Benfica away - Del 3

“That’s a bloody long scarf you’ve got there, mate!”.

En rödmosig och lätt salongsberusad britt i meddelåldern står och framför mig i kön till biljettbåset på stationen under Praca dos Restauradores. Han stod och pratde med sin kompis men avbryter sig när han ser de två flaggorna jag har hängandes runt halsen. Vi börjar prata, hans kompis är rätt tystlåten eller så är det helt enkelt så att han inte får en syl i vädret. Vi försöker komma fram till vilken hållplats som är smartast att kliva av på och innan jag vet ordet av har den fryntlige britten pröjsat tur- och returbiljetter för oss alla tre. 

 

I den smockfulla t-banevagnen är stämningen på topp. Benfica och CFC-fans sjunger ikapp. Så fort någon CFC-supporter kliver på hörs ett unisont BENFIIIIICA varpå engelsmännen svarar och så är det igång igen. Alla är glada och peppade och det finns inte ens något avlägset fientligt i stämningen mellan supportergrupperna. 

 

---

 

(Nu kommer en liten avstickare från ämnet, men jag tycker det är ett talande exempel. Två dagar innan den här matchen så var jag och en god vän från min uppväxtort - numera boende i sthlm - på Studenternas i Uppsala och såg laget från vår gemensamma hemort spela - och vinna - SM finalen i bandy. Där blev jag, av okänd anledning utskälld... av en annan SAIK:are! VI höll på samma lag men lik förbannat tyckte det här fyllot att jag förtjänade allsköns okvädningsord. Jag fick aldrig reda på vad det rörde sig om, men jag gissar att det hade med min CFC-mössa att göra. Motståndarlaget spelade nämligen i blått. Något sådant har jag aldrig varit i närheten av på de CFC-matcher jag varit på.)

 

---

 

Jag och de två britterna jag träffade i biljettkön står inträngda bredvid en pratglad polack som av någon anledning är inbiten Benficasupporter och har, liksom de flesta CFC-anhängarna, åkt rätt långt för matchen. Han har dock bott i London så hans son håller på Chelsea, berättar han. Han förvirrar ytterligare den redan invecklade diskussionen om vilken hållplats som är den bästa genom att föreslå en tidigare hållplats än vi tänkt oss. Och det blir till sist där jag går av. 

 

Jag kanske skulle ha gått på den hållplats jag hade tänkt från början. Det blev egentligen inte längre sträcka att gå. Och det var inte direkt svårt att hitta, Estado da Luz är så massivt j-a stor att man får jobba hårt för att inte se den på långt håll. Men jag hamnade på fel sida i förhållande till bortasektionen och fick tränga mig igenom drivor av Banfica-fans. Det gick inte snabbare av att väldigt många av dem ville hälsa på mig och växla några ord. En särdeles entusiastisk herre vägrade släppa iväg mig innan jag lovade, nej svor - handen på hjärtat, cross my heart and hope to die - att vi skulle ta väl hand om Ramires och Luiz. Om vi bara gjorde det, lovade han att Luiz skulle vara en av världens bästa spelare inom tre säsonger. Lät som en bra deal tyckte jag och lovade honom dyrt och heligt att vi skulle se efter de f.d. Benficaspelarna.

 

---

 

Jag trodde jag var ute i god tid. Men när jag väl tog plats på bortasektionen, som sig undanskuffad högst upp i ett hörn, var det bara en kvart kvar till avspark. Det första jag såg när jag blickade ut över det här vackra monstret till bygge var hur Benficas berömda örn cirklade runt arenan. Det var... Alltså visst, arenan var mäktig, men den där örnen... den var MÄKTIG. Majestätisk. Otroligt coolt!

