Shit on the V***a
Varför befinner sig Blues där de gör? Vad är oddsen inför helgens derby? En krönika om årets underpresterande upplaga av Birmingham City.
Vi befinner oss på St Andrews. Det är en vanlig lördagseftermiddag och Birminghambor, bortasupportrar samt en och annan turist har trängt sig in på den gemytliga arenan för att beskåda dagens match. Publikhavet är blått och vitt och i vanlig ordning ska det jublas varje gång deras hjärtans lag lyckas med något. Men denna eftermiddag är jublen är få. Det är fyra minuter kvar till halvtid, då alla kan hämta andan och trycka i sig en korv eller två och ta sig ett glas dricka till de dånande tonerna av Premier Leaguevinjetten. Hemmalaget har skaffat sig en hörna. Den hamnar hos Damien Johnson, en av Birminghams otaliga små, ettriga mittfältare, som väntar på ett tillfälle att slå till. I hans tvekan kommer en framrusande bortaförsvarare och nickar bort bollen. Som på ett rullband hamnar den framme hos ett kort, blekt kraftpaket på topp, och samtliga Bluessupportrar känner igen och får dåliga känslor i magtrakten av honom.
Andrew Johnson spelade i Birmingham City fram till sommaren 2002. I ligaspelet hade han gjort 87 framträdanden sedan 98, varav 42 stycken hade varit inhopp. Hans facit i som anfallare i Bluesdressen var åtta mål. Efter en långvarig skada fick han gå som en del i affären som tog Clinton Morrison till Blues ifrån Crystal Palace. I utbyte mot en dåvarande rekordsumma för Birmingham samt den unge och lovande Johnson fick Steve Bruce sin påstådda garanti till mål i Premier League. Två säsonger senare kan man inte påstå att irländaren som kom till St Andrews har levererat, och hans uttalade förhoppningar under sin skadefrånvaro om att han ska visa att han har kvaliteter för den högsta ligan känns ganska tomma.
Samtidigt är Andy Johnson, talangen som aldrig fick chansen i samma liga under Steve Bruce, nykomlingarna Crystal Palaces bästa målskytt och tillika den främste brittiske anfallaren. När han får bollen efter det misslyckande ingripandet av den korte Johnson på St Andrews, där vi åter befinner oss, upprepar han sitt program som visat sig så gynnsamt i den rödblåa tröjan och överlistar Maik Taylor i Birminghammålet. 0-1, vilket blir slutresultatet, och Blues noteras för ännu en förargande uddamålsförlust. Alltihop känns tämligen hopplöst. Och proceduren med den förlorade talangen känns igen.
Under åren har man fått en speciell känsla av Birminghams oförmåga att förvalta unga talanger. Som om klubben hade en ovilja mot att släppa fram dem. Givetvis är så icke fallet. Idag är den förre Crystal Palace-spelaren (OBS!) Julian Gray den ende av nyförvärven som lyckats i mina ögon. Dock behövs ytterligare en liten utläggning om Birminghams prekära dagsläge för att vi ska kunna återgå till det olyckliga talangbruket.
Förväntningarna på säsongen var höga efter 10:eplatsen och nyförvärven. Såhär i efterhand är jag inte särskilt nöjd, vilket jag dock var då, och inte hyste några som helst negativa tankar kring klubbens agerande på transfermarknaden. Jesper Grönkjær! Emile Heskey! Mario Melchiot! Muzzy Izzet! Ja, i somras kändes det faktiskt värt att bruka så många utropstecken, för Bruce hade utlovat internationellt erkända spelare och givit oss dem. Nu känns det som lite av orsaken till dagens situation.
