Derbydags - Millwall och 700 poliser till Boleyn Ground
För de flesta fotbollsanhängare är det något alldeles speciellt att möta lokalkonkurrenten. Spänningen och intensiteten stiger och mer än tre ligapoäng står på spel. Rivaliteten mellan West Ham och Millwall påminner oss tyvärr också om fotbollskulturens värsta avigsidor - det infantila våldet och s.k. supporters vars främsta ärende är att dra "sitt" klubbnamn i smutsen.
Den grundmurade fientlighet som idag präglar relationen mellan fansen till klubbarna från östra London har dock inte alltid varit rådande. De bildades båda i slutet av 1800-talet och hade till en början hamnarbetare och skeppsbyggare (i Hammers fall också järnarbetare) som supporterbas. Enligt historieskrivningen ledde en varvsstrejk till att antagonismen tog fart. Strejken avbröts på ett varv dominerat av arbetare med Millwallsympatier och reaktionen blev kraftigt negativ på de arbetsplatser där jobbarna höll på West Ham.
Relationen normaliserades dock under åren som gick och det var först i slutet av 1950-talet som de gamla motsättningarna väcktes till liv på nytt. De historiska händelserna blev en förevändning för kriminella gäng på båda sidor att, i klubbarnas "namn" ägna sig åt regelrätt krigföring och meningslöst våld.
Särskilt många anledningar att slåss i samband med fotbollsmatcher hade man dock inte, eftersom lagen mestadels spelat i olika divisioner. Sedan uppflyttningen 1958 tillbringar Hammers, rent statistiskt, fyra av fem säsonger i högsta ligan medan Millwall bara mäktat med två säsonger totalt på den nivån under hela sin 120-åriga historia. En välgörenhetsmatch mellan lagen i början av 70-talet blev dock tillfället som de förvirrade huliganerna i de s.k. "firmorna" väntat på och matchen har beskrivits som "possibly the most violent testimonial ever seen". När sedan lagen, efter West Hams degradering till Division 2 1978, för första gången på 30 år stötte på varandra i ligasammanhang, blev det tragiska resultatet nya våldsamheter och denna gång dödsoffer i båda lägren.
Millwall vann 2001 den division som numera, av någon outgrundlig anledning kallas League One men som alltså är nivån under Coca Cola Championship. Sedan dess har lejonen varit ett stabilt lag på den övre tabellhalvan. I fjol tappade man dock fokus under våren, men anledningen var av det mer angenäma slaget. Millwall avancerade nämligen ända till final i FA-cupen, där dock Manchester Utd blev en omöjlig uppgift. Man hade en osannolik tur med lottningen, inte ett Premier League-lag så långt ögat kunde nå innan finalen men ska ändå hedras för sin insats. Framför allt minns man semifinalen mot Sunderland, som kanske inte präglades av skönspel, men väl hängivenhet och kämpaglöd och belöningen blev seger med matchens enda mål, inslaget av Tim Cahill som kastar sig fram på en retur.
För första gången sedan 40-talet spelar nu lagen i samma serie två säsonger i rad. Millwall vill definitivt förlänga detta ytterligare ett år då deras säsong varit en besvikelse, bl a pga skador och interna stridigheter, och man har hamnat på efterkälken i racet om play off-platserna. Det enda som finns kvar som man kan glädja sina fans med är en vinst på lördag och därmed sätta käppar i hjulet för West Hams uppflyttningsplaner. Lita på att Millwalls spelare kommer att sälja sig dyrt och man stärks i sin ambition av att ha gått segrande ur hemmamatcherna på The Den såväl denna som förra säsongen (4-1 och 1-0). Totalt genom alla tider har West Ham sju vinster, Millwall fem och nio möten har slutat oavgjort. Hemma på Upton Park har Hammers aldrig förlorat, senaste mötet skedde hösten 2003 då den blivande cuphjälten Cahill en kvart från slutet kvitterade David Connollys ledningsmål från första halvlek. Cahill såldes dock till Everton i somras, något vi kanske ska vara tacksamma över eftersom han också gjorde två mål i 4-1-matchen för drygt ett år sedan!
Det må finnas starka antipatier mellan de båda lagens supportrar. Ändå är naturligtvis det stora flertalet, oavsett om man håller på Hammers eller Millwall, för fotboll och emot våld. Matchen på lördag betraktas likväl, föga överraskande, som ett "högriskobjekt". Det är orsaken till att den sparkas igång redan kl. 12 lokal tid. Senast Millwall var på besök kantades drabbningen av 700 poliser och det finns väl ingen anledning att tro på ett mindre antal denna gång. Pådraget är kanske nödvändigt men ger tyvärr en inspirerande inramning för den minoritet av idrottens svans som vet hur man slåss men i ytterst liten utsträckning begriper sig på fotboll.
West Ham kommer till spel med tre raka segrar i ryggen och ett, kan man förmoda återupprättat självförtroende. Det oroande är ändå att alla fem lagen som kämpar om de tre vakanta play off-platserna tycks ha hittat formen så här på slutet och därför kan en poängförlust på lördag bli mycket ödesdiger. Segerreceptet är att hålla huvudet kallt (hör du det, Repka?), fortsätta med det täta försvarsspel som imponerat på senare tid samt få upp tempot i det offensiva passningsspelet. Trots att den gamle Millwall-hjälten Sheringham på ålderns höst slagit personligt rekord genom att näta sex matcher i rad har laget även på slutet haft stora problem med att sätta sina chanser. Matt Etherington kom in i andra halvlek mot Coventry i lördags och var den som räddade dagen genom att vara inblandad i alla tre målen. Man ber till högre makter att denna insats inte var en tillfällighet, eller som Gordon Thrower på KUMB hoppfullt uttryckte saken efter matchen mot de himmelsblå: "The aliens who kidnapped last season's Hammer of the Year and replaced him with some sort of inferior space clone have returned the original."
För ovanlighetens skull kan West Ham starta med samma fyrbackslinje för fjärde matchen i rad. Dessutom har tre av backarna; ungtupparna Ferdinand och Ward samt oldtimern Powell, spelat ihop i ytterligare två matcher på raken. Det ihåliga försvar som släppte in tre kassar mot Reading för en dryg månad sedan (och innehöll MacKay och Mullins) är därmed lyckligtvis historia.
Längst fram lär Harewood, trots missade chanser senast och order från Pardew att ägna veckan åt att träna huvudspel, återigen få starta. Det gör han tillsammans med Sheringham som tagit på sig uppgiften att, hur ont det än gör i kroppen, spela så mycket det bara är möjligt under återstoden av säsongen. Zamora, som repat mod på slutet, finns disponibel för inhopp.
På mittfältet måste det dock bli en förändring jämfört med förra startelvan. Etherington går in på vänsterkanten, i övrigt kan det mycket väl bli samma tre som senast även om både Chadwick och Williams är sugna på att sno Newtons plats till höger.
Trolig startelva således:
Walker
Repka Ferdinand Ward Powell
Newton Reo-Coker Noble Etherington
Harewood Sheringham
På bänken: Bywater, Mullins, Fletcher, Zamora samt Chadwick eller Williams.
Av princip tippar jag aldrig fotbollsmatcher, utom när jag medverkar som bottensladdande i supporterklubbens tipstävling. Jag noterar i alla fall att mannen som bär den gula ledartröjan i samma tipstävling, Mikael Åberg, har förutspått 2-0 till Hammers. Då Åberg tippade 2-1 mot Wigan, 1-0 mot Burnley och 3-0 mot Coventry kan man bara hoppas att oraklet ifråga fortsätter på den inslagna vägen.
