Berättelsen om Karrimor - En vacker vissnande blomma
En gång i tiden var Karrimor ett mycket ansett och stolt företag som tillverkade högklassig utrustning för frilufts- och utomhusaktiviteter. En sorglig dag 2004 köpte Sports Direct Group upp majoriteten av företaget.
Kvalité var ledordet. Livslång garanti med reparationsservice på produkterna en självklarhet. Grundarna till företaget, Charles och Mary Parson från Lancashire byggde tillsammans med deras son Mike Parson upp företag Karrimor som under 60- till 90-talet beskrevs med superlativen; Outstanding, tremendous och world renowned.
Under 90-talet började Karrimor slita ekonomiskt men kvalitén fick det inte tummas en millimeter på. Där fanns prisbelönta produkter att vara stolt över. En tradition. En stolthet.
När Mike Ashley lade sina giriga händer på Karrimor under senvintern 2004 var ledorden som gjort Karrimor så uppskattat och älskvärt utbytta. Retoriken var konträr. Garantin försvann. Produktionen flyttades till Asien där arbetskraften var billigare och Karrimor började sakteligen förlora sitt rykte som världsledande aktör på outdoor-equipment arenan.
Karrimor överlevde sin ekonomiska kris och tillverkar fortfarande skor, backpackryggsäckar och jackor. Produkterna är inte dåliga. Men de är inte heller bra och de är framförallt inte vad de än gång var.
Mike Ashley har gjort det samma med flera världsledande märken och företag. Dunlop, Slazenger, Umbro, Lonsdale är bara några i raden. Vad värre är att han just nu håller på att göra det samma med en av Englands, kanske till och med världens anrikaste och stoltaste fotbollsklubbar.
Vad ambitionen var från början när Ashley köpte klubben vet nog ingen. Inte ens han själv. Men förfallet började när Sam Allardyce sparkades och ersattes av Kung Kevin Keegan. Generalfelet var inte att ersätta Big Sam med Keegan. Felet låg i att anställa en av klubbens största ikoner genom tiderna för att sen inte samarbeta med honom, utan tvärtom, mot honom. Keegan tröttnade, förfasade över klubbens framtid och sa upp sig.
Idag drivs Newcastle United Football Club ungefär på samma sätt som Karrimor. Produktionen som tidigare skapade stolthet i Lancashire är förflyttad till öst. Kvalitén är undermålig men tillräcklig, kostnadseffektiv och lönsam. Detsamma gäller vårt kära svartvita lag. Fransoserna i laget är tillräckligt bra och samtidigt mycket billigare än de brittiska spelarna. Men stoltheten försvinner. Läs Cabaye kontra Peter Beardsley eller Robert Lee. Traditionen av en nummer nio som är älskad och aktad av alla i Upon Tyne är skadad. Läs Cissé istället för Jackie Milburn, Alan Shearer eller Andy Caroll.
Någon är på väg att begrava själen, traditionen, stoltheten och glädjen att supporta det vi älskar. Om han får hållas och lyckas med det är framtiden väldigt, väldigt mörk.
