- -
A Stevo Brucelito masterstroke
Det blev en oväntad men härlig bortaseger för Newcastle mot Tottenham som andades dofter från fjolåret.
Som jag skrev tidigare var det inte mycket spontan optimism som bollades runt i hjärncentralen när Steve Bruce annonserades som tränare. Men med lite mer eftertänksamhet och det faktum att jag är en naturlig optimist som tenderar att vilja leta efter en ljusglimt att desperat greppa tag i så kändes inte utnämningen av Steve Bruce exakt så hopplös som känslan på förhand hintade om.
Men väldigt lite av detta har egentligen med just Steve Bruce att göra utan mer om vilken man det är han efterträder.
Rafael Benitez Maudes gärning med Newcastle kretsar längre än hans gärningar på själva fotbollsplanen. Han lämnar efter sig en helt annan organisation och struktur i klubben än vad som fanns på plats när han tillträdde. I princip hela den organisationen som Rafa satte på plats finns fortfarande kvar även om det säkert endast är en tidsfråga innan Mike Ashley plockar isär den.
Bägge spanjorerna som Benitez plockade in som fitness coacher och fysioterapeuter är kvar. Och det teamet har fått mycket beröm då antalet skador som Newcastle har drabbats av kraftigt har minskat sedan Benitez kom in i Newcastle. Newcastle var ett av de bäst tränade lagen i Premier League under spanjorens tid. Och med bäst tränade så menar mest kompetent tränade då många lag tenderar att exempelvis träna för hårt vilket ökar risken för förslitningsskador och annat dylikt(Graeme Souness någon?). Återhämtning är en väldigt viktig detalj inom elitidrott som oftast ignoreras.
Kvar är även hela Newcastle hyllade vetenskapsteam med chefsanalytikern Kerry Marrow och "Head of sports science" Jamie Harley i spetsen. Detta var yrkesroller som antingen inte fanns eller hade en närmast obetydlig funktion innan Benitez intåg i klubben och därefter blev dessa herrar fullständigt instrumentala för klubbens framgång.
Head of recruitment är fortfarande Steve Nickson som fick den rollen på rekomendationer från just Benitez. För att försöka få till en uppgradering av akademin. Newcastle har ett fantastiskt fint upptagningsområde med talanger i överflöd och Nicksons specifika kompetensområde är just att han har ett öga för talanger och dold potential.
Ett av de stora tappen dock tillsammans med Benitez själv givetvis är ju Rafas ständiga assisterande och vapenslagare Paco som fungerade som den perfekta spindeln i nätet på grund av sina relevanta kunskapsområden, då han är erfaren inom det fotbollsanalytiska fältet samtidigt som han påbörjade sin karriär inom fotbollen som fitness coach och inom det medicinska fältet. Steve Bruce har inte riktigt samma arsenal att tillgå med sina assisterande även om Steve Agnew var assisterande till Aitor Karanka i Middlesbrough som är av en liknande tränarskola som Benitez. Åtminstone när det gäller att prioritera en disciplinerad defensiv och förhoppningsvis snappade Agnew upp en och annan lärdom.
Rafael Benitez har egentligen suttit en organisation på plats som gjort klubben mindre beroende utav en fantastisk tränare. Bruce har mycket bättre verktyg till sitt förfogande än vad exempelvis Steve McClaren hade när han tillträdde.
Detta var tankarna som slog mig strax innan säsongen skulle sparka igång. Och det avslöjades då att Steve Bruce inte verkade ha några planer att försöka bygga vidare på vad hans hyllade föregångare hade instigerat. Ett 3-5-2 mönstrades i de två första matcherna som mäktade med konstycket att helt rasera vad som säsongen innan hade varit den främsta försvarslinjen utanför toppen. Utöver detta resulterade formationsbytet även i att en så uppenbart begåvad fotbollsspelare som Miguel Almirón såg fullständigt meningslös ut på planen. Resultatet blev två förluster varav en som kan kategoriseras som förnedrande när Teemu Pukki hade lekstuga.
Den spontana pessimisten hade haft rätt och den mer eftertänksamma optimisten fel var slutsatsen som drogs.
Och att det skulle bli någonting annat än förlust under söndagens match mot Tottenham kändes som rent och skär önsketänk.
Önsketänk fram tills det att jag fick syn på Newcastles startuppställning. En 4-5-1 som slås om till en 3-4-2-1 vid omställning, väldigt snarlik den uppställningen Benitez ställde upp med under den lyckade våren. På pappret den mest optimala formationen för Newcastles spelarmaterial. En formation som Bruce med stor sannolikhet har blivit tipsad om att köra med från alla de kompetenta röster som trots allt finns bakom honom i Newcastle.
De positiva resultaten kunde man omgående se. Miguel Almirón var helt plötsligt en instrumental pjäs med sin outröttliga spelstil och engagemang. Emil Krafth var inte längre en pajasliknande figur utan gjorde en bra insats som resultat av att Newcastles ytterbackar fick det defensiva understödet de är i behov av från just nämnda Almirón samt den dynamiska mittfältsduon Longstaff-Hayden. Det var samma äckliga disciplin och uppoffring som präglade fjolårets Newcastle och dessutom var man bra nog att straffa Tottenham i omställningarna. Trebackslinjen med Schär, Lascelles och Dummett satte knappt en fot fel med undantaget för när Lascelles snubblade och av misstag rev ned Harry Kane som borde ha resulterat i straff för hemmalaget. Men Mike Dean körde en av sina mytomspunna insatser när han går i pipstrejk för det var inte den enda situationen som borde utmynnat i en fast situation. Jag räknade till minst tre gula kort som Tottenhamspelarna skulle ha gjort sig skyldiga till om Dean hade hållit en nivå som ens var i närheten av den som resten av ligans domarteam tenderar att hålla. Den brutala kapningen bakifrån på Almirón och när Muto blev neddragen när han var på god väg att springa sig till ett friläge vid en farlig omställning var alltså två incidenter som inte ens resulterade i frispark för Newcastle trots att de var två solklara gula kort.
Newcastle hade en väldig tur, inget snack om den saken. Men tur är någonting man ibland gjort sig förtjänt av och igår förtjänade Newcastle Fru Fortunas gunst då man gav sig själva den bästa möjliga chansen att straffa Tottenham.
Viktigt för framtiden att Joelinton fick näta för sin nya klubb. Innan avspark hade den unge brasilianaren redan blivit avskriven som en flopp bland delar av supporterskaran.
Lite mera olyckligt att det andra nyförvärven, Allan Saint-Maximin skadade sig tidigt i den första halvleken då han äntligen faktiskt fick spela i rätt roll som kan gynna hans färdigheter. Fast på sätt och vis tur i oturen då fransosen ersattes av Christian Atsu som stod för en av sina mest färgstarka insatser i den svartvita tröjan. Atsu var ett stort hot i Newcastles omställningar och stod bland annat för två kvalitetsframspelningar till Joelinton varav en av dem resulterade i Newcastles segermål.
Om en vecka går Newcastle upp emot Watford i vad som tidigare kändes som en tidig 6-poängsmatch. Nu i och med denna seger kommer Bruce komma kliva in i den matchen omgiven av lite mera lugn. Desto jobbigare är det då för Javi Gracia vars Watford har inlett säsongen med tre raka förluster och det verkar som de fortfarande lider av bakfylla som resultat av den jobbiga förlusten i FA-cup finalen mot Manchester City föregående säsong.
