöket ber jag den unge mannen om en tjänst. "Du kan väl framföra följande fast förankrade sanning till den gode Stevie: West Ham is shit but Leicester is even worse". Pojken är inte bara väluppfostrad, han har uppenbarligen också gott minne, för någon vecka senare kunde han meddela mig att hälsningen blev framförd och för den delen mottagen med ett leende och en instämmande nick. En indikation så god som någon att Leicester-supporters inte bara är trevliga utan också, liksom vi, härdade i en grym värld bestående av tuffa realiteter.
Saken är ju den att mina visdomsord är ännu mer sanningstyngda idag än när de uttalades för tre och en halv månad sedan. Leicester har åkt jo-jo mellan Premier League och ettan de senaste åren, det började förresten den säsongen som hade sin uppstart i spanska Malaga med Stevie, i maj var man degraderade men Wise hade lämnat det sjunkande skeppet redan i januari. Sen gick man upp på nytt - bara för att åka ut per omgående igen i fjol. I vår blir det dock inte tal om nåt avancemang, laget parkerar riktigt långt ner i tabellen, har haft en skitsäsong (ja, even worse) och ligger faktiskt bara två ynka poäng från nedflyttningsstrecket. Men trots en svag formkurva (tre oavgjorda på de sex senaste ligamatcherna) tror jag inte för ett ögonblick att det kommer att gå så illa att man ramlar ur en serie för andra året i rad. (Den sortens fritt fall ägnar sig bara GAIS och en handfull andra särskilt utvalda åt men det är en HELT annan historia.)
I jämförelse med detta kunde man kanske från vår sida vara tämligen nöjda, än så länge vinner West Ham i alla fall lite oftare än motsatsen och minsann bröt man inte förlustraden i tisdags. Men vi är verkligen shit och när som helst kan de som är even worse komma och plocka oss, för lagets stolthet och ryggrad tycks ha gått förlorad. West Ham låter sig besegras med en dåres envishet och man gör det i jämna och täta intervaller. Och Pardew upprepar hela tiden sitt tjatiga mantra "detta duger inte, spelarna måste visa en helt annan karaktär annars vinner vi inte matcherna, men vi kan vända på det här, vi kan gå upp och jag är rätt man för jobbet". På supportersajten westhamonline.net skriver signaturen "old geezer" efter Reading-förlusten i lördags att detta West Ham-lag är det sämsta sen kriget. Man är frestad att fråga "vilket krig?" men OK då, supportern ifråga har varit en passionerad Hammer i 47 år och innehaft säsongsbiljett i 31 så han har rimligtvis hyfsad koll på läget. Han fortsätter: "I cannot recall a side so devoid of talent, flair, tactical awareness and effort as has been evident this season" och slutsatsen är given; Pardew kommer aldrig att få till det.
Denna alltför långa inför matchrapport fortsätter
här.
