Millwall - Brighton 0-2
Jag lovar! Detta är inget aprilskämt! Ett gäng beslutsamma måsar åkte till lejonets kula, och visade sig betydligt tuffare än en samling tämligen tandlösa lejon.
Inför denna absolut allra slutgiltigt sista chans att hänga kvar i den engelska andradivisionen hade McGhee rumsterat om rejält i laget. Henderson i målet var väl det enda namn, möjligen tillsammans med Noel-Williams, som McGhee inte vred och vände på innan han . I backlinjen fick Butters sätta sig på bänken, medan Adam Hinshelwood och Paul McShane bildade mittbackspar; Lynch och El-Adb fick förnyat förtroende på kanterna. På mittfältet fick de båda fransmännen, Carole och Frutos, som stått för det mesta i anfallsväg under säsongen, överraskande inte ens plats på bänken. McGhee valde i stället att spela med tre centrala mittfältare; förutom Carpenter och Hammond blev också Paul Reid inkallad igen från kylan. Och i anfallet satsade McGhee på kämpen Gary Hart som komplement till «ungtupparna» Kazim-Richards och Noel-Williams. En ganska optimistisk mix, alltså, med förmodligen en av de yngsta fyrbackslinjerna i klubbens historia – äldst av de fyra är Hinshelwood, som just fyllt 22...
På bänken återfanns den tredje fransmannen, målvakten Chaigneau, tre rutinerade försvarare (Butters, Dodd och Mayo), och Joe Gatting.
Millwall började första halvlek ganska positivt, men Brighton kontraslog farligt, och redan i femte minuten hände det. Noel-Williams fick bollen på vänsterkanten och slog ett inlägg som målvakten, uppvaktad av Hart, inte lyckas få kontroll på. Bollen studsade omkring lite, och hamnade till slut framför fötterna på Reid, som tryckte dit den med vänsterfoten. 0-1 – YES!
Bara fem minuter senare var Kazim-Richards nära med ett skott som målvakten Marshall i Millwall-målet såg sig föranledd att tippa till hörna. Carpenter lade hörnan, och hittade Paul McShane som kunde göra 0-2 med en nick från nära håll. En försiktig nypning i vänsterarmen övertygade mig om att jag trots allt var vaken.
Millwall försökte nog få till något, men var som sagt ganska bleka framåt. Asaba lyckades inte med mycket – han sköt över, fick felträff eller blev av med bollen till en utrusande Henderson – och Hayles var inte mycket effektivare. Bisittare Norman Gall på Seagulls World hade en del synpunkter på den närgångna granskning som Hayles vid ett par tillfällen bestod textilierna i Hinshelwoods tröja. Den farligaste i Millwall var nog Colin Cameron, som spelade just bakom de två frontmännen, och som ibland fick komma onödigt fri; bland annat fick han precis i slutet av halvleken ett friläge, men tack och lov var han åtminstone ett halvt huvud för kort för att få fason på sin nick.
Efter drygt hälften av halvleken fick Gary Hart en smäll i ansiktet, förmodligen vid en kollision med Millwallmålvakten. Trots att han fick tio minuters behandling utanför planen kunde man inte stoppa blodflödet; till slut tvingades man ge upp försöken att lappa ihop honom, och satte i stället in Joe Gatting. Säkert en liten missräkning för McGhee, som gissningsvis räknade med att Hart skulle kunna gå ner på mittfältet om så skulle behövas.
I andra halvlek bytte Millwall direkt ut två av de mest ineffektiva spelarna, precis som man gjorde på Withdean, men den här gången lyckades Brightonförsvaret reda ut anstormningen. I stället fick man till några farliga kontraattacker, och bland annat fick Gatting två ypperliga möjligheter att göra sitt första mål för Brighton, men ena gången gjorde Marshall en superb räddning, och andra gången sköt han strax utanför.
Så långt hade spelet i den andra halvleken bestått av ett ganska markant Millwalltryck, med giftiga Brigtonkontringar, men ganska snart gick McGhee tillbaka till 4-4-2, och det betydde att den just inkomne Gatting fick lämna plats för rutinerade Kerry Mayo. Denne fick ta hand om vänsterkanten, medan Paul Reid förstärkte högerkanten. Eftersom båda spenderat de senaste åren som ytterbackar blev därmed defensiven stabilare, samtidigt som offensiven naturligtvis blev lidande.
Men trots sitt tryck fick Millwall ut väldigt lite, och jag har bara noterat ett par skott av Elliott och Cameron, några vindsnabba attacker av inhopparen Williams, samt lite inlägg, hörnor och annat smått och gott. Jag vill inte påstå att det kändes hundraprocentigt stabilt i alla lägen, men någon riktigt högkaratig chans kan jag inte påminna mig att Millwall skapade.
Till slut blev det alltså en ganska övertygande seger; jag kan på rak arm inte minnas när vi vann en bortamatch med mer än uddamålet senast, men en snabb sökning i arkiven visar att det var mot Wrexham i maj 2004 (2-0) – med andra ord var det hög tid för en upprepning...
Några spridda kommentarer:
Paul Reid gjorde en klart godkänd insats på mittfältet. Förutom målet hade han ytterligare två möjligheter att näta, och det är bara att hoppas att han får fler chanser på sin «rätta» plats...
Gifton Noel-Williams har blivit den targetspelare McGhee letat efter med ljus och lykta. Han agerade mer framspelare än skarprättare idag, men får naturligtvis godkänt ändå. Jag väntar dock med att bre mina ord på en macka och äta upp dem tills säsongen är slut...
Colin Kazim-Richards har enligt bisittare Gall växt ett par nummer sedan Noel-Williams anlänt; han vågar lite mer, och riktigt utstrålar självförtroende. Det lät som han kunde ha passat i stället för att skjuta i några lägen, men det där brukar vara sådant som kommer med rutinen.
Den unga backlinjen klarade provet med vissa problem, men frågan är hur mycket de egentligen blev testade av Millwalls ganska bleka offensiv. Men visst finns det potential i den formationen, och om Brighton kan köpa loss McShane från United, och dessutom se till att Leeds, med flera, håller sina klåfingriga värvartassar borta så ser det bra ut för framtiden på den fronten.
Brightonandelen av publiken var bara 1290, en mycket beskedlig siffra med tanke på att avståndet till Millwall är högst överkomligt – om man bor i Sussex, alltså. Man hade dock inga större problem att överrösta hemmapubliken under större delen av matchen, och i synnerhet efter det andra målet (VARNING! Dålig favoritvits i repris följer...!) var det så tyst att man kunde höra en symaskin falla...
Läget är naturligtvis fortfarande förtvivlat, men det mirakel som måste till för att hålla oss kvar i den här divisionen är något mindre än det var före matchen. Vinner vi de fem återstående matcherna har vi faktiskt vissa möjligheter att hålla oss kvar...
