Crewe - Brighton 2-1
Så mörkt att man kan se Fort Worth härifrån, pratsjunger Guy Clark på sin senaste skiva, «The Dark». Och efter förlusten med 2-1 i dagens bottenfinal mot Crewe kan man tydligt se texasmetropolen från mitt fönster...
Brightons laguppställning bjöd på åtminstone en överraskning. Richard Carpenter klarade ett test av sin skadade vad, men ersatte inte Mayo, som väl de flesta skulle ha tippat, utan Hammond. Paul McShanes avstängning gjorde att Adam Hinshelwood fick pröva på jobbet som mittback bredvid Butters, den plats han spelade på vid sin oturliga skada för nästan exakt ett år sedan.
Laget såg med andra ord ut så här: Henderson i mål; El-Abd, Hinshelwood, Butters, Lynch i backlinjen; Hart, Carpenter, Mayo, Frutos på mittfältet; samt Gatting och Kazim-Richards på topp. På bänken återfanns en anfallare (Chris McPhee), tre mittfältare, Hammond, Nicolas och Carole och en målvakt, Richard Martin. Med andra ord valde McGhee att ställa både Robinson och Reid utanför truppen.
Första halvlek började ganska jämnt, och redan efter dryga tio minuter tog Brighton ledningen. Gatting tog emot ett inkast, och slog ett inlägg som inte målvakten Turnbull i Crewe lyckades parera bättre än att Kazim-Richards kunde nicka bollen i mål från mindre än en meter. 0-1, Brightons 5000:e mål genom tiderna i serien, och därmed vann Kazim-Richards en resa till Italien från en av lagets sponsorer.
Resten av halvleken skapade Brighton oerhört lite, och det var frapperande hur lite Frutos lyckades åstakomma på sin vänsterkant. Crewe däremot tryckte på, den bästa chansen hade kanske Luke Varney, som dock inte fick kontroll på bollen och sköt utanför. Halvtidsresultatet var dock fortfarande 0-1, något som kändes ganska smickrande för oss eftersom hemmalaget haft avsevärt mer av spelet än Brighton.
I andra halvlek började Brighton bättre, och hade ett har halvmöjligheter genom Gatting och Mayo. Frutos byttes ut mot Hammond; det är bara att hoppas att det var av taktiska skäl, och att hans bleka insats inte berodde på att han råkat ut för en skada.
Men efter en knapp kvart vände matchen igen, och åter släppte Brighton in ett tragikomiskt mål – Lee Bell slog ett inlägg direkt i mål. Eventuellt togs bollen av vinden; hur som helst var det säkerligen inte Bells avsikt att slå den mot mål. Paul Reid, som ställde upp som bisittare i Seagulls World (och var min «man-of-the-match» idag...), jämförde det med Ronaldinhos mål på Seaman i förra VM...
Crewe fortsatte att trycka på och inom några minuter hade man tagit ledningen. Kenny Lunt, Crewes mittfältsmotor, slog en hörna, och vid främre stolpen dök mittbacken Stephen Foster upp och nickade in 2-1 till hemmalaget. Ett mål som inte kändes helt nödvändigt att släppa in, inte bara för att Brighton av alla lag borde känna till Fosters nickkunnade (även om det inte är den Foster...), utan främst för att Crewe försökt precis samma hörnvariant två gånger under första halvleken.
Den som kommer ihåg säsongens hemmamatch mot Crewe bör känna ett visst mått av deja vu vid det här laget. Tyvärr blev den inte fullständig, eftersom Brighton trots några halvchanser inte lyckades få in någon kvittering i slutminuten den här gången.
Så, vad händer nu? Vi ligger fem poäng från den så kallade «säkerheten», vi förlorat sju raka bortamatcher, och vi har just blivit utspelade av seriens förmodligen sämsta lag, som sedan Dean Ashton lämnade klubben för ett drygt år sedan bara vunnit fem (!) matcher... Det är bara tio matcher kvar, och det är hög tid för nästa frälsare av modell Adam Virgo att anmäla sig till tjänstgöring.
Tack den här gången till Southampton och Stoke, som såg till att Millwall och Sheffield W också gick poänglösa ur dagens drabbningar. Men det räcker ju inte – låt oss börja plocka poäng själva också. En lämplig tidpunkt att börja är nästa helg, borta mot Plymouth; snart är det för sent.
