Gästkrönika: Några rader efter ett guld
Om en förälskelse med lyckligt slut.
Jag har inte haft möjligheten att följa mitt älskade CFC på plats allt för ofta så när min far berättade att han hade lyckats skaffa biljetter till matchen mot Wimbledon på Stamford Bridge( 19/10-96) var jag exalterad.
Jag var bara nio år då och hade väl inte egentligen något riktigt favorit lag förutom Malmö FF. Min bror, far och farfar var trogna Arsenal fans men jag har aldrig förstått vad de ser i det laget. Varje gång vi diskuterade engelsk fotboll kom Arsenal upp och att man skulle hålla på det laget för dom är så jävla bra men jag höll inte med. Tyckte Man Utd (jag ber om ursäkt för detta stora misstag) var bäst då. Men åter till Matchen Mot Wimbledon. Vi flög till London tidigt på morgonen och checkade in på något hotell på Tottenham Court Road.
Efter incheckningen började vi vandra mot arenan jag bara hade sett på bild tidigare. Till slut stod jag då utanför det som skulle bli min mest kära plats utanför Malmö. Minns att jag drog min far i armen och tjatade att vi skulle gå in i "affären" där dom sålde tröjor. Så vi knallade in. Där inne stod en del människor flockade runt en ganska kort mörkhårig kille. Lade först ingen vidare tanke vid det utan gick och tittade på tröjor. Tänkte efter en stund och sen valde jag en tröja på måfå då jag inte kunde bestämma mig. Det blev nummer 25 och vi gick till kassan. När pappa betalade berättade kassörskan att spelaren med den tröjan signerade tröjor just nu. Jag ställde mig i kön och när jag kom fram såg jag den mannen som skulle bli min absolut största idol någonsin inom fotboll. Gianfranco Zola satt där på en stol och log och signerade. När han hörde att jag pratade konstig engelska frågade han var jag kom ifrån och svaret blev Sverige. När vi lämnade shopen och sökte oss till våra platser flöt jag fram över betongen. En Chelseaspelare hade PRATAT med mig. Överlycklig satt jag och tittade på en match jag både vill minnas förevigt och glömma. Matchen slutade 2-4.
Efter att ha sett den matchen live och träffat Zola, om än så bara för en minut, blev jag förälskad i Chelsea och har följt dom sedan dess. Efter den förlusten och de dåliga resultaten kom pikarna från vänner och släkt. "Arsenal och Man Utd är fannamajj bättre! När vann Chelsea något senast? 40 år sen!" hörde man ofta. Men jag vägrade lämnade laget i mitt hjärta bara för att det inte gick som jag hoppades. Jag frågade dom istället hur kul det var att följa ett lag som köpte framgång och fick till ofta till svar något i stil med "vi har pengar. Varför ska vi inte använda dom?" Sedan Romans ankomst har pikarna istället varit "jävla köpelag! Hur kan du hålla på det laget? Jävla medgångare!" och liknande.
De som vet att jag har följt Chelsea i snart 10 år är glada för min skull att jag äntligen får uppleva vinster igen. Alla andra säger att man är förälskad i Romans pengar och när Roman försvinner lämnar jag. Inte en chans säger jag. För alla som har genomlidit de långa kalla säsongerna med placeringar som varit mindre angenäma vet att när ditt hjärta har börjat banka sant och ärligt för CFC slutar det aldrig!
I år var vi äntligen bäst och på tisdag ska Liverpool få känna på det också och sen även Milan eller PSV!
Till slut skulle jag vilja tacka alla spelare, ledare och tränarstaben för en utmärkt insats. Alla fansen för ett utmärkt stöd. Alla på svenskafans som har hjälpt mig följa laget när jag inte haft tillgång till varken Canal + eller coolstreaming.
Och sist men inte minst: KEEP THE BLUE FLAG FLYING HIGH!
Marcus "USD" Lindstedt
