I hopp om renässans
Jag kan inte räkna till hur många gånger jag faktiskt trott på Newcastle den här säsongen, och alla andra säsonger för den delen, för att sedan bli sviken gång på gång. Newcastle United tycks idag bara ha ett intresse, snacka stort, prestera lite, och maximera lidandet för oss supportrar som faktiskt bryr oss. Men pessimisten får aldrig vinna inuti mig, supportrarna har plikter kvar att slutföra.
Den 30e april 2016. Klubbikonen Yohan Cabaye har chansen att tömma en fotbollsstad på all luft som fanns kvar. I hopp om överlevnad i det engelska finrummet så var alla matcher måstematcher, och inte minst denna. I en säsong som, precis som alltid, varit en åkattraktion på Liseberg så måste det finnas spänning, frustration, underprestationer och ett vara eller icke vara. Mitt i allt detta steppar Cabaye upp, som vet vad fotbollen betyder i Newcastle. Från elvameterspunkten har han chans att möjligen dödsskjuta ner skatorna från Premier League. Resultatet? Möjligen Yohan Cabayes sämsta straff någonsin. Medvetet bör det inte ha varit. Men att han inte skulle ha påverkats att han stod framför supportrar som även idag har Cabaye som idol sett till hans tid i Newcastle, det köper jag inte. Karl Darlow blev hjälte, och även fast jag möjligtvis mer vill trycka på att det är en dålig straff så ska man alltid låtsatshylla Darlows ”Ravelli-räddning” i hopp om att injektera en redig överdos med självförtroende till tredjemålvakten. Hoppet levde i största utsträckning, Newcastle var på nytt favoriter till att klara kontraktet.
7e maj 2016. Newcastle misslyckas med allt som har med målgöranden att göra och bortamatchen på Villa Park är en symbolmätare för både säsongen som varit, men även för vilket öde klubben kommer gå till mötes. Jack Colback bränner solklart en het målchans, Cissé har svårt att träffa bollen, men huvudsakligen, vi vinner inte på bortaplan. Ingen anfallare som velat tagit på sig målskyttet, och tre poäng på bortaplan tycks vara en cementerad omöjlighet som varit signifikativt för Newcastle den här säsongen. Säsongen som till slut inte skulle räcka, när det betydde som mest. En säsong som vi skulle kunnat byggt på om vi bara hade klarat kontraktet. En säsong som skulle kunnat innebära ett rejält tillskott i klubbkassan och inte minst utifrån sportsliga aspekter, en Rafa Benitez som stannar minst två säsonger till på St James’ Park. Så blev inte fallet. Jag har förlikat mig med att Newcastle spelar bortamatcher på orenoverade arenor i kämparligan The Championship. En liga som endast Newcastle kan vinna för att man är för bra för något annat. Inte för att man har ett bra lagbygge, spelare som kämpar eller faktiskt något annat, endast på grund av ekonomiska muskler och ett jätteengagemang från de ovärderliga supportrarna.
11e maj 2016. Sunderland tar emot Everton på Stadium of Light. Får säkerligen ett mål i baken till en början, just för att vi Newcastlesupportrar ska få lida lite extra. Visst skulle det vara förskräckligt om vi faktiskt inte skulle få känna en gnutta hopp i just den matchen? Sunderland lär åtminstone stå som segrare och Newcastle kommer säkerligen vara klara för spel i Championship nästa säsong. Sunderland som under Big Sam kämpar som ett lag för det målet man satte upp redan vid Allardyce anställning, att stanna kvar i Premier League. Ett mål Newcastle inte haft på egentligen hela säsongen. Everton är som en norrman på charter, en total blekfis. Det är bara en tidsfråga innan Martinez får lämna Evertons tränarpost. Laget ligger på lika många poäng som West Bromwich som ligger på 14e plats. Allting talar egentligen för Sunderland, förutom det faktum att det skett värre skrällar förut. Och visst vore det typiskt, om Sunderland faktiskt förlorade på onsdag mot Everton, för att i sista omgången ändå lyckas hålla sig kvar ovanför strecket och säkra ligaspel även nästa säsong.