 

Chelseas allokering var långt ifrån slutsåld. Jag har inte de exakta siffrorna, men de siffror jag hörde talade om att ungefär 1500 av 5000 biljetter var sålda. Det var såldes inga större problem att hitta en rätt bra plats längst ner på sektionen. Jag började omgående rigga flaggorna över räcket. Jag hade precis börjat med detta då en av publikvärdarna kom fram. Jag var övertygad om att han skulle säga åt mig att ta bort flaggan. Istället pekar han och tycker jag ska flytta den några meter åt sidan. Han säger att det blir lättare att sätta fast dem och att de syns bättre där. Sagt och gjort. När jag sedan knutit fast ena hörnet av flaggan så kommer ytterligare två publikvärdar fram och hjälper mig knyta upp båda flaggorna. Det hade jag inte räknat med men understryker ytterligare den fantastiska stämningen på arenan och i hela staden. 

Det är fortfarande några minuter kvar till avspark så jag sätter mig ner och börjar småprata, dels med en engelsman i 50-årsåldern på min högra sida (fr.o.m. nu kallar jag honom Herr Höger), dels med en kvinna i 40-årsåldern på min vänstra sida (fr.o.m. nu heter hon Fru Vänster). Herr Höger är vältalig men lite reserverad medan Fru Vänster pladdrar på som om det inte fanns någon morgondag och som vanligt när två allergiker möts blir det mer prat om astmamediciner än fotboll. Herr Höger ser dock bekant ut. Det är lite irriterande. Jag försöker klura ut vem det är han är lik. Sedan trillar poletten ner. 

 

“Wait a minute”, säger jag, “weren’t you in Valencia?”

“Yeah, I was...”, svarar han och nu verkar det som att han känner igen mig men kan inte placera mig

“Didn’t I end up on the seat next to you there as well?”. Min fråga är retorisk och han spricker upp i ett leende när poletten  trillar ner hos honom också. 

 

Ungefär ett halvår tidigare hade vi alltså hamnat bredvid varandra första gången. Men den gången var det på Mestalla. Hyfsat oväntat sammanträffande. 

 

Sedan avbryts våra samtal då matchen drar igång. 

 

---

 

Historiskt har den portugisiska ligan dominerats av de två lagen från Lissabon samt Porto. Men då Sporting varit på dekis några år har det blivit en kamp mellan två lag, på samma sätt som i Spanien eller Skottland. Denna dominans för också med sig att det är svårt att veta var man har de portugisiska topplagen, hur de står sig i internationella sammanhang. Portugals landslag har å andra sidan varit bra en längre tid och har presterat fina resultat även efter att den gyllene generationen gått i pension. Man har fått fram många unga spelare som så snart de etablerat sig i hemlandet sökt lyckan utomlands. Men nu verkar även talangproduktionen halta. När Benfica vandrade ut på planen den här kvällen fanns inte en enda  portugis bland dem. Jag läste någonstans, men har inte tagit mig tid att bekräfta det, att Benfica var det ENDA laget i kvartsfinal som saknade en portugisisk spelare i startelvan. 

 

---

 

Det tog säkert en kvart innan jag kunde fokusera på matchen. Estadio da Luz var en mäktig syn. Stämningen och trycket på läktarna bedövande. Det var inte helt lätt att ta in allt och begripa var man var någonstans. För ett antal år sedan, innan jag visste att CSS ens existerade och än mindre var medlem, så tänkte jag inte ens tanken att det skulle vara praktiskt och ekonomiskt möjligt att se en match i Champions League. Och nu var det här var min andra för säsongen. En j-a kvartsfinal dessutom! Det är knappt så jag själv tror det när jag tänker tillbaka på det, ens om jag tittar på mina bilder därifrån. 

 

Den här överväldigande känslan hade även sett till att jag varit så förlorad i omgivningarna att jag inte hade någon aning om hur startelvan såg ut. Det tog ett bra tag att klura ut att det var Kalou och inte Sturridge som spelade.

