Spelarbetyg: Birmingham - Portsmouth
En synnerligen medioker tillställning på St Andrews ger ett lite annorlunda upplägg på spelarbetygen denna gång, för att undvika den enspårighet som till exemepl Birminghams spel präglas av.
Efter matchen Birmingham - Portsmouth väljer jag att inte strukturera spelarbetygen på samma sätt som annars. Ingen skala från ett till fem. För lagets kvalitet på lördagskvällen hade gjort artikeln oerhört stereotyp och tråkig, både ur skriftlig och designmässig synpunkt. Det hade blivit nio spelare placerade under kategorierna »usel« eller »dålig« och samtliga hade fått omdömen i andan »ljusår från sin vanliga kvalitet« eller »insats som var raka motsatsen till Chelseamatchen«.
0-0 säger allt om matchen. Mer än vanligt känner man sig berättigad att använda superlativformen av ett adjektiv. Den var tråkig, tråkigare än så och framförallt tråkigast. Och mer än vanligt känner man sig berättigad att dra alla över en kam. För det var verkligen ingen som nådde upp till sin vanliga klass, ingen som såg motiverad ut, ingen som besatt några intentioner. Förutom Jermaine Pennant. Här kommer jag nu att bruka ännu en superlativform: han var bäst.
Jermaine Pennant var otvivelaktigt matchens behållning. Den enda ljuspunkten på ett egentligen vårsolsbelyst men inbillat dunkelt St Andrews. Pennant sprang, sköt, dribblade, passade, försökte. Hans inlägg var vassa men ineffektiviteten total. Hans motståndare Andy Griffin såg mer än någonsin ut som en korplagsspelare bortsett från murbruk i håret, runda axlar, blek hy och ölmage. Det enda vänsterbacken kunde göra mot den kvicke Pennant, som tycks ha anammat sin förre lagkamrat Thierry Henrys löpsteg, var att dra omkull honom och orsaka frispark.
Finns det då någon vid sidan högeryttern som når upp ovanför G? Givetvis Maik Taylor, eftersom resultatet blev 0-0. Han har varit stabil och solid mellan stolparna ett bra tag nu. Fantomräddningar mot Tottenham, dito i London mot Chelsea och nu ett par riktigt fina ingripanden som höjde sig över den händelselösa stabiliteten mot Pompey. Den nordirländske keepern är vital för Birmingham. Det hade aldrig gått med vare sig David Bennett, Nico Vaesen eller Colin Doyle iklädda förstatröjan.
Matt Upson och Captain Kenny Cunningham var sämre än vanligt och mycket sämre än mot Chelsea men ska inte lastas med alltför mycket kritik eftersom de faktiskt höll Lua-Lua & Co. stången. Clapham är tveksam på vänstern. Stan Lazaridis hade en godkänd inledning men sjönk som en sten. Damien Johnson jobbade i tomma intet. »El Rifle« Pandiani hade ett vasst avslut men inget mer. Heskey hade chans på flera sådana men i just hans fall verkade tyngdlagen ändra sig blixtsnabbt så att varenda boll seglade högt över ribban.
Och Mehdi Nafti, som fick ta emot sådana hyllningar efter Chelsea, i synnerhet han ska märkas med kommentaren om en »insats som var raka motsatsen till Chelseamatchen«. Det pratades om övergång och det pratades om permanent basis för tunisiern. Men två starter var i minsta laget och »Mr Nasty« behövde fler prov för att man på allvar skulle kunna avgöra vilket virke han var gjord av. Den frågan lär fortsätta att hänga i luften eftersom hans insats lämnade mer än mycket övrigt att önska. Den nyblivne favoriten fick stående ovationer av publiken, något han absolut inte gjort sig förtjänt av med en högst medioker insats.
Den som ännu inte omnämnts är högerbacken Mario Melchiot. Hans insats går i harmoni med de övrigas men han lämnas ytterligare spaltutrymme på grund av sina insatser efter matchen, vilka vi kommer till senare i programmet. Holländarens bollkontroll var usel. Hans passningar överlag dåliga. Inläggen få och planlösa. Han tråcklade mest omkring ute på planen med spindelbenen och flätorna i en enda röra.
Som 0-0 antyder och de korta men nedskrivande omdömena antyder var spelet, i likhet med allt övrigt, under all kritik. Det var långboll på långboll. Och det är här Melchiot kommer in i bilden. Istället för att själv dra en klagosång låter jag den Super Marios ord räcka:
"Ibland måste man göra något vettigt med bollen, och några av oss koncentrerar oss inte på det. Det är därför vi har problem. Du måste försöka att spela. Du kan inte alltid slå den direkta passningen. Vi försöker få bollen och skicka iväg den långt omedelbart och speciellt för mig är det otroligt frustrerande. I första halvlek var jag väldigt förbannad med att bara se bollen gå långt varje gång så att jag inte kunde komma in i spelet. I halvtid började managern att bli arg och sa åt några av spelarna att hålla bollen och ge den till några av de andra spelarna."
"Vi behöver inte spela långbollsspelet hela tiden för vi har mer kvalitet än så och jag tror att vi gör oss sämre än vad vi är ibland. Om man tittar på spelarna vi har - spelarna som kommit till klubben och spelarna som är troliga tillskott - de är alla fotbollsspelare. Vi behöver inte spela på det viset. Vi har kapaciteten att spela bollen och att istället, ibland när det inte fungerar för oss, skicka den direkt långt upp. Det var vårt största problem i lördags."
Det finns inte så mycket mer att tillägga kring den diskussionen. Word. Birmingham, börja att spela fotboll!
