As the champ19ns enter...
Om vintern talar man om den första snön. Om våren talar man om grönskande ängar och blommor som står ut. Om sommaren pratar man om värmen och dom ljumma kvällarna. Vissa vill prata om höstens charmiga gula blad och sköna filmkvällar när regnet står som spön i backen. Men inte vi. Vi vet bättre.
"It´s getting tickly now, squeeky bum time, I call it"
Sir Alex Ferguson 
Det finns så mycket i livet som är större än fotboll. Din familj, din käresta och dina eventuella barn. Det finns så många saker som får en att gå i taket var dag. Folk som ljuger, folk bryter löften och folk som står på fel sida i rulltrappan. Det finns så mycket som får en att bli överlycklig och vilja ställa sig och dansa på Sergels torg. Soligt väder, en bra låt på radion eller en fet löneökning. Det är bara det att fotbollen står för allt det där. Fotbollen får oss att spela ut hela vårt känsloregister, oftast under 90 minuter, och gör att livet känns lite mer spännande. Så spännande att jag inte skulle vilja byta det här intresset mot något annat.
Fotbollen och alla dess ligor är otroligt stor och berör otroligt många människor. Allsvenskan berör, cypriotiska ligan berör och den tjeckiska ligan berör minst lika mycket. Men det finns en liga som är lite större än alla andra. En liga som fostrat såväl hjältar som svikare. En liga som finns i det som kallas "fotbollens hemland". Premier League. Knappt har vi hunnit landa efter euforin och lyckan som vi blev upplyfta av i våras. Ni kommer ihåg Blackburn borta? En poäng och titeln var i hamn och det var precis vad som bärgades. Jag befann mig i Riga och hade troligtvis en av dom bästa helgerna i mitt liv både innan men framför allt efter matchen. Man firade inte bara att ens hjärnceller försvann ner i Östersjön den helgen. Man firade framför allt att ligaguldet som definitivt gjorde oss till Englands största klubb var i hamn.
Och det är just i den rollen vi kliver upp på världens största fotbollsscen, till tonerna av Faithless och som laget alla vill slå. I år igen. Eller kanske framför allt i år, för under mina 23 levnadsår och de 18 jag kommer ihåg, give or take, har jag aldrig varit med om att vi hyllats så mycket innan en säsong. Låt gå för att vi varit favorittippade dom flesta säsongerna men i år hyllas allt. Klubben i stort, värvningarna i smått och Sir Alex Ferguson framför allt annat. Låt oss börja med klubben. För i takt med att värvningarna börjat trilla in, och green&gold-kampanjen tonat bort till största del, så har klubben fått sin perfektionsstämpel tillbaka. Visst, inte från alla håll så klart, men efter att vi återtagit titeln som mest värdefulla klubb så har tongångarna om det som händer bakom kulisserna på carringtong blivit mer positiva. Man hyllades av gamla spelare som Cantona och Scholes(som vi kommer till lite senare) och Steve Bruce för ett par månader sen. Vi hyllas i tidningar av journalister och av motståndarlag.
Värvningarna då. Den här säsongen har ju varit en av dom mer hektiska känns det som. Mycket på grund av dom spelare vi skulle ersätta, eller åtminstone försöka ersätta. Så här långt är inte det arbetet utfört, men det blir det troligtvis aldrig. Van der Sar gick från "en bra målvakt" till legend på rekordtid på Old Trafford. Att ersätta världens bästa målvakt gör man inte utan att värva världens näst bästa målvakt. Nu var aldrig Casillas eller Neuer aktuella, och därmed blev det annan spanjor. Han har ju inte övertygat direkt, men han har haft 90 minuter på sig. Betta en hundring emot mig och säg att han kommer floppa? Skulle inte tro det. Precis som jag skrev när han var klar, det här kommer bli en riktigt bra målvakt.
Scholes då. Hjälten, sonen och den smått perfekta fotbollsspelaren ur alla hänseenden lägger skorna på hyllan knappa 40 år ung. Dom säger att dom bästa försvinner först, och jag är villig att hålla med. Paul Scholes är en hjälte i ordets sanna betydelse och en man som kommer stå där som staty någon gång med Giggs och Neville och trots alla patetiska försök att köpa en ersättare tror jag vi landat i att fostra honom. Cleverley är olik på många sätt och vis. Men tanken är vackrare än verkligheten och därmed väljer jag att hoppas på tanken. Drömmen vore att han växte upp och blev en ny legend. En ny framtid.
"Manchester is my heaven"
Sir Matt Busby
Sir Alex Ferguson går, precis som väntat, en ny vår till mötes igen. Det har gjorts så mycket analyser av honom att bockstensmannen ligger i lä, och ingen kan någonsin gissa hur länge han håller på. Det enda man kan säga säkert är att allt är som vanligt. Och inför varje säsong är väl det just det, det vanliga, det som är viktigast för en United-supporter. Vi har blivit bortskämda med så mycket under Fergusons tid, och vi som är födda strax innan finanskrisen i början av 90-talet, vet ju inget annat än att United är ett lag som vinner titlar. Vi kan inget annat, förstår inget annat. Därför är Fergusons existens på bänken på Old Trafford en typ av garant att livet fortsätter sin gilla gång. På det planet vill säga.
Det finns så många ord som man skulle vilja skriva inför den här säsongen. Alla matcher man längtar till. Alla tacklingar man längtar till. Alla vackra mål man längtar till. Det blir en märklig säsong, grannen har ju t ex rustat upp återigen, men jag är tämligen säker att våren blir fantastiskt. För tänk så, när hösten känns mörk och man har svårt att tro på livet, tänk då på våren, att den faktiskt kommer. Och då står vi där igen, det vågar jag lova, som mästare. För 20e gången. Smaka på det. Visst skulle det smaka jävligt bra?
