Ipswich - Brighton 1-2
Måsarna har fortfarande en mikroskopisk chans att hänga kvar i «the Championship» efter en kämpainsats borta mot Ipswich som gav en seger med 2-1.
Adam Hinshelwood hade problem med en axel, och Frutos var «fit for fight» igen var budskapet innan matchen. Detta betydde att McGhee hade ett besvärligt val på mittfältet; att Butters skulle gå in på Hinshelwoods plats i mittförsvaret var det nog aldrig någon tvekan om. Till slut valde McGhee lite överraskande att låta Kerry Mayo spela till vänster på mittfältet och Paul Reid till höger, samtidigt som Gary Hart åter fick finna sig i att spela högerback. Det var väl inte så länge sedan Hart spelade högerbreddare framför just Reid... Frutos, däremot, fick nöja sig med en plats på bänken.
Laget såg med andra ord så här: Henderson; Hart, Butters, McShane, Lynch; Reid, Carpenter, Hammond, Mayo; Kazim-Richards och Noel-Williams.
Ipswich började första halvlek bäst och gamle brightonspelaren Darren Currie hade ett par fräsande skott precis utanför målramen redan inom de tre första minuterna. Man kom också runt oroväckande lätt på kanterna, men som tur var hade hemmalagets forwards inte målgörarskorna på sig.
Brighton var inte ofarligt, och hade en gyllene möjlighet då Ipswichs försvarare De Vos inte hängde med på en offsidefälla, vilket gav Reid fritt fram. Skottet räddades av målvakten och returen hamnade framför fötterna på en lätt oförberedd Kerry Mayo, som i stället för att nypa till direkt med högerfoten försökte lägga bollen tillrätta, och då hann en försvarare emellan. Djupa suckar från kommentatorerna på Seagulls World...
Det pigga spelet i upptakten av matchen kom dock av sig efter de första tio minuterna, och båda lagen ägnade sig alltmer åt normal engelsk skyttegravsfotboll. Brightons andra stora möjlighet kom efter en hörna där Butters nickade ner bollen; tre brightonspelare kastade sig över den utan att lyckas åstadkomma ens ett skott på mål.
Ipswich var förvisso inte helt overksamma under den här perioden, statistiken säger att man slog 31 inlägg och gjorde 20 skottförsök under matchen, och de flesta av dem kom säkert under första halvlek. Men på övertid kontrade Kazim-Richards, och i slutet av sin rusch lämnade han över bollen till Noel-Williams, som iskallt sköt 0-1 i målvaktens nedre högra hörn. Kanske inte helt rättvist med tanke på matchbilden, men fotboll är ju inte en bedömningssport som simhopp, dressyr eller konståkning – det är målen som räknas, inget annat...
Andra halvlek började med minst lika slumpartat spel som den första slutade, och inget av lagen lyckades koppla något grepp om händelserna. Ipswich fortsatte att lobba in höjdbollar, och Butters fortsatte att nicka bort dem, med viss hjälp av McShane.
Efter dryga 25 minuter av andra halvlek blev det plötsligt full fart igen: Ipswich jobbade först fram två fina möjligheter på kort tid; på den första halkade Currie just som han skulle klippa till bollen, och på den andra, då Nicky Forster, den gamle Readingräven, spelat fram sin kollega Haines gjorde McShane en superb sistasekundentackling.
Brighton gick omedelbart till motangrepp, och det hela gick så fort att jag inte riktigt hann med i svängarna. Men om jag nu inte missat något i hastigheten började det med ett vasst långskott från Noel-Williams som målvakten med visst besvär tippade till hörna. Hörnan hamnade hos Kazim-Richards, som fintade lite med tre försvarare och till slut sköt bollen i stolpen, och Lynch missade returen totalt. Bollen gick så småningom ut till Reid, och hans inlägg letade sig fram till Lynch, som denna gång äntligen fick göra sitt första mål i Brightontröjan. Läser man det officiella minut-för-minut-rapporten borde Hammond ha haft ett skott stoppat av De Vos, och Carpenter slagit en hörna till mitt i den härsmeten, men vem bryr sig om sådana oväsentligheter? LYNCH! MÅL! 0-2! Resten är egentligen helt ovidkommande...
Ipswich försökte naturligtvis komma tillbaka, och i allra sista matchminuten lyckades man få in en reduceringsboll – Nicky Forster nickade in ett inlägg från Currie. Riktigt farligt blev det dock aldrig, trots fyra tilläggsminuter och den bästa chansen i slutminuterna gick till Joe Gatting, som dock rullade bollen utanför.
En vinst, alltså – 1-2, tre friska poäng och första vinsten mot Ipswich sedan 1991, om jag uppfattade de mot slutet tämligen upphetsade kommentatorerna rätt. Men eftersom Sheffield W samtidigt besegrade Norwich har läget inte förändrats särskilt mycket i bottenstriden; vi har fortfarande sju poäng (och åtta måls sämre målskillnad) upp till yorkshirelaget. Förutsättningarna är därmed enkla inför matchen på Withdean på måndag – vinst för Brighton, och hoppet om att undvika nedflyttning lever kvar åtminstone en vecka till; något annat och Brighton kan börja förbereda sig inför League 1. För Sheffield gäller ungefär motsvarande resonemang: en vinst och det blir Championshipfotboll nästa säsong också, medan en förlust eller oavgjort, beroende på övriga resultat i botten, evetuellt kan innebära fortsatt osäkerhet. Räkna med en hård kamp på måndag...
