Brighton - Gillingham 1-0
Ännu en hårt tillkämpad uddamålsseger, och ännu en nolla i kolumnen för insläppta mål. Jake Robinson stod för Brightons mål den här gången.
Före matchen dök det upp ett rykte som sa att Brighton förhandlade med Ispwich om ett köp av förre Swindonspelaren Sam Parkin, samt att Colin Kazim-Richards skulle gå andra vägen som en delbetalning. Ryktet visste också att berätta att CKR därför skulle lämnas utanför truppen idag, och att denne var missnöjd med att inte få starta, och därför lämnat in en begäran om att få flytta till en annan klubb. När laguppställningen publicerades visade det sig att CKR mycket riktigt inte var med i den, inte ens på bänken, så det verkar ligga något i det. Det ska bli spännande att se hur denna senaste McGhee-affär upplöses...
Laget behöll samma form som förra matchen (som så småningom visade sig vara en mer traditionell 4-3-3/4-5-1, med Cox och Revell som kantspringare), med Jake Robinson i stället för Cox på vänsterkanten. Joe Gatting och Doug Loft fyllde i luckorna på bänken.
Laget: Henderson; Reid, El-Abd, Lynch, Mayo; Carpenter, Stokes, Hammond; Revell, Hart, Robinson. På bänken: Kuipers, Lowe, Gatting, Loft och Frutos.
Första halvlek var ett hyfsat sömnpiller. Ingen av målvakterna hade särskilt mycket att gör; Brighton spelade runt bollen ganska småtrevligt, men så fort man närmade sig målet gick någonting snett. Gillingham å sin sida spelade traditionell grisfotboll; skaffa hörnor, inkast och frisparkar i närheten av straffområdet, flytta upp några fyrtorn och försök fixa ett mål på något sätt. Inte så olikt Brightons spel under den första tiden med McGhee...
Ska jag nämna något av Brightons anfallsförsök blir det ett farligt inlägg från Robinson mot bortre stolpen, där Revell kom lite för tidigt. Anledningen till att Revell tillbringade så mycket tid på högerkanten var att han där hade att möta en ganska kort vänsterback (precis som i Rotherham, för övrigt), och tanken måste vara att han skulle vinna luftdueller och ställa till med oreda på det sättet. Smart uträknat; men Gillingham kom naturligtvis på tricket efter ett tag...
Andra halvlek var en öppnare historia, och efter dryga fem minuter gick kommentator Andrew Hawes' röst för första gången under matchen upp i den falsett som brukar antyda att något farligt händer – den här gången missade Stokes efter en hörna och Jarvis fick fritt fram efter att lätt sprintat ifrån Paul Reid, men tack och lov hann Henderson ut och blockerade.
Men Brighton återtog sitt envisa malande mot det gillinghamska målet, och i synnerhet Robinson och Revell skapade farlighet på farlighet. OCh efter tjugo minuter var det dags. Hammond hann upp en boll just innan den passerade kortlinjen (även om Gillinghams försvarare hade åsikter om detta), passade bakåt till Paul Reid, som skickade bollen tvärs genom straffområdet till Jake Robinson, som drog till på volley utan chans för Kelvin Jack i Gillinghammålet. 1-0, och Withdean exploderade av glädje.
Gillingham hade några chanser under återstoden av matchen, men alla spelare höll sig på planen den här gången, och backlinjen, med god hjälp av Henderson, höll rent. Robinson hade en dubbelchans att fördubbla ledningen, men Jack räddade första försöket, och det andra seglade över.
Ännu en tuff match, med ännu en uddamålsseger. Det är ingen tvekan om att Gillingham är ett bättre lag Rotherham, så det här var en bättre värdemätare än förra matchen, men nu väntar Brentford hemma och Nottingham borta – båda lagen har också börjat med två vinster. Brentford brukar vi ha enorma problem med; jag minns ett par riktiga avhyvlingar för några år sedan. Kanske borde vi övertala dem att byta namn till Brentham?
Presstopp: I intervjun efter matchen fick McGhee en direkt fråga om Kazim-Richards blivit uppsatt på transferlistan, och han svarade att han inte kunde konfirmera det. Det kan naturligtvis tolkas på flera sätt...
