All or Nothing: Min reflektion
Jag kom ihåg när jag läste de långa intervjuerna i tidningen GOAL när jag var yngre, de upplysande citaten från Paolo Maldini, de starka formuleringarna från Marcel Desailly, texter som var kittlande eftersom de öppnade upp en ny förståelse av en värld jag var oändligt intresserad av.
Det är inte så att det är exakt samma känsla, kanske har tiden gjort mig mindre benägen att bli förbluffad av ny information, men det var ändå något som hände med mig då jag registrerade en gratis-vecka på Amazons Prime Video och sträcksåg dokumentärserien "All or Nothing" i söndags, serien som avhandlar det som hände bakom kulisserna i Manchester City förra säsongen. För det fanns stunder, detaljrika segment, som förmodligen på ett bättre sätt än någonsin berättade om en verklighet som vi inte haft tillgång till: det mytologiserade omklädningsrummet, det privata styrelserummet, de intima konversationerna mellan spelare och ledare, de rummen som man alltid velat ta sig in i.
Jag tänker mig att det här är viktigt, inte bara för dig och mig, utan faktiskt viktigt att ta del av för andra tränare och klubbar. Att lära sig ett språk och mentalitet, att förstå hur människor som vill utföra en topprestation kommunicerar till varandra, hur de ställer krav och accepterar krav, hur de reflekterar runt deras egna prestation, och hur de bygger upp sin självbild.
Intressantast är såklart att följa Pep Guardiola och hans tankar. Ibland är de ej greppbara för den oinitierade, kanske för att man inte förstår fotboll på samma sätt som honom, men kanske också för att han kan vara lite luddig i vad han menar ibland, speciellt eftersom han måste översätta sina ibland komplexa tankar till ett språk som han inte är 100% flytande på. Efter att ha fått en sådan nära blick in i hans ledarskap kan jag dessutom fatta att han går att ogilla, jag kan se beteendemönster hos honom som är något passivt aggressiva, och jag kan verkligen förstå Xabi Alonso som i en intervju menade på att Guardiola och Mourinhos personligheter inte var så olika som man kan tro då man ser deras lag spela fotboll. Men jag kan också förstå hur oerhört inspirerande han kan vara, hans fysiska sätt att prata på, hans intensiva blick, hans utmanande koncept om hur fotboll ska spelas som gör Manchester Citys träningsanläggning till ett spännande lärosäte.
En annan reflektion jag har är att jag gillar att höra Vincent Kompanys röst, hans mjuka och eftertänksamma stämma, som mitt i alla känslor i och utanför omklädningsrummet alltid söker efter en djupare reflektion, en röst som står i stark kontrast med Fabian Delphs arbetarengelska, den där ordet "fuck" har en närmast obligatorisk närvaro i varje mening. Men kanske är det något positivt för Manchester City, att olika spelare tillför olika energier som tillsammans skapar någon slags av balans så att omklädningsrummet aldrig blir för energilöst eller överhettat, för omklädningsrummet är som en egen entitet som rör sig mot en positiv eller negativ riktning beroende på summorna av alla känslor och röster som sker inuti det (vilket vi i serien får se att Guardiola är väldigt uppmärksam på).
Det finns säkert tusen anledningar varför denna produktion är problematisk, att den liksom kan ses som en enda lång och tillrättalagd reklamfilm för Manchester City. Men jag skiter i det, eller kanske inte skiter i det, för jag är medveten om att vad det är för slags av produktion, men jag väljer att lägga fokuset på den där kittlande känslan av att ha upptäckt något nytt, att jag här och nu sitter med en mer komplex förståelse av elitfotboll än vad jag gjorde förra veckan, ett skifte som jag är ytterst tacksam för.