Orden kan upprepas igen: "Jag skulle bli mycket exalterad som Birminghamsupporter inför sommaren." De var manager Steve Bruce's, och när säsongen sattes igång hade man grävt i plånboken för att hålla ordet. Man hade pratat om Europaspel i både klubb- och supporterkretsar och om att det behövdes förstärkningar för att infria målet. Det känns som om man snubblat på sig själva, köpt för köpandets skull, även om jag inte tvivlar på att Bruce skulle göra något sådant utan eftertanke. Men likväl införskaffade man sig sina spelare av anledningen att tillfredställa både sig själva och sina supportrar, genom att nå en högre ligaplacering säsongen 04/05. Efter några månader kan man fråga sig om detta verkligen var lösningen. Visst behövdes truppen förstärkas, men man handlade allt som hade en rimlig prislapp och såg inte helt till sina största behov. För alltjämt idag heter deras största problem konstruktivitet. Eller brist på konstruktivitet.
Detta leder oss tillbaka till ämnet Andy Johnson. Han är en i mängden av unga talangfulla 'lads' från Birmingham som aldrig lyckats etablera sig i klubben, eller spelare vars talanger klubben aldrig lyckats förvalta. Medan kräftgången fortsatt och man sjunkit genom Premierships placeringssystem, när de ryktesstarka stjärnorna har underpresterat, har talangerna fått stå vid sidan och glo på. När anfallssituationen, i Forssells och Morrisons frånvaro, varit prekär har Andrew Barrowman enbart fått värma bänken i hopp om några minuters speltid, medan Bruce disponerat Heskeys styrka men ifrågasatta målsinne bredvid ingenting på topp.
Och när Grönkjær spelat så uselt att han nu är på väg till Atletico Madrid, har Gray fått stanna kvar på vänsterbacken, och ingen av Carl Motteram eller Neil Kilkenny har fått chansen. När man förfogat över tre identiskt lika spelartyper på mittfältet i Johnson, Izzet och Clemence, har Kilkenny eller Motteram eller den tidigare utlånade Darren Carter då fått chansen att ge större bredd? Nej, de har lämnats att värma bänken.
Detta är ett ständigt återkommande scenario, att man köper och låter inte talangerna få chansen, i Birmingham City och många andra Premier Leagueklubbar. På St Andrews har den gjort sig särskilt märkbar i misslyckanden som just Andy Johnson och Luciano Figueroa, som gjorde över 30 mål i den argentinska ligan, men aldrig kom igång i det kallare engelska klimatet. Samtidigt börjar Darren Carter, den lovande mittfältaren som sköt klubben till Premier League i straffdramat mot Norwich, sakteliga börjat uppnå den ålder då regelbunden a-lagsfotboll är nödvändig för utvecklingen. Att Mr Bruce vågade pröva lite osäkrare, men likväl inte talanglösa, kort, i synnerhet i det läge som Birmingham befunnit sig i år, skulle inte ha skadat.
När julen närmar sig skulle det, utöver att ungdomarna får chanser bland de största i julklapp, vara behövligt med en liten förändring i truppsammansättningen. Ihop med Grönkjær finns det en del spelare som är tämligen överflödiga, samtidigt som man faktiskt saknar en konstruktiv mittfältare som komplement till slitvargen Savage på mittfältet. En sådan spelartyp finns inte bland ungdomarna eller i reserverna, och i allra högsta grad inte i A-truppen. Styrelsen bör således se sig om på den internationella klappmarknaden, exempelvis i Frankrike, efter en mer tekniskt lagd spelare.
Och emedan det är oroligt och osäkert i de blåfärgade kvarteren, har David O'Leary och hans kumpaner vid Villa Park det betydligt säkrare ställt. Ifjol var rollerna omvända, då Villa överraskade med bländande spel (ja, såhär ett halvår efter kan man faktiskt erkänna det), och Birmingham nätt och jämnt han hämta ikapp genom Stern John. Steve Bruce hoppas givetvis på ett omvänt händelseförlopp i år, när Blues kan vända på steken i ligan och spela ut Villa. Hoppas är dock något man gjort mycket i årets Birmingham, och nu är det upp till fight på allvar; mer än tre poäng står på spel.
Aston Villa skulle njuta av bedriften att knuffa Birmingham nedanför streck
