Analys efter hela säsongen 2010/11: Del 3 Roberto Mancini och ledarteamet
Mancini har städigt varit ifrågasatt som manager sedan starten av säsongen. Dels beror detta på det svåra uppdrag som han har haft med att leda klubben till Champions Leauge och en titel men även beroende på den fotboll som laget spelat som ofta anklagats för att vara tråkig. Trots allt har Mancini lyckats med det svåra uppdraget att ta City till Champions Leauge och en seger i FA Cupen. Hans position i klubben är totalt ohotad men är han mannen som leder oss till större framgångar?
Uppdraget
Roberto Mancini kom till Manchester City för drygt ett och ett halvt år sedan och ersatte Mark Hughes som manager. Troligen ville ägarna utse en egen tränare när Mark var en kvarleva från Taksin regimen.
Ägarna ville rimligen hitta en tränare som hade dokumenterad erfarenhet att leda lag med internationella stjärnor från många olika kulturer. Han skulle vidare ha tagit titlar och ha en CV med framgångar som spelare och ledare. Slutligen bidrog det säkert att Mancini som var 45 år när han tog över som manager vilket innebär att han kan vara en långsiktig lösning som skulle kunna jobba med klubben i minst 10 år. Något som ett äldre alternativ exempelvis Gus Hiddink rimligen inte skulle kunna göra med sina 64 år.
Något som klubbar normalt sätt är svaga på är att analysera spelartruppens utseende i förhållande till den fotboll som den tilltänkte tränaren står för. Hade ägarna genomfört denna analys hade de förstått att Mancini månar om ett starkt central mittfält och att han spelar med en centerforward. Om detta är en 4-5-1 uppställning eller 4-3-3 är i betraktarens ögon (eller det växlar beroende på matchbilden). Hade City genomfört denna analys hade de säkert funnit att vissa av spelarna i truppen inte riktigt passade Mancinis spelsätt. Slutligen är det väldigt tydligt att det första halvåret var ett test av Mancinis förmåga att organisera laget och skapa kontinuitet medan årets säsong primärt handlade om att ta klubben till Champions League.
Ledarskapet
Att hantera den spelartrupp som Mancini förfogat över är inte det enklaste. De flesta spelarna i dagens City är landslagspelare som är vana att vara i fokus och få spela varje match från start. Till detta kan man lägga att de spelare som Mark Hughes värvat till klubben måste bevisa att de klarar av att spela enligt Mancinis ritningar och att de kan anpassa sig. Det kan inte vara enkelt att ha spelare som Adebayor ,Bridge, Bellamy och Santa-Cruz i truppen ständigt missnöjda.
Efter utresningarna i januari har det blivit lugnare med utbrott i tidningarna från missnöjda spelare som vill ha mera speltid, dock verkar Tevez och Milner inte helt förtjusta i Mancini det syns tydligt på deras kroppspråk. Även om media spekulerat och frossat i olika incidenter på träningarna så har de aldrig följts upp av avstängningar eller hårda ord i massmedia så jag anser att detta är ett kvitto på att Mancini klarar av det krävande ledarskapet i truppen med de stora viljorna. Själv tror jag dock att Viera spelar en central roll som Mancinis förlängda arm i truppen något som inte skall underskattas. Betydelsen av Vieira är något som han själv betonar och att han gärna ha kvar honom i någon roll i klubben.
Till sist under ledarskapet är att klara trycket från krävande fans och media och motståndare som bara längtar efter att det skall gå åt skogen från City. Även här tycker jag att Mancini varit gjort bra ifrån sig och klubben verkar försöka avlasta honom från media genom att låta Kidd och Platt ta en del av intervjuerna efter matcherna. Tevez affären var även den skickligt hanterad av management när den var något som potentiellt skulle kunna förstöra hela säsongen. Även Balotellis alla dumheter och Kolo Toure affären hanterades skickligt av ledningen. Allt detta kan inte bara tillskrivas Mancini, men det verkar finnas en bra stab med ledare runt honom som kan hantera detta på ett proffsigt sätt.
Försvarsspelet
När Mancini kom till Manchester City så fanns det inget organiserat försvarsspel. Mark Hughes verkade tro att skaffa bara bra spelare så vinner de sin-match-matchen så fixar det sig. Extremt många billiga mål tillkom genom inspel mellan mittback och Wayne Bridge eller genom att ”lura upp” WB i planen och lägga in bollen på ytan bakom honom. Till sist gjorde våra motståndare mål på hörnor i parti och minut. Hughes förespråkade man-man markering och titt som tätt blev vi bortscreenade av motståndarna.
