Lagbanner

Uttalande från Birminghams ägare

En av delägarna i Birmingham, David Sullivan, blev illa berörd av supportrarnas beteende under Blackburn-matchen. Han har i ett officiellt uttalande besvarat den kritik som riktats mot klubbens ägare i den lokala pressen. Vi publicerar hela uttalandet.

Under matchen mot Blackburn skämde ett stort antal Birmingham-supportrar ut sig rejält. Dels skanderade man under matchen “sparka styrelsen!”, dels tog sig ett hundratal, förmodligen rejält berusade, personer in på VIP-delen av läktaren och skrämde slag på delägaren David Sullivan som satt där med sina två små barn, åtta och tio år gamla.

Den hetlevrade Sully sade direkt efter matchen att han nu har fått nog och ville lämna sitt ägarengagemang i Birmingham. Han sade också att Steve Bruce bara köpt en massa “skitspelare” och nämnde vid namn Franck Queudreu och Richard Kingson.

Men efter några dar, när saker och ting lugnat ner sig, så gjorde han ett uttalande som vi Birmingham-supportrar nog ska läsa noggrant för det är nog ingen av oss som vill ha tillbaka den kaotiska ägarsituationen som rådde när de indiska bröderna Kumar ägde klubben i början av 1990-talet innan Sullivan och bröderna Gold steg in.

Jag har valt att översätta David Sullivans hela officiella uttalande nedan. Det är egentligen ett svar på kritik i den lokala pressen. Först en liten bakgrundsinformation till er som inte känner till Birminghams ägare.

År 1993 gick bröderna David och Ralph Gold samt David Sullivan in som ägare av Birmingham City. Alla tre är involverade i sexindustrin i England och finns på listan över de 100 eller 200 rikaste personerna i England.

Bröderna Gold är involverade i ett par butikskedjor som säljer sexleksaker och underkläder samt ett förlag som ger ut porrtidningar. Sullivan äger två sporttidningar, men har förmodligen gjort sin största förmögenhet på ett antal sexmagasin och porrfilmer.

Man kan tycka vad man vill om detta, men ett faktum är att de visat ett stort ägaransvar under tiden med Birminham. De har låtit sina managers bestämma och de har satsat stora pengar på inköp av nya spelare. Framför allt blev det märkbart när Birmingham i maj 2002 kvalificerade sig till Premier League.

Här följer David Sullivans uttalande i sin helhet. Jag har förtydligat några saker inom parentes:

“Jag kommer aldrig att glömma det Sir Alan Sugar sade till Tottenham Hotspurs supportrar när de demonstrerade emot honom att de faktiskt körde ut deras bästa vän.

Det är så jag kände det i söndags. Ja, vi har blivit nedflyttade, vilket statistiskt sett var troligt efter uppflyttningen, men med en smal marginal på bara en poäng.

Ja, vi lät Steve Bruce gå, och ja, vi fick in 3 miljoner pund i ersättning.

Men samma människor som skriker ut sin vånda mot David Gold och mig är samma hundratals personer som skickade brev till mig och bad mig sparka Steve (Bruce) efter han hade förlorat sex av de sju sista matcherna med vår klubb.

Det var samma sorts hundratals personer som också skickade tackbrev till mig när vi investerade 9 miljoner pund (105 miljoner kr) genom att ta in Alex McLeish, James McFadden och David Murphy samt Mauro Zarate på lån.

I gårdagens tidning (Birmingham Mail) säger professor John Samuels en massa saker och jag skulle vilja svara med att säga att professorer är stora teoretiker, men i den verkliga världen är det inte så enkelt.

Ofta erbjuder man spelare mer pengar, t ex Gary Cahill (mittbacken som gick från Aston Villa till Bolton i januari i år när Birmingham trodde att överenskommelsen var klar) men han valde att gå till en annan klubb.

Professorn tycker att vi skulle ha matchat Sunderlands satsningar, men ger ingen indikation varifrån pengarna skulle tas. För övrigt, senaste gången en professor skötte en fotbollsklubb var Leeds United och vi vet alla vad som hände (dom hamnade på konkursens brant).

Bara för att han är en professor, vilket är en imponerande akademisk titel, betyder det inte att han kan ta sig fram i affärsvärlden. För övrigt, så är jag själv ekonom med examen från Londons universitet.

Fotboll är en passion. Jag vet det, det finns i blodet. Jag tror inte att jag kan beskyllas för att inte ha varit en Blues-supporter och jag kan matcha alla er när det gäller passionen jag har för klubben. Det är en del av mitt liv, av min tid, en tid borta från min familj och mina andra affärsintressen, att göra det bästa jag kan för Blues. De senaste 15 åren har jag bara missat en enda hemmamatch och knappt 20 bortamatcher.

Kanske, för en del av er, är min förmåga inte tillräcklig. Några hatar min uppriktighet och att jag säger vad jag tycker. Jag ursäktar mig inte för den jag är. Jag är ingen politruk eller marknadsgeni. Jag är ärlig, jag säger vad jag tycker även om det sårar folk. Pat Murphy (kolumnist i Birmingham Mail som kritiserat Sullivan) har sagt att Steve (Bruce) spenderade bara 22 miljoner netto under hans tid som manager, men sanningen är att det rör sig om 49,5 miljoner pund netto (580 miljoner kr).