"When I think of football, I think of Manchester United"
Eric Cantona
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
Det finns så mycket i livet som är större än fotboll. Din familj, din käresta och dina eventuella barn. Det finns så många saker som får en att gå i taket var dag. Folk som ljuger, folk bryter löften och folk som står på fel sida i rulltrappan. Det finns så mycket som får en att bli överlycklig och vilja ställa sig och dansa på Sergels torg. Soligt väder, en bra låt på radion eller en fet löneökning. Det är bara det att fotbollen står för allt det där. Fotbollen får oss att spela ut hela vårt känsloregister, oftast under 90 minuter, och gör att livet känns lite mer spännande. Så spännande att jag inte skulle vilja byta det här intresset mot något annat.
Fotbollen och alla dess ligor är otroligt stor och berör otroligt många människor. Allsvenskan berör, cypriotiska ligan berör och den tjeckiska ligan berör minst lika mycket. Men det finns en liga som är lite större än alla andra. En liga som fostrat såväl hjältar som svikare. En liga som finns i det som kallas "fotbollens hemland". Premier League. Knappt har vi hunnit landa efter euforin och lyckan som vi blev upplyfta av i våras. Ni kommer ihåg Blackburn borta? En poäng och titeln var i hamn och det var precis vad som bärgades. Jag befann mig i Riga och hade troligtvis en av dom bästa helgerna i mitt liv både innan men framför allt efter matchen. Man firade inte bara att ens hjärnceller försvann ner i Östersjön den helgen. Man firade framför allt att ligaguldet som definitivt gjorde oss till Englands största klubb var i hamn.
Och det är just i den rollen vi kliver upp på världens största fotbollsscen, till tonerna av Faithless och som laget alla vill slå. I år igen. Eller kanske framför allt i år, för under mina 23 levnadsår och de 18 jag kommer ihåg, give or take, har jag aldrig varit med om att vi hyllats så mycket innan en säsong. Låt gå för att vi varit favorittippade dom flesta säsongerna men i år hyllas allt. Klubben i stort, värvningarna i smått och Sir Alex Ferguson framför allt annat. Låt oss börja med klubben. För i takt med att värvningarna börjat trilla in, och green&gold-kampanjen tonat bort till största del, så har klubben fått sin perfektionsstämpel tillbaka. Visst, inte från alla håll så klart, men efter att vi återtagit titeln som mest värdefulla klubb så har tongångarna om det som händer bakom kulisserna på carringtong blivit mer positiva. Man hyllades av gamla spelare som Cantona och Scholes(som vi kommer till lite senare) och Steve Bruce för ett par månader sen. Vi hyllas i tidningar av journalister och av motståndarlag.
Värvningarna då. Den här säsongen har ju varit en av dom mer hektiska känns det som. Mycket på grund av dom spelare vi skulle ersätta, eller åtminstone försöka ersätta. Så här långt är inte det arbetet utfört, men det blir det troligtvis aldrig. Van der Sar gick från "en bra målvakt" till legend på rekordtid på Old Trafford. Att ersätta världens bästa målvakt gör man inte utan att värva världens näst bästa målvakt. Nu var aldrig Casillas eller Neuer aktuella, och därmed blev det annan spanjor. Han har ju inte övertygat direkt, men han har haft 90 minuter på sig. Betta en hundring emot mig och säg att han kommer floppa? Skulle inte tro det. Precis som jag skrev när han var klar, det här kommer bli en riktigt bra målvakt.
Scholes då. Hjälten, sonen och den smått perfekta fotbollsspelaren ur alla hänseenden lägger skorna på hyllan knappa 40 år ung. Dom säger att dom bästa försvinner först, och jag är villig att hålla med. Paul Scholes är en hjälte i ordets sanna betydelse och en man som kommer stå där som staty någon gång med Giggs och Neville och trots alla patetiska försök att köpa en ersättare tror jag vi landat i att fostra honom. Cleverley är olik på många sätt och vis. Men tanken är vackrare än verkligheten och därmed väljer jag att hoppas på tanken. Drömmen vore att han växte upp och blev en ny legend. En ny framtid.
"Manchester is my heaven"
Sir Matt Busby
Sir Alex Ferguson går, precis som väntat, en ny vår till mötes igen. Det har gjorts så mycket analyser av honom att bockstensmannen ligger i lä, och ingen kan någonsin gissa hur länge han håller på. Det enda man kan säga säkert är att allt är som vanligt. Och inför varje säsong är väl det just det, det vanliga, det som är viktigast för en United-supporter. Vi har blivit bortskämda med så mycket under Fergusons tid, och vi som är födda strax innan finanskrisen i början av 90-talet, vet ju inget annat än att United är ett lag som vinner titlar. Vi kan inget annat, förstår inget annat. Därför är Fergusons existens på bänken på Old Trafford en typ av garant att livet fortsätter sin gilla gång. På det planet vill säga.
Det finns så många ord som man skulle vilja skriva inför den här säsongen. Alla matcher man längtar till. Alla tacklingar man längtar till. Alla vackra mål man längtar till. Det blir en märklig säsong, grannen har ju t ex rustat upp återigen, men jag är tämligen säker att våren blir fantastiskt. För tänk så, när hösten känns mörk och man har svårt att tro på livet, tänk då på våren, att den faktiskt kommer. Och då står vi där igen, det vågar jag lova, som mästare. För 20e gången. Smaka på det. Visst skulle det smaka jävligt bra?
"When I think of football, I think of Manchester United"
Eric Cantona
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
Gustaf Granqvistgustaf.granqvist@gmail.com@ggranqvist2011-08-13 12:00:00
