Reseskildring Chelsea - Charlton
Sara Bergqvist 14 år, berättar om sin resa till London för att hylla de blå.
Reseskildring, Chelsea - Charlton
Chelsea - Charlton, trofé-matchen, där skulle jag vara, mitt livs första besök på Stamford Bridge, antagligen det största också.
Först en 8 timmars bilresa från Östersund till Västerås, sen 1½ timmes flygresa med en massa festande Chelsea-älskande svenskar. Detta var en av de bästa dagarna i mitt liv. Jag menar; Chelsea - Charlton, jag skulle ju få vara på plats när JT lyfter bucklan, vad gör då 8 timmar i bil?
Just det, absolut ingenting, och svenskarna då? Dom var ju bara roliga, om dom dricker gör väl inte mig något!
När jag och min far (Agne.K) anlände på London-Luton Airport vad var det första vi gjorde? Tappade bort oss. Vi var på väg till hotellet problemet var bara att vi inte
visste var det låg, så vi frågade om väg anvisningar. Alla vi frågade sa att vi skulle gå under bron och sen låg hotellet på höger sida men. Vi såg igen bro, en rondell såg vi, men ingen bro. Efter ett par minuter hittade vi bron; Den låg "Gömd" bakom rondellen, lite snopet, men det
struntar vi i.
Vi hittade till slut hotellet; efter många förvirrande encounters med vänster trafiken, det känns som om allt i England är bakochfram; trafiken, humorn, m.m. I alla fall, när vi kommit fram till hotellet, så hade det hunnit börja spöregna (Det tog ungefär 5 minuter att gå från flygplatsen
till hotellet) och det gjorde det inte enklare för mig,
Jag var redan förkyld innan vi drog iväg ner till Västerås och hade fått lock för öronen när vi landade; Jag hörde inte någonting, inte ens mig själv! Så fort vi hittat hotellrummet gick jag och la mig, jag menar; om jag varken
hör mig själv eller far, vad jag ska jag göra då?
Men det tog ett tag innan jag somnade, det var ju mindre än en dag kvar tills Terry skulle få lägga tassarna på the Premiership Trophy!
När jag vaknade nästa morgon så var det bara att dra på sig tröjan direkt, och gå ner för att äta frukost.
Lite snålt urval av mat, men det gör väl ingenting, jag var så lycklig att äntligen vara i England att jag hade kunnat klara av- i alla fall halva dagen på tom mage!
Far och jag hoppade på första bästa gratisbuss till tågstationen (Om man nu kan kalla det en tågstation) och när vi kom fram så köpte vi biljetter, och vi hade tur också; den första vi såg var en kille med en Chelsea-tröja, som pappa gick fram och pratade med.
Och vips! Så hade vi en guide till Stamford Bridge! Han hjälpte oss ända fram tills slut stationen, väldigt trevlig engelsman! Men som jag och pappa är så glömde vi bort att fråga efter namn.
Det var så j*vla skönt att gå runt på Fulham road och "höra" lugnet, det var så tyst på gatorna, så fridfullt, med undantag för SO-Bar där det som alltid är drag.
Utanför baren stod det en grupp Chelsea fans som klätt upp sig till dagen i ära; Dom hade Clown- kostymer på sig och gick gatan ner sjungandes ramsor.
Efter allt tåg åkande hade jag blivit trött i benen då gick jag och pappa gick och satt oss på en. ja jag vet inte vad det var, en stor tegelsten i alla fall, och den var placerad bredvid den mindre Chelsea-storen, på den där lilla bussparkeringen. I alla fall, så, när jag satt där och pappa gick bara runt lite, så kom Charlton's spelar buss. Den var tom, förutom chauffören. Men pappa gick i
alla fall in i bussen (Halvvägs in på den där trappan vid chauffören) och började snacka med honom; Dom blev jätte bra polare, och började kolla på kartor och diskutera vart känt folk var födda. Jag satt bara snällt på den där stora tegelstenen och tänkte lite, när självaste Didier Drogba(!) kommer gåendes förbi med sin familj och stannar 5 meter snett bakom mig. Jag är väldigt blyg av mig och ville inte bara gå fram och hälsa i första hand, så jag gick lite försiktigt fram till pappa, petade honom lite lätt på
ryggen för att få hans uppmärksamhet, och sa;
- Öh, du, Pappa. Det är Drogba där bak..
Men pappa hade inte hört att jag sa Drogba, han hade bara tänkt på att jag var där med honom, och det betyder att våra flaggor (Som vi köpt tidigare) låg övergivna på den där stora tegelstenen, nära den där "skummisen" i bakgrunden, så han sa;
- GÅ OCH HÄMTA DOM DÄR HELVETES FLAGGORNA!!!
Så jag gick snällt tillbaka och hämtade flaggorna, och sen var det inget mer med det! Snacka om att han ångrade detta efteråt!
Matchen var ju helt otrolig, kanske inte så mycket som hände nere på planen,
men vad gör det när klacken är i toppfrom?
Ramsorna haglade ner över planen;
Champione, CHAMPIONS!, Are you watching this Arsenal?, Blue Flag, Ten men went to Mow, Blue Day, Blue is the Colour, Celery.och många fler, så skön stämning alltså!
Straffen, som Lamps filmade till sig (Det måste nog ha varit den snyggaste filmningen någonsin, enligt mig i alla fall) tog ju som bekant Maka hand om, Först missar han straffen!
Och sen så är han nära att missa returen, men det gjorde han ju inte, tack o lov!
Ändå kul att Makélélé fick sitt mål till slut.
Men det var ju ändå efter matchen allt kul började -enligt mig i alla fall.
Som när Eidurs söner m.fl. körde straffar; Och fick Hela Stamford Bridge's stöd! Men, så kom ju en Joe Cole, som varit på lekhumör hela matchen, in och snor bollen av småpojkarna (Han blir utbuad från första boll beröring) dribblar skiten ur dom, placerar bollen på mållinjen, lägger sig ner, nickar in bollen i mål, reser sig upp, gör sin målgest och springer därifrån!
Och samtidigt på andra planhalvan är det ju en liten grön bli som buskör, men Carvalho på flaket.
Guldlaget från 54-55 var ju också in på plan, dom var ganska lätta att känna igen; De var de ändå som inte hade hår(Inte illa menat). Allt som hade med trofén att göra var väldigt mäktigt; Publiken var som i extas när Kung Terry lyfte bucklan. Jag kan nog säga att jag fällde någon tår.
Vi var kvar på Stamford tills man inte fick vara kvar längre. Jag ville vara kvar för alltid, jag kände mig hemma!
Men till slut så blev det ju dags att gå, och även om jag och pappa var bland de sista att lämna The Bridge, så var det Chelsea ramsor att lyssna på överallt, utanför SO-Bar var det fortfarande ett par vilda ynglingar som provocerade poliserna med högljudda ramsor. Pappa frågade en polis om vad det var frågan om, polisen svarade skakandes
på axlarna; -Nah, Kids!
Vi gick vidare mot tågen, och det var allsång överallt!
Vår Väntan är Över! Chelsea är officiella mästare för andra gången på 100 år, och det hörs! Till och med på tågen tillbaka till Luton var det sång. Ena sidan av vagnen sjöng;
HAVE YOU EVER SEEN CHELSEA WIN THE LEAGUE?!?
Och den andra sidan svarade;
YES WE HAVE!!!
Fan vad skönt det har varit.att vara på ett ställe där man kan säga att man är Chelsea-Supporter och inte behöva förklara varför.synd att inte svenskarna kan ta efter engelsmännen.
CHAMPIONS! CHAMPIONS! CHAMPIONS!