Jag skulle också vilja upplysa om att för de nya spelare vi köpte innan starten av säsongen 2007-08 så spenderade klubben mer än 9,5 miljoner pund (111 miljoner kr) på löner, signeringsavgifter och bonus plus de 9 miljoner pund vi spenderade på övergångar.

Om vi går tillbaka, vilket kan vara bra, så kanske vi stannat kvar i Premier League om vi kunnat skriva kontrakt med Gary Cahill. Vi kunde inte hålla nollan sedan matchen mot Middlesbrough på annandagen 2007. Men vad kan man göra om en spelare inte vill bo i Birmingham eller spela för oss?
Vi erbjöd honom 2 000 pund mer i veckan än Bolton, men han valde Bolton. Reaktionen från supportrarna i söndags, under en match där vi besegrade det sjunde bästa laget i landet med 4-1, kommer inte att hjälpa till att få spelare till Blues.
Vi har varit framgångsrika.
År 1993, när jag köpte Birmingham, var klubben på väg mot utdöende. Klubben var nära bankrutt med åratal utan investeringar både på och utanför planen. Arenan var en skymf, det fanns ingen infrastruktur, ingen träningsplan och om jag ska vara uppriktig så var framtiden blek.
Men nu har vi en bra arena, i vilken vi spenderat 13 miljoner pund, plus att vi har investerat 3 miljoner pund på träningsanläggningar.
Många supportrar frågar var pengarna har gått. Lönenotan senaste säsongen var 30 miljoner pund (350 miljoner kr) och det inkluderar då inte kostnaderna att köpa spelare – övergångssummor och liknande – eller kostnader för att sköta klubben, exempelvis hyror, avgifter, utrustning, infrastruktur och avgifter till polisen, etc.
Sedan Steve Bruce utnämndes och Alex McLeish tog över har vi spenderat 56 miljoner pund netto (656 miljoner kr) på spelare och då inkluderas inte löner, försäkringar, signeringsavgifter och avgifter för bildrättigheter. Vi har tillbringat fem av de senaste sex säsongerna i Premier League.
Jag gillar Steve och jag vill inte kritisera honom. Men det gjordes en del vansinniga köp. Clinton Morrison kom till oss för 3,75 miljoner pund och Andy Johnson gick motsatt väg på fri transfer. Andy såldes sedan av Crystal Palace till Everton för 8 miljoner pund, medan vi fick bara 1,4 miljoner för Clinton när vi sålde honom tillbaka till Palace.
Miljoner av pund försvann genom försäljningarna av David Dunn, Rowan Vine, Luciano Figueroa, Jesper Grönkjaer, Walter Pandiani och Robbie Blake.
Alla säger nu hur fantastiskt Blackburn har utvecklats – men ingen talar om Leeds, Nottingham Forest, Sheffield Wednesday, Sheffield United, Norwich, Ipswich, Southampton, Leicester och Coventry – bara för att nämna några. Ingen av dessa klubbar har gjort så bra insatser som vi har gjort.
Vid den här tiden förra året sa alla vilken fantastisk klubb Reading var – varför kan vi inte bli som dom? Och för två år sedan talade man om Charlton (både Reading och Charlton har flyttats ned de två senaste säsongerna).
Sanningen är att det är inte lätt att sköta en fotbollsklubb.
Problem som vi såg supportrarna ställa till med i söndags skämmer ut klubben och det förändrar klubben på ett olycklig sätt.
När vi gick in (som ägare) skapade vi ett system med medlemskap eftersom hulliganerna mer eller mindre regerade. Supportrar och sponsorer ville inte gå på matcherna. Vi förändrade klubben genom en mängd olika familje- och ungdomsprogram.
Vi förändrade atmosfären till det bättre och det är jag mycket stolt över. Var klar över att ingen vill bli förknippad med oss om vi går tillbaka till dagarna med så många problem och om ni verkligen vill ha en ny ägare så är det ett säkert sätt att köra ut oss. Men vem vill bli förknippad med svåra, hotfulla och respektlösa supportrar?
Jag säger inte, och det har jag aldrig gjort, att jag har skött allting perfekt. Jag har gjort misstag och om jag kunde gå tillbaka i tiden skulle jag göra saker och ting på ett annat sätt. Men jag har alltid gjort vad jag trott varit det bästa. Jag har lagt mitt hjärta, min själ och mina pengar i en klubb som ingen annan ville ha 1993.
Jag förtjänar inte att bli dåligt behandlad, jag vill bygga broar och göra klubben framgångsrik.
Jag tror att de goda tiderna kommer tillbaka till oss och vid denna tid nästa år kommer vi att fira tillsammans med en manager som har en stor framtid och ett lag som kommer att leva och dö för er.
Vi har, tror jag, ännu inte sett det bästa. Fortsätt att stödja oss och vi kommer att stödja er. Kör inte ut er bästa vän.
Som en slutkläm, så tror jag att supportrarna också borde veta att journalisten Pat Murphy, som skrev artikeln som jag här besvarar, har stämt klubben på tusentals pund för att skadade sig när han efter Arsenal-matchen föll då han bar en mängd utrustning när han klättrade nerför en stege från en ställning.”

Jan Hökerberg2008-05-17 21:06:00
Author

Fler artiklar om Birmingham