Arsenal - Birmingham 1-0
Eller egentligen kan man säga Arsenal mot Maik Taylor. Nordirländaren gjorde en enorm match och blev hyllad av Wenger efter matchen, som Blues spelade med en man mindre i 65 minuter.
"Jag har knappt sett en sån match av en gästande målvakt på Highbury." sa Wenger på sin oerhört sköna engelska efter matchen i söndags. "Hade det varit ett bra skott hade han tagit det. Vi fortsatte och Birmingham blev trötta och vi vann på ett konstigt mål. Men det fanns någonting speciellt där ute vid namn Maik Taylor."
Det säger väl det mesta. Skott efter skott anföll Taylor men han stod för räddning efter räddning och det var nog bland de bästa insatser jag sett av en målvakt. Inte den bästa utan en av de bästa. Viktigt att poängtera.
Jag kan väl börja berätta lite om vad som hände emellan alla fantomräddningar.
Bruce hade valt ett ganska väntat lag, då det endast fanns 13 seniorspelare att tillgå.
Med på bänken fanns 19-årige Marcos Painter och 16-årige (!) Sone Aluko. Forsell var petad till förmån för Pandiani. Helt rätt av Bruce att bänka finnen som inte har levererat någonting alls i år.
I inledningen av matchen var faktiskt Birmingham det bättre laget. Arsenal spelade verkligen inte som de gjorde guldåret. Men "the Gunners" fick matchens första chans genom Freddie men precis i skottögonblicket räddade Clemence med en perfekt glidtackling.
Men efter det så fick Heskey en gyllene chans att ge Blues ledningen när han, efter en fin boll av Pandiani, blev nästan helt fri med Lehmann. Men när Heskey försöker placera bollen mellan benen på tysken får han benet på det och bollen rullar sakta mot mål där en Arsenal-back står välplacerad.
Birmingham var som sagt det bättre laget det första 24 minutrarna och mycket krestade kring Pennant på högerkanten som gång på gång slog in sina fina inlägg.
Men i den 24:e minuten förändrades matchen helt och hållet. Fredrik Ljungberg rann igenom och var fri med Taylor men Kenny Cunningham kommer in från vänster och kapar Freddie rakt av. Det röda kortetär ett faktum. En man mindre borta mot Arsenal såg ju ut som en omöjlig uppgift. Men det skulle bli en svår nöt att knäcka för Arsenal. Till 90% Maik Taylors förtjänst.
Hädanefter tänker jag bara ta upp Taylors räddningar. Matchen var totalt Arsenals och skotten och chanserna var för många för att ta upp.
Första räddningen: Strax efter utvisningen fick Arsenal straff efter att Damien Johnson fällt Ljungberg i straffområdet. Men Taylor räddade Pires dåligt slagna straff. Vilket troligtvis gav en mental förbättring.
Birmingham fick ibland känna på bollen men lyckade inte komma till några jätteavslut.
Det var istället Maik Taylor som satte sig mest på hjärnan. I första halvlek räddade han förutom en straff´även en stenhård frispark av Reyes som var så gott som i mål men som Taylor gör en suverän reflexräddning på. Innan halvtidsvilan fick vi se en rad briljanta ingripanden till.
Birmingham kändes, trots en man mindre, starka och aggressiva. Man vek inte ner sig som man kan göra med en man mindre borta mot Arsenal. Man fick en tidig chans när man fick frispark på högerkanten. Med Pennant vid bollen är det ofta en farlig målchans. Men bollen rensades enkelt undan och Arsenal kunde ställa om med sitt pantenterade spel. På fem röda stod Ljungberg fri och på ett tillslag sköt han ett hårt skott mot Taylors vänstra hörn. När jag hade tittat bort uppgiven, min kompis ställt sig upp och skrikit: JAA!! såg vi hur bollen rullade utanför mål. Chockade av den magnifika och helt otroliga räddningen satte vi oss ner med öppna munnar.
När vi så sakteliga hade börjat stänga våra öppna käftar, spelas Pires elegant fram av Reyes, och fransmannen skjuter ett välplacerad skott, men den här gången jublade inte min vän och jag tittade inte bort och Taylor släppte inte in bollen.
Ett antal minuter senare fick Heskey chansen att ge Blues en sensationell ledning. På en så kallad "pinpoint pass" av Pennant fick Heskey en chans där han borde gjort mål. Men han snubblade eller jag vet inte vad han gjorde.
Arsenal fortsatte sin press och det var en tidsfråga innan målet skulle komma. Men Birmingham stog emot. Efter en chans för Upson när han nickade över ribban, kom det väntade och föga överraskande 1-0-målet.
Man kunde ju kanske hoppas att det hade varit ett snyggt mål men Taylor som hade varit så bra och, ja nu är det slut på superlativer, allt skulle släppa in ett rent ut sagt skitmål.
Det var ingen tavla från hans sida, som de engelsk kommentatorerna så övertygat sa, utan det var en tavla av Julian Gray. Han skulle slå undan bollen på volley men missade helt och bollen studsade tillslut fram till Van Persie som drog till och sköt på Stephen Clemence och Taylor som redan hade slängt sig blev ställd av styrningen. Tråkigt för Birmingham och framförallt Maik Taylor.
Men Birmingham var så när att kvittera. Och det av en i sådan fall sensationell målskytt, Olivier Tebily. På Pennants hörna löpte Tebily in framför utrusande Lehmann och nickade in den i mål. Men domaren dömde bort målet för att bollen var över linjen på hörnan. Men det var nog inte bara jag som tyckte det var konstigt. Men inga protester från någon av spelarna.
1-0 förlust skrevs det till men en insats att vara stolt över. Det jag har sagt saknas var idag stort, hjärtat. Varenda spelare spelade som om de spelat för Blues hela sitt liv. Maik Taylor spelade som om han var född på St. Andrews.
Nu är det upphåll sen är det derbyt med stort D. Aston Villa tas emot på St. Andrews. Då har Birmingham på tre omgångar mött Liverpool, Arsenal och Aston Villa.
