Norwich - Brighton 3-0
En spelmässigt ganska jämn tillställning, där hemmalagets större skärpa i avslutningarna avgjorde. 3-0 slutade matchen; siffror som utan tvekan var smickrande för Norwich.
Den som läst min införrapport inser säkert varför jag skulle vara vadslagningsbyråernas pensionsförsäkring om jag nu fick för mig att börja nyttja deras tjänster; noll rätt av fyra är ingen höjdarprestation, direkt (däremot hade jag faktiskt alla spelare med som garderingar)... McGhee valde alltså att ställa upp med följande lag: Henderson; El-Abd, Butters, McShane, Lynch; Hinshelwood, Carpenter, Mayo, Frutos; Hart och Gatting. En ganska försvarsorienterad uppställning, med inte mindre än sex(!) spelare som spelat mittback någon gång under de senaste åren. På bänken återfanns nyförvärvet Doug Loft, förutom de «gamla» välkända spelarna Robinson, Lynch, Martin och Kazim-Richards.
Första halvlek började med en fin chans för Brighton. Frutos' skott träffade en försvarare, och gav Joe Gatting ett bra läge, men hans nick gick strax utanför. Synd; vi hade behövt lite kompensation för de två tidiga kallduscharna mot Leicester.
I stället tog hemmalaget över, och pressade på, framför allt genom Darren Huckerby, som El-Abd och Hinshelwood hade stora problem att stoppa. Problemet för Norwich i den här matchen, och kanske i flera, var att allt skulle gå via just Huckerby, vilket gjorde deras anfallsspel ganska förutsägbart. Med de spelare Norwich förfogar över borde de kunna spela ett mer varierat anfallsspel. Men det är inte vårt problem...
Bisittare för Seagulls world den här gången var förre brightonmanagern Barry Lloyd, och han menade före matchen att det gällde att hålla tätt de första tjugo minuterna. Ärligt talat har jag aldrig hört honom säga något annat, så jag var inte direkt förvånad. Å andra sidan är de taktiska insikterna hos engelska så kallade «pundits» tämligen begränsade – om jag haft ett pund för varje gång någon sagt if we can only work the ball out on the flanks and put some decent crosses in, we will be alright in the second half på engelsk radio och TV skulle Bill Gates och grabbarna få maka på sig på listan över världens rikaste.
Men jag kom visst från ämnet... Hur som helst, tjugo minuter hade Brighton inga problem att hålla stånd, men några minuter senare missade El-Abd en bakåtnick, Huckerby kom ensam med Henderson, och gav Norwich en inte helt oförtjänt ledning.
Men därmed kom Norwichs anfallsspel av sig, och Brighton tog över det mesta av spelet. Inte så att man skapade chans på chans, men Norwich lyckades i princip inte med något framåt under resten av halvleken. Brighton skapade i alla fall en riktigt fet chans; Frutos kontrade på sin vänsterkant, fick skottläge, men frispelade i stället Gary Hart som dock stoppades av målvakten. Närmare än så kom inte bortalaget, och insatsen i första halvlek fördystrades dessutom av att två viktiga spelare drog på sig onödiga varningar; Hinshelwood för att ha uttryckt en avvikande åsikt till domaren, och McShane för att ha fördröjt en frispark.
Andra halvlek började ganska sömnigt, men efter dryga tio minuter hände det som inte fick hända – Hinshelwood stoppade Huckerby med uppenbart bryska metoder, fick sitt andra gula kort och därmed blev comebacken bara en dryg halvlek lång. Gonatt, var det nog många som tänkte.
Men märkligt nog blev utvisningen startsignalen till en massiv Brightonpress, där bortalaget långa perioder parkerade i fiendeland, skapade hörnor och frisparkar, men utan att få till den där riktigt vassa kvitteringschansen. Frutos hade en mörsare som inte Green lyckades hålla, El-Adb en nick efter en hörna som Gatting inte lyckades ändra riktning på, och Gatting själv testade Green med ett skott sedan han tagit sig förbi Rehman. Men det ville sig inte – den här gången heller...
I stället blev hemmalagets kontringar allt farligare, vilket kanske inte är så konstigt när man betänker att Brighton under den sista kvarten spelade med en tvåbackslinje. Leon McKenzie sköt i stolpen med fem minuter kvar, och i slutminuten kom Huckerby igenom, spelade över bollen till Robert Earnshaw som därmed fick göra sitt första mål inför sin nya hemmapublik. Och det var inte nog med det; på övertid missade brightonförsvaret en offsidefälla, och Earnshaw fick göra sitt andra mål inom loppet av tre minuter. 3-0 slutade alltså matchen, vilket mer återspeglar de båda lagens respektive förmåga att ta vara på sina målchanser än den så kallade spelfördelningen.
Läget för de tre bottenlagen är oförändrat allvarligt, och Watford hemma i nästa match ser ut som ytterligare en sådan där match som måste vinnas. Det är bara tolv matcher kvar av säsongen nu...
