All rise!
West Ham borta får ingen att gå i taket av lycka, extas eller övrigt rus. Tanken på den 19e titeln är däremot något som får den mest cyniske att längta efter avspark på Upton Park!
Jag vet att jag tröttat ut er med krönikor som handlar om att nu är det dags, det är nu det gäller och att upploppet startar. Därför känns det lite skevt och motsägelsefullt att komma att hävda det igen. Jag tror de flesta är väl medvetna om vad vi står inför, vilken möjlighet vi har och vad som krävs för att löpa linan ut och stå där i maj. Gassa sig i skenet av den tidiga sommarsolen som gör att pokalerna skiner än mer än man trodde var möjligt. Lättnaden som bränner som den första vårsolen, lättnaden över att vi nått målet. Ska man prioritera pokaler och titlar, hävdar den unge supporten förmodligen att Champions League är störst. Frågar man den äldre, eller i alla fall alla 20-plus fans, pratar man bara Premier League. Själv är jag 23, jag minns trippeln 99 och jag minns Dennis Irwin. Jag önskar att jag mindes debuten för Giggs, Scholes och Cantona men det vore att ljuga. Jag anser mig inte vara ett mindre betydande fan för det, jag avundas bara er andra som var med tidigare.
Men jag antar att det är så det alltid kommer att vara, tiden har ju sin gilla gång heter det väl. Däremot så skulle jag kunna leva i åratal på att få vara supporter till den klubben som kammar hem titel nummer 19, blir historiska och äntligen får stå som ensam härskare på tronen. Tronen som Englands mest framgångsrika klubb någonsin är något som den helt ointresserade ter sig rätt bakåtsträvande, och jag antar att det beror på vilken relation man har till rivalklubben däruppe på toppen där det blåser snålt. Jag har växt upp med en farsa som är Liverpool-supporter, och resten kan ni säkert räkna ut själva. Klarar ni inte av det, finns ett bra exempel från vår förlust mot dem hemma på Old Trafford 2009. Jag, uppe på ett berg i Åre på ofrivillig skotersafari, han, hemma framför TV:n njutandes. Jag hade ingen TV däruppe på berget, däremot tack vare Telia, så har man fantastisk mottagning. Ett sms per mål vet ni som kommer ihåg hur det slutade, hur många sms det betydde. För er som känner samma känsla gentemot Liverpool, vet hur mycket varje sms brände till i både hjärta och ven.
Därför tror jag att vi äldre, även om jag hatar att kalla mig äldre, känner att Premier League absolut väger tyngst, vilket även Sir Alex mer eller mindre proklamerat sedan den 18e titeln hämtades hem. Men det är en lång väg dit, och vandringen mot äran börjar på lördag. West Hem borta låter kanske inte så jävla sexigt, men det är samtidigt borta på arenor som Upton Park som man baxar hem ligan. Ingen förväntar sig tre poäng på Stamford Bridge, ingen förväntar sig seger på Emirates och inte heller på The Lane efter att Spurs bestämt sig för att vara hyfsat jämna. Upton Park är däremot en arena där tre poäng är ett smärre måste, framför allt med tanke på kommande matcher. Chelsea hemma, och den kanske mest avgörande matchen av alla, Arsenal hemma, kommer självklart bli fantastiska matcher, men att förlita sig på bra resultat i de är ingen hållbar strategi.
Därför vänner, dit jag vill komma är att jag förväntar mig tre poäng imorgon lördag, oavsett historiska resultat. West Ham slåss för sin överlevnad i år igen, och det kommer inte bli lätt. Men tar man på sig United-tröjan, vinnartröjan, har man en press på sig som saknas i de flesta andra klubbarna. Emblemet förpliktigar till stordåd, tre poäng ska med hem.
Wear it proud, sound it loud! Believe!
Väl mött!
/Er hängivne krönikör
Gustaf Granqvist
