FA-Cupsäventyret varade i 90 minuter...
I en ganska medioker match, där de respektive försvaren inte sattes på några större prov, gjorde Coventry matchens enda mål, och avancerade därmed till FS-Cupens fjärde omgång.
McGhee valde att ställa upp med i stort sett det lag som jag gissade på i införrapporten, med den lilla skillnaden att Gary Hart spelade på topp, i stället för McCammon. Laget såg med andra ord ut så här: Chaigneau i mål; El-Abd, Butters, McShane, Mayo i backlinjen; Carole, Carpenter, Hammond och Frutos på mittfältet; Hart och Kazim-Richards på topp.
Första halvlek var ett förträffligt sömnpiller, och slutade också 0-0 utan att något av lagen lyckats oroa motståndarmålvakten särkilt mycket. Frutos hade ett hårt volleyskott som Ince tvingades göra en fin parad på, och i andra ändan tvingade Stern John Chaigneau till en liknande insats, i ett snabbt anfall där Adebola löpt upp på vänsterkanten. I övrigt var det en ganska torftig soppa, där Brighton kanske hade aningen mer av spelet, sedan man dock öppnat mycket sömnigt de första tio minuterna.
Seagulls World fungerade av någon anledning inte idag, så jag lyssnade i stället på utsändningen från radio Coventry, och maken till amatörmässiga kommentatorer har jag aldrig hört, inte ens då studentradion föddes i slutet av 70-talet, och alla amatörer utan någon som helst radioteknik skulle prata i radio. Tacka vet jag Andrew Hawes, och hans bisittare – kom snart tillbaka!
I andra halvlek bytte Micky Adams raskt ut Stern John, och gick över till att spela 9-0-1 – Brighton dominerade halvleken totalt, men lyckades skapa ytterst få kvalificerade möjligheter. Den bästa hade kanske McShane, som glömdes bort vid en hörna, men tyvärr placerade sin nick just utanför stolpen. Där placerade också de flesta andra sina skott, och det var tydligt att man gärna ville testa målvakten Ince, och trodde att han skulle kunna släppa in något lättvindigt skott, ge en onödig retur eller något sådant, men det visade sig vara en ogrundad förhoppning; han spelade stabilt hela matchen igenom.
Anledningen till den brightonska offensiven, och Adams' defensiva byte, var naturligtvis att Coventry tagit ledningen i början av andra halvleken. Gary McSheffrey fick lite väl enkelt ta sig runt sin bevakare (Mayo eller Butters; coventrykommentatorerna var inte eniga, men beslöt sig så småningom för att det nog varit Butters), och sköt ett skott som Chaigneau inte hade någon chans på. Ett ögonblicks individuell kvalitet, som Brighton sällan bjudit sin publik på sedan Zamoras dagar.
Så trots att Kazim-Richards, Mayo (!), Frutos, Carole och Hammond pepprade målet med inlägg och skott så blev det inget kvitteringsmål för hemmalaget, och McGhee menade efteråt att anfallet behöver förstärkas – han kastade in både Robinson och McCammon utan att anfallet blev synbart vassare, och det är väl inte otroligt att hans aktiviteter i transferfönster till stor del kommer att inriktas på att hitta en ersättare till Leon Knight.
1-0 till Coventry, och jag tänker inte bråka om huruvida det var rättvist eller ej – det var kul så länge det varade, åtminstone om man uppskattar den omedvetna humorn hos utsändningar på subnärradionivå, men låt oss nu koncentrera oss på att hänga kvar i den här divisionen!