Det känns som att leva i ett färdigregisserat helvete där alltid fansen ska råkas illa vid. Möjligtvis är allt detta Keegans fel. Hans era, som fick oss naiva supportrar att tro att vi är bättre än såhär. Men varför låtsas, när man de senaste åren är ett lag som studsar mellan tiondeplatser i Premier League till toppen av Championship. Resultaten är redan ristade i sten, men det finns något som inte gör att man vill sluta hoppas, och fortsätta tro. För i Newcastle går det aldrig någonsin tillräckligt bra, men inte heller tillräckligt dåligt. Det går aldrig så dåligt så att man äntligen kan ge upp. Det ska alltid vara nästa säsong, nästa spelarvärvning, eller nästa tränare på tal. Men den här gången kändes det annorlunda. Med en Benitez som faktiskt kan stå på sig, som faktiskt skulle betyda lite kompetens i klubbledningen. En Benitez som faktiskt kunde tillrättavisa en fullständigt vilse Graham Carr som knappt vet vad han har för uppgift i klubben.
Det känns som att Newcastle United idag endast handlar om att halvhjärtat försöka. Jag köper inte att någon halvhjärtad spelare skulle vara den som får lida mest. Det är så simpelt, trivs de inte på jobbet så kan de enkelt byta arbetsmiljö, byta klubb, på ett sätt som jag aldrig någonsin skulle kunna byta lag. Jag är så ingjutad i Newcastle så att inte ens mitt undermedvetna skulle sluta bry sig om minsta lilla silly-rykte. Men någon gång önskade jag att Newcastle kunde visa mig vart klubben står. På samma sätt som jag ibland kan känna både empati och oförskämdhet för Arsenal-supportrar som klagar trots kontinutet utan dess like. Ibland önskade jag att Newcastle inte var i ständig bergochdalbana, utan som Arsenal. Men samtidigt inser jag att de, och vi ibland väntar på kakan, för att någon gång få smaka på den, för att sedan vara kvar där vi var säsongen innan. De lever i regi, precis som vi.
Men än är inte säsongen slut. Sportsligt, jo. I nuläget känns det lika osannolikt att Sunderland skulle sumpa chansen att säkra nytt Premier League kontrakt sett till de två återstående matcherna som att Leicester skulle vinna ligan inför den här säsongen. Men det finns en plikt kvar att slutföra, och det är upp till fansen. Att ropa ”Ashley Out!” i ett ekande dur skulle likväl vara signifikativt för Newcastle, men i nuläget vill jag tänka mer konstruktivt.
Den 15e maj 2016, har Newcastle redan säkrat en biljett till den fula fotbollen och Championship. Den 15e maj kommer möjligtvis fansen höras på läktaren, eller så kommer de inte det. Men min sista önskan, min sista vädjan till Newcastleborna som lever i det där regisserade helvetet varje dag, som lever inuti den bubblan, istället för utanför den som en åskådare som jag. Så vill jag att de ska spara sina röster för att sjunga Benitez namn på läktaren i den sista ligamatchen mot Tottenham om en vecka. Det som till en början var hopp om att spanjoren skulle rädda oss kvar, till att bygga sitt Newcastle, behöver inte vara slut. Rafa Benitez måste inte lämna om vi åker ner. Och ärligt talat, så tror jag inte det i slutändan är upp till hur stort lönekuvert Ashley kan punga fram. I slutändan handlar det om oss, som Benitez tydligt klargjorde när han skrev på för Newcastle. Vi måste visa han att just han är önskvärd som ingenjör till framtidens Newcastle. Tränaren som förvandlade en tveksam Lascelles till en ledargestalt och som fick Mitrovic att göra 25 mål i Championship för att fortsätta sin lyckoskörd i finrummet. Just det är fansens sista uppdrag, att emotionellt omhänderta och förföra Benitez till att fortsätta styra träskutan även kallat Newcastle United i framtiden.
