Inför: Brighton - Leicester
Om en kvart rullar det igång en 90 minuter lång rysare på Withdean Stadium på den engelska sydkusten.
Det börjar bli dags för Brighton att förvandla alla de matcher man totaläger till segrar eftersom laget nu börjar ligga riktigt risigt till i tabellen och de återstående matcherna blir inte fler och fler utan tvärtom så minskar de.
Det är trubbigheten framför målet som har varit den absolut största boven i dramat under i stort sett hela säsongen och man har lagt ned väldigt mycket energi på att värva eller låna in en rejäl och helst erfaren forward som kan bryta dödläget som varat under den sista tredjedelen av planen. Det är kanske också denna otroliga fixering och tjatet som gjort att det aldrig lossnat för de anfallare man redan har i laget.
McGhee har nämligen lagt ned extremt mycket energi på att gnälla över de uddlösa spelarna längst fram som, enligt skotten, sällan haft den alldeles rätta inställningen och varit överlag sämst. Det är alltså inte så konstigt att det inte velat lossna för unga förmågor såsom Robinson, Turienzo och Kazim-Richards eftersom dessa alltså ständigt fått höra att de inte räcker till. Av den anledningen har ingen anfallare i truppen varit helt given på egentligen hela säsongen. Jag tror alltså att McGhee, på sätt och vis, har satt krokben på sig själv genom detta otåliga och delvis hetsiga beteende.
Jag står alltså fast vid att man ska satsa på en konstellation under en längre tid än man hittills gjort för då kommer kanske självförtroendet tillbaka och därigenom målen. Det ska dock inte göras för konstlat eftersom detta lika gärna kan skada som hjälpa laget i denna utsatta och närapå krisartade situation. Det borde i vilket fall gjorts för länge sedan då det fortfarande fanns lite tid att gå på – vilket det inte gör nu.
Så det jag tillslut alltså kommer fram till är att McGhee redan i höstas borde ha satsat mer helhjärtat på en eller ett par konstellationer och sedan kört hårt på det och inte hattat runt och enbart skapat oro, vilket ofta varit fallet.
Man är i vilket fall i stort poängbehov nu och laget står idag inför match av största vikt mot ett Leicester med en formkurva pekandes uppåt. Det här mötet är alltså extremt viktigt och på många sätt speciellt. Det är nämligen en så kallad sexpoängsmatch, lagen ligger dessutom på var sin sida av ett förhatligt streck vilket gör situationen ännu mer tillspetsad och mötet mellan de två hårt prövade klubbarna innebär också en kamp mellan mästare och adept i och att den ena halvan av Leicesters managerduo, Rob Kelly, ingick i McGhees ledarstab under dennes tid på Molineux Ground. Några slutliga parenteser man ju också kan nämna är de att Brightons manager en gång var ”the man in charge” i rävlaget, att det är Richard ”Chippy” Carpenters 250:e match för Seagulls samt att mötet är lite speciellt för oss svenskar i allmänhet och stockholmare i synnerhet eftersom man idag får besök av en gammal bajare i form av Patrik ”Totte” Gerrbrand och den förre AIK:aren Nils-Eric Johansson. Det är ju inte vanligt att Brighton ställs mot lag med svenskar och när man väl gör det verkar det bli i par eftersom det nu är två klubbar som har två svenskar i sina a-trupper sedan det att ”Salle” gått till Southampton.
Som jag tidigare nämnde har Leicester alltså ha slagit in på den vinnande vägen och det gjorde man efter det att Craig Levein sparkats och duon Kelly-Stowell tillfälligt tagit över. Man har två raka segrar, den första mot QPR och den andra mot Wolves. Leicesters trupp innehåller flera tunga namn såsom de gamla Celticspelarna Momo Sylla och Robert Douglas och den nyinköpte och hete anfallaren Matt Fryatt men laget har inte haft som mål att nå speciellt högt i tabellen men för det var det inte tänkt att man skulle ligga så långt ned som på en 21:a-plats med 32 matcher spelade.
Många, inklusive mig själv, har lagt oerhört stor vikt vid just den här matchen och pekat ut den som en nyckelmatch. Att den dock skulle vara viktigare än någon annan match har de tre männen innanför den streckade rutan ihärdigt tillbakavisat och istället påvisat att det finns 42 pinnar kvar att spela om. Enligt Clubcall.com ska Rob Kelly i veckan bland annat ha sagt: “It is given added focus because it's Brighton and we are down there scrapping, but no-one will stay up or go down on Saturday.” Det han sade är helt sant men vad de än påstår så går det aldrig att komma ifrån att matchen är av extremt stor psykologisk vikt.
På Seagulls skadefront har det sett bättre ut för varje vecka som gått och den här veckan är egentligen inget undantag. Spelare som Carole och Henderson var under veckan tveksamma till spel i lördagens match men hann bli kuranta och är därför högst aktuella för startelvan vilket vi också hade förhoppningar på att långtidsskadade Jason Dodd skulle vara men ryggskadan fortsätter att gäcka den rutinerade försvararen som får vänta ännu någon vecka på sin comeback. Helt borträknade från spel är också Charlie Oatway och Federico Turienzo.
I veckan fortsatte Albions starka juniorlag sitt segertåg i FA Youth Cup i och med vinst mot Blackburn. I den matchen bokfördes jättelöftet Joe Gatting för två mål och Joel Lynch, som tagit hand om A-lagets vänsterbacksplats efter nyår, deltog också. Matchen ska ha slitit hårt på vår nyuttagne U19-landslagsman Lynch som spelat mycket den senaste tiden och han får därför börja på bänken idag. Det gör han tillsammans med Richard Martin, Adam Hinshelwood, Jake Robinson och Colin Kazim-Richards. Gatting däremot får starta och gör det bredvid Gary Hart.
I sin helhet ser Brightons nyss släppta startelva ut som följer (från höger till vänster): Henderson – El-Abd, Butters, McShane, Reid – Carole, Carpenter, Hammond, Frutos – Hart, Gatting.
I bortalaget är det bara långtidsskadade Lee Morris och avstängde Alan Maybury som inte kan medverka och tillbaka är Stephen Hughes och Momo Sylla. Hughes har hindrats av en fotskada och Sylla är åter i England efter att ha representerat Guinea i Afrikanska mästerskapen
På Leicesters bänk kommer i eftermiddag Henderson, Gerrbrand, Hammond, Smith och O’Grady sitta medan man ställer upp med en elva som ser ut såhär (från höger till vänster): Douglas – Staerman, McCarthy, Kisnorbo, Johansson – Sylla, Gudjonsson, Wesolowski, Hughes – Hume, Fryatt.
Det jag känner inför eftermiddagens clash på Withdean är att om är det några matcher man borde vinna så är det just sådana här matcher mot bottenkollegor även om Seagulls skaffat sig en vana att oftare göra det mot topplag. Det är en svår men låååångt ifrån omöjlig uppgift som väntar och jag tror det blir tätt, hårt, chansrikt men målsålt. Jag skulle sätta en femma på en 1-0-seger för numer hemmastarka Brighton.
