Analys efter halva säsongen: Del 3 Roberto Mancini
Den här artikeln är inte enkel att skriva när den delar väldigt många City supportrar och även delar av redaktionen som ifrågasätter om Mancini är mannen som kommer att ta City till de välförtjänta framgångarna. Det är många som kritiserat Roberto för att vara på tok för defensivt inriktad och bland annat i vissa hemmamatcher endast spela med en anfallare. Men låt oss försöka dela analysen i olika delar.
Uppdraget
Roberto Mancini kom till Manchester City för drygt ett år sedan och ersatte Mark Hughes som manager. Troligen ville ägarna utse en egen tränare när Mark var en kvarleva från Taksin regimen. De åtta oavgjorda matcherna under hösten blev droppen för ägarna även om det främst var tappen på hemmaplan mot storheter som Hull och Burnley som var de mest graverande. Problemet var att laget släppte in så många enkla mål som exempelvis i Hughes sista match mot bortasvaga Sunderland som City vann med 4-3.
Ägarna ville rimligen hitta en tränare som hade dokumenterad erfarenhet att leda lag med internationella stjärnor från många olika kulturer. Han skulle vidare ha tagit titlar och ha en CV med framgångar som spelare och ledare. Slutligen bidrog det säkert att Mancini som var 45 år när han tog över som manager vilket innebär att han kan vara en långsiktig lösning som skulle kunna jobba med klubben i minst 10 år. Något som ett äldre alternativ exempelvis Gus Hiddink rimligen inte skulle kunna göra med sina 64 år.
Något som klubbar normalt sätt är svaga på är att analysera spelartruppens utseende i förhållande till den fotboll som den tilltänkte tränaren står för. Hade ägarna genomfört denna analys hade de förstått att Mancini månar om ett starkt central mittfält och att han spelar med en centerforward. Om detta är en 4-5-1 uppställning eller 4-3-3 är i betraktarens ögon (eller det växlar beroende på matchbilden). Hade City genomfört denna analys hade de säkert funnit att vissa av spelarna i truppen inte riktigt passade Mancinis spelsätt. Slutligen är det väldigt tydligt att det första halvåret var ett test av Mancinis förmåga att organisera laget och skapa kontinuitet medan årets säsong handlar om att ta klubben till Champions League.
Ledarskapet
Att hantera den spelartrupp som Mancini förfogar över är inte det enklaste. De flesta spelarna i dagens City är landslagspelare som är vana att vara i fokus och få spela varje match från start. Till detta kan man lägga att de spelare som Mark Hughes värvat till klubben måste bevisa att de klarar av att spela enligt Mancinis ritningar och att de kan anpassa sig. Det kan inte vara enkelt att ha 30-åringar som Bridge, SWP, Bellamy och Santa-Cruz i truppen ständigt missnöjda. Till detta kommer de mindre ödmjuka spelarna som Adebayor och Robinho som tycker att de är guds gåva till fotbollen.
Bellamy och Robinho har försvunnit från klubben men ankomsten av Balotelli och Yaya Toure jämnar nog ut förlusterna på ego fronten. Det har varit ett antal rubriker om slagsmål på träningarna under hösten det påstås att Balotelli haft en fight med Boateng, Milner med Yaya och slutligen Toure med Adebayor. Men även att flera spelare haft meningsutbyte med Roberto om sin egen situation eller lagets sätt att spela fotboll. Även om media spekulerat och frossat i dessa incidenter så har de aldrig följts upp av avstängningar eller hårda ord i massmedia så jag anser att detta är ett kvitto på att Mancini klarar av det krävande ledarskapet med den stora truppen med de stora viljorna. Själv tror jag dock att Viera spelar en central roll som Mancinis förlängda arm i truppen något som inte skall underskattas.
Till sist under ledarskapet är att klara trycket från krävande fans och media och motståndare som bara längtar efter att det skall gå åt skogen från City. Även här tycker jag att Mancini varit gjort bra ifrån sig och klubben verkar försöka avlasta honom från media genom att låta Kidd och Platt ta en del av intervjuerna efter matcherna. Tevez affären var även den skickligt hanterad av management när den var något som potentiellt skulle kunna förstöra hela säsongen.
Försvarsspelet
När Mancini kom till Manchester City så fanns det inget organiserat försvarsspel. Mark Hughes verkade tro att skaffa bara bra spelare så vinner de sin-match-matchen så fixar det sig. Extremt många billiga mål tillkom genom inspel mellan mittback och Wayne Bridge eller genom att ”lura upp” WB i planen och lägga in bollen på ytan bakom honom. Till sist gjorde våra motståndare mål på hörnor i parti och minut. Hughes förespråkade man-man markering och titt som tätt blev vi bortscreenade av motståndarna.