 

En gång in tiden önskade jag att jag kunde glömma bort att Ferreira överhuvudtaget existerade. Och kanske fick jag vad jag önskade. När jag insåg att han var på plan insåg jag också att jag inte skänkt honom en tanke sedan alla de där matcherna med undermåliga inhopp förra säsongen. Till min stora glädje var han en av matchens stora positiva överraskningar. Ok, han kanske inte dominerade, men i förhållande till vad jag normalt förväntar mig av honom var det en riktigt gedigen insats. 

 

Någonstans efter matchen läste jag att den som inte inser Mikels storhet inte tittar på fotboll på rätt sätt. Jag är uppenbarligen en av dessa. Jag vet inte hur jag ska titta för att han ska bli bra. Helst vill jag bara blunda. Kan någon förklara?

En av matchens mest diskuterade händelser ägde rum rakt under där jag stod. Jag såg den alltså rätt bra. Självklart skulle Benfica haft en straff. Vi hade tur den gången. 

 

Torres fortsätter vara väldigt nyttig. Har sagt dett förr och kommer fortsätta säga det. Så länge han jobbar som han gör. Så länge han springer, jobbar i defensiven och serverar passningar på det sätt han gör så spelar det ingen roll om han inte gör mål. Han gör ju SÅ mycket annat!

 

Bäst på plan, utan någon som helst j-a tvekan, var David Luiz. 

 

 

---

 

Det blev lite oroligt på bortasektionen en bit in i andra när ett gäng kravallutrustade poliser dök upp vid en av ingångarna. Men som tur var så höll sig CFC-fansen rätt lugna trots att några försökte provocera poliserna. Så fort de avhyst ett par lite bråkiga och mer än bara lite berusade engelsmän så återgick allt till det normala igen. 

 

Apropå de trevliga publikvärdarna. Några av dem sjöng med när CFC-klacken drog igång “Are you watching Manchester?”

 

---

 

Herr Höger uppvisade under matchen samma beteende som mot Valencia.  Före matchen och under halvtidsvilan var han en helt normal, socialt fungerande människa, men så fort matchen var igång satt han ner med ett plågat uttryck som sade att han redan visste att allt skulle gå åt helvete. Ibland mumlande han något orhörbart och ibland bröt han sin tystnad, ställde sig upp och skrek, med allt han hade, ganska grova förolämpningar till den CFC-spelare som han tyckte gjorde bort sig lite extra mycket. 

 

När Chelsea sedan gjorde det som skulle visa sig vara matchens enda mål exploderade Herr Höger tillsammans med alla andra i ett glädjevrål samtidigt som Fru Vänster överföll mig i en manöver som var till förväxling lik den manöver Di Matteo utsatte Torres för efter bragden hemma mot Napoli. 

 

När sedan slutsignalen gick var det fantastiskt skönt att få med sig en vinst och ett mål på bortaplan.

Jag hade inte varit där om det inte varit för matchen. Samtidigt kändes som att matchen var det minst viktiga på hela resan. 

 

---

 

Sedan är det inte så mycket mer att orda om. Jag lyckades till sist hitta TT i vimlet och trängseln i “the concourse” (finns det inget bra svenskt ord för det?) och lämnade tillbaka flaggorna. Vi slog följe ut från arenan. Vägen därifrån kantades av polis, men de hade inte mycket att göra. Tony fotade Tippen när han poserade med CSS-flaggan mellan två poliser i full kravallutrustning. Vid t-banan sa jag hej då till TT. Och medan de gick till öltältet där såväl Benficas som Chelseas fans hade samlats för att runda av kvällen så tog jag, som skulle upp tidigt för att hinna med flyget dagen därpå, första bästa t-bana till hotellet. 

 

---

 

Post Scriptum:

Jag har inte riktigt koll på hur man lägger upp egna bilder i artiklar.
Men om nu någon är intresserad så har jag lagt upp några bilder HÄR.
Ett kort videoklipp från min plats på läktaren finns HÄR.