Äntligen!
Paul McShane, backlånet från Manchester United, bidrog med sitt tredje mål för säsongen verksamt till att Brighton tog sin andra trepoängare. Och att det skedde just borta mot ärkerivalerna från Croydon är naturligtvis en bonus i Skandiachefsklass...
McGhee valde den här gången att börja lite försiktigare än i de tidigare matcherna, och lät Charlie Oatway börja i stället för Albert Jarrett. På bänken sågs Adam El-Abd för första gången på länge, och även Kerry Mayo hade lyckats ta sig tillbaka in i truppen.
Första halvlek var lovande; de senaste matcherna har Brighton inte tänt till förrän i andra halvlek, men det här gången började man spela fotboll direkt från avspark. Den första kvarten hände inte särskilt mycket, och den första chansen för endera laget kom inte förrän i den sjuttonde minuten, då Michael Hughes kom genom men Henderson var snabbt ute och blockerade bollen. Carpenter befann sig då utanför planen sedan hade fått en armbåge i ansiktet; han försökte fortsätta, men var tvungen att byta, och i stället kom Alexandre Frutos in.
Brighton svarade omedelbart, och hade kanske halvlekens bästa chans då Carole spelade en smart boll till Leon Knight, men han lobbade tyvärr bollen över.
Mot slutet av halvleken tog Brighton över mer och mer, och i de sista fem minuterna innan halvtidsvilan räknade jag till fyra hörnor och två farliga skott, av Knight och Robinson. På det hela taget var halvleken dock ganska jämn; Crystal Palace hade ett större bollinnehav, men Brighton hade de bättre chanserna.
Början av andra halvlek bjöd inte på särskilt mycket skönspel, och några minuter hände bokstavligt talat ingenting eftersom domaren försökte få CP-klacken att sluta bombardera brightonmålvakten med pappersrullar och annat. Det mesta i anfallsväg som åstadskoms stod hemmalaget för, men riktigt farligt blev det aldrig; närmast var kanske Reich, som nickade över efter en hörna utan att han ägnades särskilt mycket uppmärksamhet av brightonförsvarna.
Mot mitten av halvleken började dock Brighton sticka upp i allt farligare attacker; Carole fick en gratischans efter en misslyckad rensning, men hans skott touchade på en försvarare och gick utanför. Den hörnan blev visserligen resultatlös, men några minuter senare jobbade Brighton fram ytterligare en hörna, Carole slog den mot bortre stolpen där McShane mötte med en lobbnick som lurade alla. Brighton ledde, hastigt och lustigt, med 1-0!
Crystal Palace satsade naturligtvis allt framåt de sista minuterna av matchen, men närmare än ett genombrottsförsök av inhopparen Macken som stoppades resolut av McShane kom man inte. Hemmalaget hade visserligen en boll inne, men då var det redan avvinkat för offside.
Sammanfattningsvis kan man bara utbrista i ett stort ÄNTLIGEN! Under säsongen har vi spelat mängder av jämna matcher som vi både kunnat vinna och förlora; av dem har vi förlorat två-tre stycken, och spelat oavgjort i de övriga – det var verkligen på tiden att vi vann en «fifty-fifty-match», och att vi gjorde det mot just Crystal Palace gör ju inte saken sämre...
Efter en sådan här match, där alla verkligen gav sitt yttersta, är det svårt att nämna någon särskild spelare, men visst måste man lyfta fram lånet från United, Paul McShane, som inte bara spelade näst intill felfritt i försvaret, utan också fixade vinstmålet. Tyvärr vill förmodligen United ha några hundratusen för honom, vilket betyder att vi inte har råd med att köpa loss honom, men jag tror att alla brightonfans skulle vilja se honom «permanent» i brightontröjan.
Falmer: Bara 12 dagar kvar nu...
