Lektion nr 2
Om vi fick en lektion i premiäromgången så var det här lektion nummer två för Birmingham City, som var numret för litet rakt igenom. Endast Dugarry höll jämna steg med gästerna.
Det började inte särskilt bra med fel på strålkastaranläggningen på St Andrews. Efter ett par pints väntetid så kom matchen äntligen igång, men den varade endast ett par minuter.
Arsenal visade på nytt upp vilket världslag man har och när Thierry Henry är på humör finns det inte många som kan stoppa honom. Något som Birminghams försvar bittert fick erfara denna kväll. Men, trots att man hade hoppats på ett bättre resultat av våra grabbar, så är man inte alltför nedstämd då det knappast är mot lag som Arsenal vi ska ta våra poäng.
Steve Bruce hade för ovanlighetens skull flera alternativ inför dagens match. De nya spelarna, Ferdinand Coly, Jamie Clapham, Stephen Clemence och Christophe Dugarry, fick samtliga chansen att starta matchen.
Birmingham fick snabbt känna på Arsenals styrkor, då de med ett utmärkt passningsspel enkelt kunde rulla runt, trots ett hårt pressande hemmalag. Redan efter sex minuter visade Birmingham-försvaret sin svaghet då Dennis Bergkamp med en utsökt djupledsboll skar ett stort hål i backlinjen.
Henry kom i full fart och då är det inte många som kan hänga med. Enkelt rundade han Nico Vaesen och placerade bollen i tom bur. Ett par steg för sent kom Coly farande, men till ingen nytta.
Arsenal lät Blues äga ganska mycket boll, men man kunde ändå inte skapa särskilt mycket. Christophe Dugarry visade dock vilken tillgång han kommer att bli, med sin bollkontroll och sitt lugn. När han hade bollen vågade han hålla i den - det var han ensam om i Blues - och han gjorde oftast något vettigt av den också.
Så plötsligt kom en snabb spelvändning som Arsenal är så mästerliga på. En lång utspark som Damien Johnson spelade hemåt på ett klantigt sätt. Michael Johnson fick stora problem då Wiltord pressade honom hårt. När Johnson sedan inte rensade undan när han hade chansen dök Pires upp som gubben i lådan och dundrade in bollen bakom en helt ställd Vaesen.
Den enda spelaren av högre kvalitet som Blues hade var Dugarry. Hans spel var av mycket hög klass, men ofta var Stern John alltför tafflig med bollen när han blev framspelad. Dugarry var även mycket stark i huvudspelet och vann ofta nickdueller mot Campbell och Keown.
Jag tycker även att Jamie Clapham var en trevlig bekantskap. Han vågade utmana och i hans passningsspel fanns det oftast en tanke bakom. Honom får vi nog nytta av i fortsättningen.
I den andra halvleken styrde Arsenal som man ville. Trots att hemmalaget fick ha bollen, så var det gästerna som bestämde när, var och hur saker skulle hända. Arsenal behövde knappast någon hjälp idag, men Johnson var på sitt givmilda humör och assisterade Lauren till gästernas tredje mål för kvällen.
I ett mönsteranfall, där bollen gick som på ett snöre mellan Wiltord, Pires och slutligen Henry, gjorde Arsenal sitt fjärde mål och förudmjukelsen var ett faktum.
Kort och gott så var Arsenal ruggigt bra idag. När de spelar så här är de bland de bästa i världen och Blues visade att det är lång väg till att nå den klassen. Arsenal hugger blixtsnabbt och på de få misstag som Johnson, Coly och de andra gjorde fick man betala omedelbart.
Några ljuspunkter fanns dock idag. Helt solklart var Dugarry vår bäste spelare. Hans spel är av en helt annan kaliber än det hans nya lagkamrater klarar av. Men även Clapham var helt ok idag, liksom Savage och inhoppande Devlin, tycker jag.
Under isen var Johnson, John och Coly. Den sistnämnde har stora problem att hitta sin position på plan och kommer ofta sent in i närkamperna. Det var också nära att han blev utvisad, men domaren ville nog inte att Arsenal skulle krossa oss fullständigt.
Tack och lov så spelar vi inte mot Arsenal varje vecka. De ser ut att kunna lira hem mästerskapet utan problem i år och när de är på humör är de imponerande att se.
Tack för lektionen! Förhoppningsvis lärde sig våra kämpar något.
