Tung förlust mot Coventry
Trots ett markant spelövertag i nästan hela första halvlek fick Brighton återvända tomhänta till sydkusten. «En målgörare, en målgörare, ett kungarike för en målgörare...» skulle kanske Sir William uttryckt saken.
Mark McGhee prövade ytterligare en ny forwardkonstellation, den här gången fick Gary Hart, som just nu tycks vara förstavalet som forward, sällskap av Jake Robinson. Seb Carole tog steget tillbaka till mittfältet, och det betydde att Paul Reid fick nöja sig med en plats på bänken. Laget: Henderson – El-Abd, Butters, McShane, Lynch; Carole, Carpenter, Hammond, Frutos; Hart, Robinson.
På bänken återfanns också, förutom Reid, Adam Hinshelwood, som tydligen bedöms vara spelklar igen efter skadan, Kazim-Richards och McPhee och ... Richard Martin? Ingen Michel Kuipers alltså; och han deltog inte heller i reservmatchen i veckan. När McGhee efter matchen fick frågan om Kuipers var skadad, duckade han genom att börja prata om hur väl Henderson spelat trots skadan; tecknen är ganska entydiga, Kuipers ingår inte i McGhees framtidsplaner, och gissningsvis kommer han att skeppas ut på lån inom en snar framtid. Tråkigt; Kuipers har varit en riktig stöttepelare under en lång tid, och jag tycker han förtjänar en värdigare behandling än denna. Man kan naturligtvis spekulera i varför McGhee vill bli av med den populäre holländaren, men en gissning är att han, liksom Leon Knight, tillhör dem som tjänar mest, och att McGhee vill minska lönekostnaderna genom att föryngra på målvaktssidan.
Men matchen då? I den första halvleken skapade Brighton mer under första kvarten än vad man gjorde på hela matchen mot Burnley. Redan efter fem minuter träffade Frutos ribban med en vänsterslägga, några minuter senare sköt Robinson ett skott som Marton Fulop, Coventrys målvakt, tvingades sträcka sig på, och Gary Hart nickade just utanför på ett inlägg från Frutos. «Brighton är betydligt farligare än Middlesbrough var förra veckan» menade man på Coventry-radion, som jag (återigen!) tvingades lyssna på därför att Seagulls World inte fungerade. Denna gång dök Andrew Hawes och bisittare Norman Gall upp efter halva första halvleken, så jag slapp lida så länge...
De första fyrtio minuterna dominerade Brighton ganska totalt, och statistiken talade sitt tydliga språk ‐ Brighton hade haft sju avslut, varav fyra på mål, medan Coventry hade haft ett enda skott, men utanför målramen. De sista minuterna av halvleken började hemmalaget dock sticka upp lite, och Joel Lynch fick göra ett par viktiga tacklingar, bland annat framför fötterna på den ostadige Stern John.
Ett par minuter innan pausvilan hände det som hänt alltför ofta när vi dominerat en halvlek – motståndarna sticker upp i ett ströanfall, och gör mål. Marcus Hall kom runt på kanten, slog ett inlägg mot en uppdykande Dennis Wise, och mot hans flygande nick hade Henderson i målet ingen chans. 1-0 till hemmalaget, och Ian Hart sammanfattade första halvlek med ord som nog alla brightonsupportrar var beredda att skriva under på: «Vi blev rånade!»
I andra halvlek hade Coventry mera att säga till om, och både Wise och Adebola var nära att öka på hemmalagets ledning. Brighton försökte naturligtvis trycka på för att få in ett kvitteringsmål, och det resulterade i ett ganska öppet spel, med snabba spelvändningar åt båda hållen.
Brightons bästa möjlighet i den andra halvleken fick Jake Robinson efter en hörna, men han lyckades skjuta över från ganska nära håll.
Några minuter senare kontrade Coventry, Andres Whing bröt in i straffområdet från högerkanten, Henderson räddade visserligen hans skott, men returen snappades upp av Dennis Wise som inte hade några problem att peta in bollen i det övergivna målet. 2-0, och uppförsbacken blev ännu brantare.
Resten av matchen kontrollerade Coventry matchen utan större besvär. Brighton lyckades inte skapa någon chans värd namnet under matchens återstående dryga tjugo minuter, trots att McGhee slängde in både Kazim-Richards och McPhee, men de kom knappt åt att röra bollen. Coventry, däremot, hade ett par chanser att ytterligare öka sin ledning, men Henderson, som spelade andra halvlek halvskadad, gjorde ett par förstklassiga räddningar. Annars hände inte mycket under de sista minuterna, annat än att domaren tröttnade på Stern Johns svårigheter att hålla balansen, och gav honom det gula kort han rimligen borde fått redan i första halvlek.
Eftersom andra resultat inte gick vår väg börjar läget nu att bli riktigt allvarligt. För tillfället har vi tre poäng upp till närmaste lag, Leicester, och nästa veckas hemmamatch mot just Leicester lovar att bli en rejäl rysare – en förlust där, och vi är nästan uträknade; en vinst, och vi är med i matchen igen. Hur som helst, ett hett tips är att hålla sig väl med den lokale Prozac-handlaren; våren kommer att bli nervpåfrestande...
