Brighton - Hull 2-1
I en jämn och hård match drog Brighton till slut det längsta strået; efter två fina distansskott från Carole och Oatway vann hemmalaget mot Hull med 2-1.
Dagens laguppställning fick nog ett eller annat ögonbryn att höjas några millimeter – Gary Hart som anfallare? Kerry Mayo som vänsterback? Leon Knight som ... vattenbärare? Laget såg ut så här: Blayney i mål; Reid, Butters, El-Abd och Mayo i backlinjen; Carole, Hammond, Oatway och Frutos på mittfältet; och i anfallet alltså Hart och Kazim-Richards. På bänken fanns det plats för den yngre brodern Elphick, Tommy, och en återställd Mark McCammon – men alltså ingen Leon Knight...
Första halvlek fick en olycklig start: Hull fick den första farligheten, en hörna, efter tre-fyra minuter, och när den slogs in kom Leon Cort högst, nickade ner bollen, Stuart Elliott reagerade först och smällde upp en volley i nättaket. 0-1, och mardrömmen mot Reading gjorde sig påmind – skulle det bli ännu en utomordentligt förglömlig kväll...?
Spelet böljade fram och tillbaka, i ett tempo som inget av lagen egentligen behärskade. Brighton hade svårt att etablera någon form av tryck genom ett omständligt spel på mittfältet; Hull spelade mer direkt, och lyckades komma genom, framför allt på högerkanten, ett par gånger.
Efter en dryg kvart kvitterade Brighton. Carole fick bollen på högerkanten, fintade lite, gick inåt och skruvade in bollen i målvaktens bortre kryss. Ett superbt mål, nästan från ingenstans, och Brighton var hastigt och lustigt med i matchen igen.
I första minuten av extratid blev kvällen plötsligt ännu bättre: Carole startade det hela med lite tricks på högerkanten, slog in bollen till Hart, som efter att ha fått en passning blockerad till slut lyckades få fram bollen till Paul Reid, som la upp den för Charlie Oatway, som i sin tur skickade den vidare upp i målvaktens vänstra kryss, om jag uppfattande kommentatorerna rätt. Ett magnifikt mål, och, enligt bisittare John Byrne, «Oatways första sedan 1982, ungefär»...
En hemmaledning var inte helt oförtjänt i det läget; Brighton hade haft en bra period i mitten av halvleken med ett par farliga spelvändningar, med Carole som medelpunkt för det mesta av det snabba passningsspelet. Därmed inte sagt att Hull var ofarliga; deras farligaste möjlighet, förut målet, kom strax efter Brightons kvittering då Blayney tvingades till en superb enhandsräddning på en nick från nära håll.
Andra halvlek blev som väntat en enda lång pina. Hull bytte två spelare i halvtid, och startade halvleken som ett pånyttfött lag; under den första kvarten tror jag inte att Brighton hade bollen under kontroll på Hulls planhalva under många sekunder. Därefter tog Brighton gradvis över, dock utan att skapa någon riktigt het målchans, och de sista minuterna blev därför onödigt spännande – Hull satsade allt framåt, men Brightons försvar höll stånd den här gången, och den tredje vinsten för säsongen var bärgad, den första sedan augusti på Withdean...
Fanns det då inga chanser i andra halvlek? Jo, men bortalaget hade nästan alla: en kalabalik i straffområdet efter en hörna där bland annat en nick sparkas undan på mållinjen, Dawson prickade ovansidan av ribban med en kanonvolley, och Elliott var nära att kunna slå in ett inlägg från Green när Reid av någon anledning inte lyckades rensa, men tack och lov slog även denne ett stort hål i luften. Brightons kanske bästa chans i halvleken hade Mark McCammon, som i anfallet direkt efter det Reid-Elliottska luftslåendet blev framspelad av Kazim-Richards, men målvakten hann först på bollen.
Sammanfattningsvis kan man säga att matchen var rivig, spännande, inte särskilt välspelad och ganska jämn – Brighton har spelat otaliga sådana matcher i år, och det var på tiden att vi lyckades vinna en jämn och hård match. Någon slags rättvisa skipades också eftersom vi förlorade i Hull mer på vår egen oförmåga att utnyttja ett spelövertag än på att Hull var det bättre laget; paradoxalt nog övertygade Hull mer den här gången, och hade definitivt inte varit helt oförtjänta av en poäng efter forceringen i början av andra halvlek. Men, som den gamla sportklyschan säger: Brighton ville mer, därför vann dom...
Det stora samtalsämnet efter matchen var annars «den sjuttonde spelaren», som Mark McGhee kallade honom – Leon Knight. En supporter telefonerade in meddelandet att han såg Knight lämna Withdean en och en halv timme före avspark, vilket kan ha varit ungefär samtidigt med att han fick reda på att han inte ens satt på bänken; Kerry Mayo berättade i en intervju efter matchen att han inte visste om att han skulle starta förrän sjuttio minuter innan matchen. Om den telefonerande supportern hade rätt eller ej är kanske lite tidigt att sia om, men klart är att ingen av kommentatorerna lyckades uppetäcka Knight på den del av läktaren där den del av truppen som inte är involverad i matchen sitter, så det kan ligga något i det.
Är det kapitel i Albions historia som handlar om Leon Knight nu slutskrivet? Eller finns en väg tillbaka för den på många sätt svårhanterlige anfallaren...?