Att Roberto satsade på att förbättra det usla försvarsspelet var helt enkelt nödvändigt. Till att börja med så startade man med zon markering på hörnorna något som gjort det extremt svårt att göra mål på City på fasta situationer även om Leicester lyckades i söndags. Den andra fasen var att träna försvarsspel ute på planen med så kallat ”skuggspel” 11 mot 11. Det City gör är att ytterspelarna i sin press kliver fram och försöker få motståndarna att spela inåt i planen till de centrala mittfältarna. Tevez har sin utgångsposition mellan motståndarnas mittbackar och stänger av dessa i uppspelsfasen. Nu spelas bollen in där vi har en 3 mot 2 situation med Yaya, De Jong och Barry. Dessa spelare äter upp motståndarnas mittfält och sätter tidig press på bollhållaren för att underlätta för mittbackarna.
Citys försvarsspel är av högsta internationella klass och grunden för Mancinis fotbollsfilosofi.
Anfallsspelet
Skall man bedöma Mancinis förmåga att skapa ett slagkraftigt anfallsspel så måste man börja med förutsättningarna under starten på säsongen. För det första hade vi många nya spelare som skall spelas in i laget. Anfallsspel tar tid att utveckla och dessutom fick vi många skador i början på säsongen. Vi har haft Kolarov, Boateng, Lescott, Richards, Silva, Balotelli, Adebayor, Santa-Cruz och Zabaleta på skadelistan mer eller mindre samtidigt. När vi sedan alltid hade två matcher i veckan med Europa League eller landskamper under september/oktober så slet detta på spelarmaterialet. Samtidigt som klubbar med mindre matcher var fräscha i början på säsongen.
Attityden från motståndarna till Manchester City har även den ändrats till denna säsong. När vi spelar våra hemmamatcher så parkerar motståndarna ofta spelarbussen framför det egna straffområdet och anfaller sällan med mer en ett par spelare. Exempel på detta är matcherna mot Blackburn, Bolton, Birmingham och Everton.
Passningsspelet har utvecklats under Mancinis ledning och City kan hålla bollen långa stunder utan att motståndarna kommer åt bollen. Ett exempel är första hemmamatchen mot Liverpool då vi slår 22 passningar i rad innan Barry förpassar bollen i nät. Vi har ofta ett stort bollövertag i matcherna. Under de sista månaderna kan man skönja att City försöker sätta in en del snabbar omställningar mot motståndarna i form av mera tidiga bollar i djupled vilket är klokt. Vidare har ytterbackarna en position högt upp i plan och rejält brett. På detta sätt kan man skapa 2-1 situationer och snabbt flytta bollen. Silva går ned i fickan mellan ytterback och innerback och hämtar boll. Rörelsen är betydligt bättre och mittfältarna försöker komma från en kant och skära in bakom motståndarnas backlinje. Anfallsspelet har successivt blivit betydligt bättre men fortfarande finns det förbättringspotential.
Jag önskar gärna att vi får tillstånd fler genombrott från mittfältare centralt genom spel på tredje spelare liknade det vid 1-0 målet borta mot West Ham i december. Vidare är våra offensiva hörnor och frisparkar helt under kritik. Oftast slutar det hela med att motståndarna startar en farlig kontring. Att Lescotts mål på hörna den 28 december var årets första mål på fasta situationer säger det mesta. Till slut är inläggen något som skulle kunna slipas till, speciellt från ytterbackarna som bara verkar skicka in bollar på måfå.
Sammanfattning
Skall man sammanfattade Mancinis första år som City tränare så måste betyget bli godkänt. När redaktionen träffades i december påpekade Richard att sett över 38 matcher så hade vi en 4:e plats under Roberto så det var enligt ritningarna. Vidare har han klarat av att organisera försvarsspelet något som gett stabilitet och trygghet. Ser man till resultaten på bortaplan så har vi vunnit 6 av 11:a matcher och endast förlorat två matcher. Grannen har endast vunnit två matcher på nio försök så spelet på bortaplan är klart godkänt i halvtid. Det är bara Arsenal som spelat ihop lika många poäng ”on-the-road”.
Matcherna på City of Manchester Stadium har en del att önska även om vi tagit i princip lika många poäng hemma som starka hemmalag som Gooners, Chelski och Spurs. Jag tycker att vi skapar för få kvalificerade målchanser för att vara ett topplag i Premier League, på vår hemmaplan. Här krävs en förbättring för att årets målsättning skall infrias med en topp 4:a placering.
Till sist så delar jag Thomas uppfattning att vi skall satsa allt på ligan och att kvalificera oss till Champions League. Det är här vi har chansen till de stora intäkterna och möjligheten att attrahera de stora spelarna till klubben. En framskjuten position i ligan är viktigare på lång sikt en vinst i någon av de urvattnade cuperna.
