Ett prekärt läge
Birminghams säsong har varit minst sagt medioker än så länge. Skribenten Oskar Sonn-Lindell krönikerar och summerar läget.
Aktiviteten på SvenskaFans vad gäller Birmingham har varit relativt låg under de senaste veckorna. Detta har sina skäl och sina ursäkter, men den stora faktorn är laget, Birmingham City FC, i sig självt.
Säsongen börjar ta form och Blues spel går minst sagt på kryckor. Som journalist kan det då vara mycket inspirationsingivande. Man får tillfälle och kraft att såga laget vid fotknölarna, utse syndabockar, analysera vad som gått fel och spekulera i managerns framtid.
Men när man är kombinerad supporter/journalist är det svårare. Att man hänger med huvudet och tappar gnistan när ens lag inte når upp till förväntningarna är alla medvetna om. Nu är det dock dags att fatta pennan och göra vad som bör göras. Kritisera. Analysera. Månne också engagera.
Fakta: Efter tio spelade matcher i Barclays Premier League har Birmingham vunnit en match. Förlorat sex. Resten har slutat oavgjorda. Det ger en poängsumma på sex pinnar, vilket i sin tur innebär att man ligger på en 18:eplats. Under strecket.
Som min kollega herr Admund redan har påpekat har man fått mer än en fingervisning om i vilken grupp i tabellen samtliga lag kommer att tillhöra. Mästaraspirant? Europa? Nedflyttningshotad? Blues sällas till den sistnämnda kategorin, något som få förväntat sig. Det känns otroligt fel.
Inför säsongen var de som inte skrev upp Birmingham relativt lätträknade. Vi som erfarit en tidigare sommar av höga förväntningar som inte gått i uppfyllelse var något mer försiktiga. Men det var svårt att inte vara ge utlopp för den optimism som man bar på. Samma misstag igen.
Vari ligger den springande punkten? Är det problemet så simpelt att Birmingham helt enkelt inte klarar av press? Det är lätt att dra den slutsatsen, men ligger inte problemet djupare rotat än så?
Birmingham har varit som bäst när de slagit ur underläge. Debutsäsongen i Premier League är ett exempel. Separata matcher mot storklubbar ett annat. Undantaget är derbyna mot Aston Villa där de undantagslöst, fram tills för en vecka sedan, stått emot pressen och bibehållit den positiva trenden. Nu är också den sviten bruten.
Problemet är bara att Blues själva inte varit blyga i sina uppfattningar. De har uttryckligen satsat på Europaspel, även om de varit noga med att påpeka att det kan ta sin tid.
Och med en anfallstrio med namnstarka spelare som Walter Pandiani, Emile Heskey och Mikael Forssell är det svårt för presskåren att ignorera dem. Den trupp som Birmingham förfogar över bygger rättmätigt upp förväntningar.
Detta leder mig in på två andra ämnen som är sammanhängande. Skador. Och Mikael Forssell. Skadorna har varit en inverkande faktor på Birmingham anno 2005/2006. Många ordinarie spelare har saknats, och många har inte kommit igång efter långa rehabiliteringar.
Däribland finnen Forssell. Han kallades ett av Birminghams viktigaste köp i historien när man löste honom från Chelsea permanent och han återvände till St Andrews, där han firat framgångar under en tidigare säsong. Nu är han svagare än en blek kopia av den spelare vi såg säsong 2003/2004.
Han har förlorat sitt bett i steget och sin hunger framför mål. Därmed kommer också hans förmåga att täcka bollen till korta. Hans medverkan hittills under säsongen har kort sagt varit katastrofal. De delikatesser han sått för har varit tunnsådda. På tok för tunnsådda.
Samspelet med fyrtornet Heskey har inte fungerat alls, och när Walter Pandiani har drabbats av samma åkomma har Blues anfallsspel strandat totalt. De stereotypa framläggen till bamsebjörnen på topp leder ingen vart och han får ständigt domarens beslut mot sig.
Heskey är ingen målskytt och när Forssell och Pandiani är oförmögna att förvalta de få chanser som vaskas fram blir läget prekärt. Vad är det som saknas när man redan har tre namnstarka strikers? Mer än att skärpan framför mål måste... just det, skärpas.
Kreativiteten är en annan läckande faktor. Man har haft David Dunn långskadad, Muzzy Izzet borta och yrvädret Jermaine Pennant kan inte försörja ett helt lag med konstruktivitet. Standardanledningen helt enkelt: avsaknaden av Dunn.
Spelet blev helt annat när David Dunn gjorde comeback på planen. Han besitter en förmåga att lyfta ett helt lag. Det blev ett helt annat lag vi fick se i rutan när Dunn byttes in i derbyt. Tyvärr räckte det inte.
Spelare som Nicky Butt, Stan Lazaridis och Damien Johnson är exempel på spelare som Steve Bruce föredragit framför kreativitet. Lazardis förmåga är så otroligt begränsad att jag inte förstår vad han har att göra på en fotbollsplan i Premier League, eller ens i League 1. Det var skönt att höra någon, i detta fall Rit-Ola Andersson, faktiskt kommentera »Lazzas« otroliga begränsning.
En spelare som Neil Kilkenny är ett mycket bättre val, trots hans bristande erfarenhet, på mittfältet. Mot Blackburn kom han in och slog matchens enda riktigt vettiga passning ur Blues synvinkel. Hur Bruce kan favorisera Stan framför nya, hungriga spelare är oförståeligt.
Jermaine Pennant har i vanlig ordning varit en av de få ljuspunkterna i Birmingham. Han var inte bra mot Blackburn, men allt konstruktivt som sker har honom som källa. Det är han som för laget framåt. Med både Pennant och Dunn i laget kanske Birmingham kan rycka upp sig. Man måste angripa problemet någonstans.
Sedan har vi den evinnerliga diskussionen om Steve Bruce. Sitter han säkert som Gold och Sullivan hävdar? Vågar de sparka honom? Vilket är det bästa alternativet, att ge honom ytterligare tid eller att göra en radikal förändring?
Bruce har visat på en oförmåga att göra stora förändringar under matchers gång. Filosofin att slänga in allt man har, inklusive kylskåp och skrot, om man ligger under och jagar kvittering är inget som anammats av den mer säkrande forne försvararen.
Detta är en tid för radikala förändringar, vad ska man annars göra när man ligger under strecket och snart kan sugas fast för hela säsongen? Något måste hända.