Aston Villa-West Ham 2–1: Surt, men positivt
Det blev en snöplig förlust i Graham Potters första match som West Ham-tränare. Men man behöver inte hänga läpp för det. Det finns mycket som talar för ett pånyttfött West Ham.
Det var längesen jag såg fram emot en West Ham-match så mycket som jag gjorde inför fredagskvällens möte med Aston Villa. Och trots förlusten blev jag inte besviken. Snarare tvärtom.
Elvan som släpptes var, enligt mig, en helt perfekt cup-elva. Det blev tydligt att Potter tog FA-cupen på stort allvar, samtidigt som han förstår att det är ett gyllene tillfälle att ge de yngre spelarna chansen. Startelvan hade både inslag av flera ordinarie spelare som Soucek, Kudus, Kilman, Füllkrug och Wan-Bissaka, för att nämna några. Men så fanns Ollie Scarles där, som fick göra sin första start i West Ham-tröjan vilket var väldigt kul. Och personligen tycker jag han tog chansen och stod för en solid insats.
19-åringen var heller inte den ende som gjorde det. Flera spelare visade att de hade fått en nytändning i och med Potters intåg. Spelare som Álvarez, Summerville och Paquetá såg ut som helt andra spelare, och imponerade direkt.
Och det var just de två sistnämnda som skulle ge oss ledningen. Efter en fin omställning, på klassiskt West Ham-manér, hittade Summerville fram till Paquetá som fick göra 1– 0 redan i den tionde minuten.
Där och då, guld och gröna skogar. Men bara fem minuter senare drog Füllkrug olyckligt nog baksidan, och tvingades kliva av. Det blev också sekvensen som tog ner åtminstone mig på jorden igen. Förhoppningsvis var det inget allvarligt, för han har sett bra ut sedan comebacken.
West Ham kom ut i ett högt tempo, men Aston Villa är ett väldigt bra lag och hemma på Villa Park är de oerhört svårhanterade. Därav blev det naturligt att hemmalaget också tog över matchbilden mer och mer. Men trots det skapade de inte speciellt farliga lägen. Potters West Ham såg mer kompakt och sammanhängande ut än de brukar. Det var inte lika ihåligt på mittfältet eller struligt bakåt, och trots att vår nye tränare bara haft en träning med laget så tror jag att det var hans förtjänst.
Men i minut 71 orkade det ramstarka försvaret inte längre hålla emot. Efter en periods tryck från hemmalaget petade Amadou Onana in kvitteringen och bara fem minuter senare kom även 2–1-målet från Ollie Watkins, som också blev det matchavgörande målet.
Visst. Det blev förlust och uttåg ur säsongens sista cup, vilket var väldigt tråkigt då jag tycker mycket om FA-cupen. Men det var mot ett av de tuffare motstånden man kan möta. Den här matchen var i slutändan något positivt. Jag är verkligen ingen mästertaktiker, men jag tyckte det var mycket som var annorlunda. Mittfältet var inte så ihåligt. Flera spelare kom till sin rätt och det såg mycket mer balanserat ut.
Jag lämnar den här fredagsdrabbningen med en bra känsla i kroppen. Graham Potter har mycket jobb kvar att göra, men för första gången sedan David Moyes glansdagar så känns det som att vi är på rätt spår. Härnäst väntar Fulham på bortaplan, även det en tuff match. Men efter dagens insats, och Graham Potters första tid, har jag fortsatt hoppet uppe om ett nytt West Ham redan då.
