Äntligen!
Så kom det då äntligen en vinst. Långt inne satt den, men inte desto mindre välkommen.
I dessa tider av oroligheter i svenska akademien (och tillikaSaints) vill jag passa på att börja med att citera Gert Fylking vid tillkännagivandet av Nobelpriset i litteratur. "Äntligen!"
Efter att inte kunnat se matchen på ordinarie tid hade min telefon varit avstängd hela kvällen för att undvika spoilers och matchen sattes igång lagom till att andra halvlek började. Efter en något trevande inledning tog Swansea så småningom tag i spelet och det kändes som att någon av de nickdueller som vi förlorade skulle leda till ett baklängesmål. Så blev inte fallet utan spelet jämnades istället ut i mitten på halvleken och de bästa chanserna började tillfalla Saints. Austin tog flera avslut, men det ville sig inte riktigt, då de för det mesta var riktade rakt på Fabianski som med tur och skicklighet fredade sitt mål utan större bekymmer. Slutet på halvleken blev även den i Swanseafavör och svetten rann lite extra, trots att temperaturen under kvällen dalat något.
En första halvlek med mycket kamp och få klara chanser blåstes av mållös.
Andra halvlek öppnades på ungefär samma sätt som första, men med ett något bättre Saints. Fortfarande kändes det mycket oroligt kring våra mittbackar som verkade förlora en ansenlig mängd nickdueller mot bröderna Ayew. Som om inte detta vore nog kom den gänglige och starke Tammy Abraham in och gjorde det än svårare. I sambande med Abrahams intåg gick Martin Olsson ut och här började matchen svänga då Swansea tappade delar av ett kantspel som varit gynnsamt tidigare under matchen. På en hörna boxar McCarthy (som åter igen gör en solid insats) ut bollen och kolliderar samtidigt med Bednarek. Bednarek går i backen och ligger nästan orörlig några sekunder. Efter en lång stund reser han sig upp med hjälp av medicinsk personal. Bednarek själv vill uppenbart spela vidare, men läkarna signalerar för byte och in kommer Manolo Gabbiadini!? Mittback ut och anfallare in. Ett både glädjande och skrämmande beslut av Hughes. Vi går alltså för att vinna matchen, vilket i mina ögon är det enda rätta sett till resultatet och de återstående matcherna. Bytet visar sig vara ett genidrag. En hörna blir lite för lång, men inhoppande Long nickar tillbaka bollen in i boxen där den förlängs av Romeu, landar hos Austin som nyper till. Avslutet går åter igen på Fabianski och ett gäng försvarare, men på returen håller sig Gabbiadini framme och lyckas forcera in bollen. 18 långa minuter kvar av ordinarie tid. Matchens kvalitet höjs inte trots målet och om det var mycket kamp innan så är det än mer av detta kombinerat med desperation från båda lagen. Tiden går och jag räknar ner minut för minut. Det kommer lite halvchanser åt båda håll och det kunde mycket väl blivit både 1-1 och 0-2 om det studsat med/mot lagen. Efter sex långa övertidsminuter kan så ett vilt kämpande Southampton skrika ut sin glädje och det gick inte att ta miste på glädjen hos bortalaget och uppgivenheten hos hemmasupportrarna.
Äntligen!
Bäst i Southampton är svårt att utse, då det var många bolltapp, förlorade dueller och konstiga beslut. Därför väljer jag att framhålla kollektivet som kämpar sig till denna bortaseger.
We march on!