Att Roberto satsade på att förbättra det usla försvarsspelet var helt enkelt nödvändigt. Till att börja med så startade man med zon markering på hörnorna något som gjort det extremt svårt att göra mål på City på fasta situationer. Den andra fasen var att träna försvarsspel ute på planen med så kallat ”skuggspel” 11 mot 11. Det City gör är att ytterspelarna i sin press kliver fram och försöker få motståndarna att spela inåt i planen till de centrala mittfältarna. Tevez har sin utgångsposition mellan motståndarnas mittbackar och stänger av dessa i uppspelsfasen. Nu spelas bollen in där vi har en 3 mot 2 situation med Yaya, De Jong och Barry. Dessa spelare äter upp motståndarnas mittfält och sätter tidig press på bollhållaren för att underlätta för mittbackarna.
Citys försvarsspel är av högsta internationella klass och grunden för Mancinis fotbollsfilosofi. Mancini har även fått betalt med framgångar genom att bygga upp en stark defensiv som en grund att stå på.
Anfallsspelet
Skall man bedöma Mancinis förmåga att skapa ett slagkraftigt anfallsspel så måste man börja med förutsättningarna under starten på säsongen. För det första hade vi många nya spelare som skall spelas in i laget. Anfallsspel tar tid att utveckla och dessutom fick vi många skador i början på säsongen.
Vi hade Kolarov, Boateng, Lescott, Richards, Silva, Balotelli, Adebayor, Santa-Cruz och Zabaleta på skadelistan mer eller mindre samtidigt. Sedan var det alltid två matcher i veckan med Europa League eller landskamper under september/oktober så slet detta på spelarmaterialet. Samtidigt som klubbar med mindre matcher var fräscha i början på säsongen. Attityden från motståndarna till Manchester City har även den ändrats till denna säsong. När vi spelar våra hemmamatcher så parkerar motståndarna ofta spelarbussen framför det egna straffområdet och anfaller sällan med mer en ett par spelare. Exempel på detta är matcherna mot Blackburn, Bolton, Birmingham och Everton.
Passningsspelet har utvecklats under Mancinis ledning och City kan hålla bollen långa stunder utan att motståndarna kommer åt bollen. Ett exempel är första hemmamatchen mot Liverpool då vi slår 22 passningar i rad innan Barry förpassar bollen i nät. Vi har ofta ett stort bollövertag i matcherna. Men ibland så upplever jag att vi inte utnyttjar snabba omställningar som ett anfallsvapen utan låter motståndarna ställa upp sig likt handboll. Under de november och december kan man skönja att City försöker sätta in en del snabbar omställningar mot motståndarna i form av mera tidiga bollar i djupled. Vidare har ytterbackarna en position högt upp i plan och rejält brett. På detta sätt kan man skapa 2-1 situationer och snabbt flytta bollen. Silva går ned i fickan mellan ytterback och innerback och hämtar boll. Rörelsen är betydligt bättre och mittfältarna försöker komma från en kant och skära in bakom motståndarnas backlinje. Anfallsspelet har successivt blivit betydligt bättre men fortfarande finns det förbättringspotential.
Jag önskar gärna att vi får tillstånd fler genombrott från mittfältare centralt genom spel på tredje spelare och som kan ta avslut på distans. Vidare var våra offensiva hörnor och frisparkar på tok för ofarliga. Oftast slutar det hela med att motståndarna startar en farlig kontring. Att Lescotts mål på hörna den 28 december var årets första mål på fasta situationer säger det mesta. Till slut är inläggen något som skulle kunna slipas till, speciellt från ytterbackarna som bara verkar skicka in bollar på måfå.
Sammanfattning
Skall man bedöma Mancini för hans första 18 månaderna som City tränare så måste betyget bli väl godkänt. Han har satsat på att bygga laget med en grund med ett tryggt och stabilt försvarsspel. Passningsspelet har även det utvecklas och vi kan nu hålla bollen inom laget även mot bra motstånd på bortaplanen. Resultatmässigt har han klart infriat förväntningarna och titeln i FA cupen var något som medför att han för alltid skriver in sig i Citys historieböcker.
Dock har anfallsspelet en del att önska och laget har svårt att producera klara målchanser och göra de ”enkla målen”. Sneglar man på toppen av ligan så ligger vi cirka 15 mål efter lagen som vi vill höja oss mot till den nästa säsongen. Kritiken är att Mancini är på alldeles för försiktig och våga lite mera framåt. Ibland så har han överraskat oss med att komma med en 4-4-2 uppställning när det verkligen gällt att vinna matchen. Här krävs en utveckling av anfallsspelet till nästa säsong för att City skall kunna ta nästa steg i utvecklingen.
Något som man dock måste vara lite kritisk till är att Mancini inte släppt fram några unga spelare ens när det varit många skador. Jag förstår att det överordnade målet varit att nå Champions League till kommande säsong men ändå borde det ha funnits plats för 25 minuter här och där för en Guidetti.
Den stora frågan är om Mancini verkligen är mannen som kan ta oss mot den absoluta toppen och Europas finrum? Med tanke på resultaten är hans position helt ohotad men jag är ändå osäker på om han är tillräckligt modig som tränare. För att lyckas måste man nämligen våga misslyckas.
