Premiären avklarad, nervositeten tillfälligt borta
Härligt! Vinst 2-0 i en bitvis välspelad, bitvis sömnig, premiär.
Jag känner mig oerhört nöjd med 2-0 mot Everton. Inte p.g.a. att vi spelade toppfotboll och inte heller för att Ruud gör mål eller att nyförvärvet Edwin van der Saar räddar oss i första halvlek. Anledningen är att min oerhört enerverade nervositet är tillfälligt borta.
Jag, och förmodligen många av er också, är alltid jättenervös innan varje United-match. Ni vet, man vaknar tre timmar innan väckarklockan ringer och dricker sju koppar kaffe i brist på annat att lugna sig med (effekten blir givetvis omvänd). Sedan studsar man runt i lägenheten, kissar, uppdaterar manutd.com och övriga fotbollssidor var tredje sekund, försöker läsa tidningen, tar en dusch, funderar på om man ska ha svarta eller grå kalsonger, postar iväg ett inlägg på forumet, kissar (fjärde gången p.g.a. allt kaffe) o.s.v.
Matchdagar är nervösdagar. Speciellt premiärer. Förra årets premiärförlust mot Chelsea känns fortfarande tung. Förlust i premiären är otänkbart. Det är otänkbart eftersom man längtar och längtar och längtar efter att PL ska komma igång. Vinst är det enda som gäller. Förlust i en premiärmatch är ett otroligt jobbigt antklimax. Förlust i premiären kan nästan få en att längta till nästa säsong.
2-0 borta mot Everton. Studsklumpen i magen är borta. Men den var stor i år. Den var så pass stor att jag fullkomligt glömde bort mitt uppdrag för Svenska Fans, som är att specialstudera en intressant spelare varje match och rapportera resultatet. Istället för att trycka på videobandspelarens rec-knapp vandrade jag iväg till puben, och det första mötet med STHLM Reds, en och en halv timme innan matchstart. Puben öppnade dock inte förrän 13.00 så jag fick vänta utanför. Inte kom jag på något annat att göra under tiden... Vad kan man göra i Stockholm liksom...?
När Graham Poll blåste igång säsongen, och matchen, gick en värmande glädjekänsla genom hela kroppen, säsongen var igång. Men samtidigt så ökade min nervositet. Kommer United klara det här?
Ungefär samtidigt som Nistelrooy sköt sin frispark i ribban kom jag på att jag fullständigt lagt undan mitt analytiska öga och glömt inspelningen. Shit! Jag kan ju inte börja specialstudera någon nu, speciellt inte utan en VHS-kopia att tillgå efter matchen (men hade jag kommit ihåg mitt uppdrag hade jag förmodligen kollat extra på Edwin va der Saar).
Hur som helst så bestämde jag mig för att kolla lite lagom mycket på varje spelare. Här följer mitt nervositetinfluerade intryck av premiärdagens United (inte inhopparna Smith och Richardson):
Edwin van der Saar: Kanondebut! Härligt! Räddade United i första halvlek då han reflexräddade Cahills nick. Blev själv räddad av ribban senare i första halvlek. Bra målvakter har tur ibland...
Gary Neville: Stabil. Jäklar vilka löpningar han är kapabel till. Synd att det sneda inspelet till Rooney i första inte resulterade i mål.
Rio Ferdinand: Inga anmärkningar. Stabil som vanligt.
Mikael Silvestre: Jobbade i det tysta. Inga anmärkningar.
John O'Shea: Stod visserligen för assisten till Nistelrooys mål, men slarvade annars ganska mycket. Hade oerhörda problem i det defensiva luftrummet i vilket han missade markering/förlorade närkamper flera gånger om.
Darren Fletcher: Kan bättre. Kändes lite komplicerad i sitt spel. Rättvist utbytt.
Roy Keane: Stabil. Hittar inga direkta + eller - i hans spel idag.
Paul Scholes: Osynlig? Eller har jag blivit blind? Fick inte mycket gjort. Synd, eftersom hans försäsong har varit strålande. Också rättvist utbytt.
Wayne Rooney: Påpassligt framme på Yobos bjudning. Jobbar, dribblar och glänser. En av matchen bästa spelare. Fler fina genomskärare, som dessvärre inte resulterade i mål.
Ruud van Nistelrooy: Säsongen första målskytt i PL! Härligt! Han känns dock väldigt ensam där uppe ibland. Synd att frisparken träffar ribban istället för mål. Skulle vara skönt med en upprepning från Asienturnén med Ruud som målskytt på frispark.
J. S. Park: Godkänd debut i PL. En träff på det missade volleyskottet hade gjort honom till debuthjälte.
Nästa match är 20/8 mot Aston Villa. Sex nervositetfria nätter väntar. Sen är känslan av längtan, glädje och oro där igen. Jag ska nog försöka tarppa ner på kaffet nästa vecka. Jag går i fastmotion, rycker, kan inte sitta still. Men det känns ändå bra, eftersom fjärilarna i magen har somnat . Det är så det ska vara, eller?
2-0! Härligt!
