Leeds-matchen: I stället för matchrapport
Det har varit en tuff helg... Jag hann bara lyssna på leedsmatchen med ena örat, och har inte hunnit samla mig själv och mina intryck förrän nu. Här kommer några spridda funderingar kring matchen.
Själva matchen ska jag inte orda särskilt mycket om; Leedsredaktionen har redan skrivit en resumé av målen och de farligaste chanserna, och jag tvivlar på att jag med min fragmentariska minnesbild av matchen kan tillägga något av värde. [Vänta nu, en korrektion kan jag nog göra – passningen till vårt första mål slogs av Sebastien Carole; åtminstone sa han det i en intervju efter matchen.] Det var i alla fall en av de matcher där man som lyssnare slits mellan hopp och förtvivlan, och kontrasten till förra årets ganska händelsefattiga noll-noll-match är ganska slående. Det övergripande intrycket var att Leeds hade en långvarig, tung press under vissa perioder av matchen, till exempel de första tio minuterna av första halvlek, vilket ledde till att man skakade fram en hel del halvfarliga chanser, men att Brighton hela tiden var farligt med snabba motstötar. Seagulls Worlds bisittare påpekade att Leeds mittbackar inte alls hängde med i svängarna när "de fyras gäng" satte fart, och det gjorde han redan efter en kvart, långt innan första målet...
En annan faktor som gjorde matchen intressant var att det var två helt olika spelstilar som möttes. Leeds verkade spela i den traditionella engelska stilen, ut med bollen på kanten, och slå ett inlägg mot bortre stolpen – alla som kollat på Tipsextra på sjuttiotalet vet vad jag menar – medan Brighton satsade på kortväxta men snabba spelare – ungefär som Manchester United spelade på den tiden; charmigt, men i ärlighetens namn inte särskilt effektivt...
En vunnen eller två förlorade? Som alltid är det svårt att avgöra så här dags på säsongen, men båda tränarna kan med visst fog hävda att «gör man tre mål ska man tamef-n vinna», och se ut som åskmoln. Efter 3-3, med flera bra chanser för båda lagen att göra fler mål, känns det antagligen mer som två förlorade poäng än en vunnen, medan man efter en tråkig 0-0-match utan att någon haft några riktigt heta chanser är beredd att acceptera att man «fått» en poäng... För Brightons del tillkommer ju det bestickande faktumet att vi faktiskt ledde matchen när den ordinarie matchtiden var slut, och att det redan är andra gången den här säsongen som som vi tappat en seger på övertid. Jag hoppas verkligen inte att det blir en vana...
När gjorde vi tre mål på bortaplan senast? Jo, det var nästan två år sedan, den 30 september 2003, i metropolen Irthlintb... Irflingsbo... ja, den där orten där Rushden & Diamonds spelar... Det var Steve Coppells sista bortamatch, även om vi inte visste det då, och Leon Knight satte en pyts då också, en riktig vänsterkanon. Ack, Nene Park, det var tider det; nu får vi nöja oss med att åka till Elland Road...
Hur kommer det att gå för Leeds? I mitt eget högst inofficiella, och mycket hemliga, förhandstips placerade jag Leeds strax utanför playoff (att Reading har bokat sjundeplatsen är väl redan klart...), men frågan är om inte Leeds har kvaliteter att ta sig till slutspelet trots allt. Det är i alla fall imponerande att kunna komma tillbaka två gånger, och forcera in kvitteringen med bara någon minut kvar. Om bisittare Lloyds kommentarer om mittbackarnas kvaliteter som rundingsmärken är korrekta eller ej tänker jag inte gå in på, men jag misstänker att Blackwell kommer att ta sig en funderare på hur han ska kunna lappa ihop läckorna tills han besöker Withdean senare på säsongen.
Hur gick det för Dan Harding? Om jag förstått det rätt hade han det tufft på planen; Brightonspelarna satsade lite extra i närkamperna mot just Harding, och brightonklacken buade högljutt så fort han rörde bollen. I båda de första målen hade hans «gubbe», Carole, stor del, men å andra sidan hade han en del fina inlägg och det var, om jag minns rätt, på frisparken efter en foul på Harding som Leeds gjorde sitt andra mål. Det allmänna omdömet då han gick tills Leeds, att han än så länge är bäst i offensiven, verkar hålla streck fortfarande...
Det tredje målet noterades som ett självmål, men Leon Knight sa efter matchen att han kommer att försöka få målet på sitt konto; det var ju hans hårda inlägg/skott som ändrade riktning på en försvarare och ställde målvakten. Leeds har annars skaffat sig en god vana att peta in bollar i egen bur mot Brighton – förra året var det ju «Äcklet» Carlisle som hjälpte Virgo att lura sin egen målvakt.
Helgens gapskratt fick jag redan på lördagmorgonens bussresa där jag hittade en sportbilaga från en av kvällsblaskorna. Tipset i matchen Leeds-Brighton, en etta, var väl inte mycket att säga om, men kommentaren «Leeds är flera klasser bättre än Brighton» fick mig på gott humör; vederbörande så kallade expert måste ha levt på en annan planet de senaste tre åren...
Till slut: Ni kommer väl ihåg playoffinalen i maj förra året? Brighton slog som bekant Bristol C med 1-0, vilket ledde till att Danny Wilson fick sparken eftersom «lag som Brighton måste vi ju bara slå». I stället valde man att plocka in en spelare som ny manager, och nu skördar man frukterna – man ligger tvåa från slutet i League 1, och i helgen förlorade man borta mot Swansea med 7-1 (japp, jag har inte knappat fel...), i en match där Bristol enligt uppgift ska vara mycket tacksamma att förlustsiffrorna inte blev tvåsiffriga. Jag har ingenting emot Bristol C, men våra divergerande öden efter festen i Cardiff kan tjäna som en grund för eftertanke; det är inte stora marginaler mellan succé och fiasko i den här branschen...
Falmer: Bara 49 dagar kvar nu...
