Summering: Säsongen 2004-2005
Ett osammanhängande och oplanerat epos om den gågna säsongen. Vad hände? Vad minns man? Vad vill man glömma?
Säsongen 2004-2005 är över. Den sista matchen i Premiership är för den här gången spelad. För Birminghams del innebar det en vinst mot giganterna Arsenal. Nu när vi är här, på en tolfte plats, med de 38 matcherna bagaget, med de 45 skördade poängen, känns det viktigt att knyta ihop säcken. Eller sy ihop paketet, som Pontus Kåmark så fint uttryckte det under en FA-cupmatch för en tid sedan. Tillsynes planlöst är det jag skriver det här, men det känns behövligt, både för mig personligen och för er andra, att få grepp om säsongen. Avsluta kapitlet. Vad var positivt? Vad var det som gick fel? Uppfyllde man förväntningarna? Vad var förväntningarna? Här kommer ett epos av tankar, statistik, minnen och känslor, baserat på Birmingham Citys prestationer under säsong 2004-2005.
Vi spolar tillbaka bandet till den 14:e augusti 2004. Kick off för ett rödklätt Birmingham borta på Fratton Park mot Portsmouth klockan 16:00, svensk tid. På förhand ser det mycket lovande ut för Blues, menar de flesta på. Inte bara inför matchen, utan snarare på det stora hela. Steve Bruce har varit synnerligen aktiv på spelarmarknaden och får god kritik från de flesta håll. Med stort hjärta och tålamod har han lyckats locka till sig de flesta namn som befunnit sig på hans önskelista. Däribland Mario Melchiot, Muzzy Izzet, Jesper Grönkjær och Emile Heskey.
En anfallsduo med kraftpaketet Heskey och den hypergiftige Forssell ger goda förutsättningar offensivt, medan fjolårets defensiv med Maik Taylor (sedermera köpt permanent från Fulham), Kenny Cunningham och Matthew Upson hoppades uppbåda samma stabilitet. På alla sätt och vis tycktes säsongen kunna gå i Birminghams tecken. Det gällde bara att man INTE gick i sin egen fälla och föll på målet att ta sig ut i Europa, och att man INTE misslyckades med att spela samman laget, och att man INTE misslyckades med att få en självförtroendegivande inledning. Etc. Etc.
Jag ska inte sticka under stolen med att jag var en av dem som hoppades. För mig hade Jesper Grönkjær inte varit någon favorit. I mina ögon hade han inte varit någon kvalitetsspelare, men nu, i Birminghams dress, blev han plötsligt en otroligt lovande spelare, någon med potential att uppfylla Blues hopp. Tillsammans med den otroligt otrolige Emile Heskey, och den alldeles geniale passningsspelaren Muzzy Izzet och den formligen ogenomtränglige försvararen Mario Melchiot. Icke att förglömma är att det fanns en oro, som gnagde och skavde djupt inne: vad hände om det blev magplask direkt för den blåa maskinen? Det kunde trots allt ske, trots nyförvärven och den bästa placeringen i ligan någonsin för laget ifjol.
Sådana var förutsättningarna. Och så plingade det till i rutan. 0-1 på Fratton Park. Tio minuter gångna. Målskytt, vår oumbärlige hjälte Robbie Savage. Vilden som alltid ger maximalt på planen. Vem hade kunnat tänka sig en bättre inledande målskytt på säsongen? Senare, rättare sagt sex minuter därpå, plingade det till igen från samma match. Skylten som visades löd: 1-1 (16) David Unsworth. Oavgjort blev det och så skulle det förbli. Att återge var 38:e match helt i rapporter vore inte dumdristigt, det vore komplett galet, och således ska jag bara återge små snuttar av matcherna i ovanstående stil, undantaget för större och mer minnesvärda situationer. Finito. 1-1 i premiärmatchen.
Första hemmamatchen blev dock inget att hurra över. Med en otur mot storlagen som skulle bli signifikativ för Birmingham förlorade man på St Andrews mot Chelsea med 1-0. Målskytten hette Joe Cole, som räddade håg- och fantasilösa gäster från misslyckande.
Värt att nämna är sedan att den första vinsten efterföljde Chelseamatchen. I en ny hemmamatch med ett betydligt sämre Manchester City som motståndare kunde man löpa hela linan ut efter att Heskey nickat in ledningen när matchen bara var åtta minuter ung. Under resterande augusti och september såg man inte till några fler trepoängare i ligan. En nyinköpt Dwight Yorke räddade sitt lag från förlust mot Charlton och den enda segern man noterades för var en vinst i Carling Cup mot League 2-laget Lincoln City.
Vid den här tidpunkten drogs man in i en ond cirkel. En trend av frustration och negativitet. Hoppet och ljuset som fanns inför säsongen var som bortblåst. Mikael Forssell hade skadats och var inte aktuell för spel än på en mycket lång tid av säsongen och Heskey hade vid ett tillfälle nekat landslagssammankallning på grund av skada. En ledfyr på en annars mörk horisont var veteranen Darren Andertons mål som gav Birmingham tre poäng på Anfield Road. Vinst var annars ett begrepp som knappt existerade under höstsäsongen för Birminghams A-trupp. Ett axplock matcher: Fulham (h) 0-1, Crystal Palace (h) 0-1, Blackburn (b) 3-3, Norwich (h) 1-1, Arsenal (b) 3-0.
Det är här, vid den här tidpunkten, som vändningen kommer. En traditionell, maximalt lyckad vändning. Med en David Dunn i storstilad form, en före detta utlånad Darren Carter som ung gnista på mitten. I Midlands derby nummer ett: Blues mot Aston Villa. Ett oinspirerat Villa fick se sig slagna på sin egen hemmaplan, på fortet Villa Park och traditionen stod sig. Birmingham kunde uppenbarligen inte förlora ett derby i Premiership. Clinton Morrison, turligt, men 0-1. David Dunn, makalös under eftermiddagen, 0-2. Sedan hjälpte det inte att Gareth Barry reducerade på övertid. Matchen var Birminghams och det var här den första vändpunkten i filmen om Birmingham Citys företaganden år 2004-2005 kom.
Sedan blev det derby ånyo. De till Premier League nykvalificerade West Bromwich Albion hade inte gjort sina supportrar nämnvärt glada, förutom att ha gett dem chansen att se fotboll från högsta ligan igen. Birmingham pulveriserade dem med 4-0. Det var deras första storvinst för säsongen. Savage, Morrison, Heskey och Anderton. I den ordningen. Man spottade fram fler mål än man lyckats göra på flera matcher i följd tidigare under säsongen. Fram emot nyår hade man inkasserat två ytterligare vinster, mot Middlesbrough och Fulham. Dessutom hade en vital förändring skett i laget. Ridå för Jesper Grönkjær. Dansken hade inte gjort någon glad, i synnerhet inte fansen, och Ralph Gold och Steve Bruce beslöt sig för försäljning. I efterhand har det sagts att man tvingades till försäljningen av supportrarna, som inte hade tillräckligt med tillit i den danske yttern och inte heller nog med tålamod. En bättre lösning än att han lämnade för Atlético Madrid fanns dock knappast tillgänglig.
Det nya året inleddes med en knapp förlust mot Newcastle och omedelbart kändes det som om man fallit tillbaka in i gamla synder. Förluster mot Fulham, Bolton och Chelsea men vinst och avancemang i FA-cupen mot Leeds. Mönstret kändes igen. Mörkret kändes igen. Och det blev tätare.
Artikeln fortsätter i Del II här »»
