Brighton - Brentford 2-2
Brighton fick en kanonstart med två mål innan första kvarten var över, men Brentford kom tillbaka, och fick en onödig kvittering i sista minuten. Åtminstone kändes den väldigt onödig.
McGhee valde som väntat att spela med exakt samma lag som startade mot Gillingham. På bänken återkom Dean Cox efter sin avstängning – däremot fanns det ingen plats vare sig för Kazim-Richards eller Frutos, de två spelare som de flesta trodde skulle vara våra huvudsakliga anfallsvapen den här säsongen...
Laget i klartext: Henderson i mål; Reid, El-Abd, Lynch och Mayo i backlinjen; Stokes, Carpenter och Hammond på mittfältet; samt Revell, Hart och Robinson i anfallet. På bänken fanns Kuipers, Lowe, Loft, Cox och Gatting.
Första halvlek startade på ett superbt sätt. Efter mindre än tio minuter bröt Robinson in från sin vänsterkant, och hans inlägg rensades till hörna. Denna rensades, men då Stokes skulle gå in i straffområdet igen blev han knuffad, ramlade – och domaren pekade på straffpunkten! Hammond stegade fram och slog bollen säkert i mål. 1-0!
Tre mnuter senare var det dags igen. Ännu en hörna rensades, El-Abd nickade tillbaka bollen, Lynch fick tag på bollen och spelade den tillbaka till Gary Hart ... 2-0, och Brighton hade fått en kanonstart på matchen. När Pinault, han som orsakade straffen, hackade ner Stokes och skaffade sig ett gult kort kommenterade Brentford-radion «Det var en tackling av en som inte rört bollen på hela matchen...», och det var en ganska bra summering av matchen så långt – Brentfordspelarna hade inte tagit sig av bussen än...
Så småningom lyckades Brentford jobba sig in i matchen; deras manager, Leroy Rosenior, gjorde ett par ändringar, och plötligt var inte Brighton lika dominerande längre. Carpenter blev markerad, och fick inte tid att slå de öppnande passningar han gjort i början av matchen, och samtidigt verkade brightonspelarna ta det lite lugnare.
Efter 35 minuter fick Brentford frispark just utanför straffområdet &ndash: Kevin O'Connor sköt, och bollen gick in i mål; enligt kommentatorerna gick bollen nästan mitt i mål, och det hela såg ganska billigt ut.
2-1, alltså, och Brentford fortsatte att skapa chanser, den bästa dök upp efter en frispark från högerkanten, där mittbacken Frampton gick fritt läge, men nickade tack och lov rakt på Henderson.
I andra halvlek försökte Brentford etablera tryck mot Brightons mål, men utan större att skapa några större farligheter. Inte heller Brighton åstadkom särskilt mycket, innan Dean Cox fick chansen i stället för Gary Hart. Mot slutet av halvleken tog Brighton över allt mer och fick ett par bra chanser att avgöra; Robinson och Hammond kom fram i en vass möjlighet, men Robinson sköt ett tamt skott i stället för att lägga upp bollen för sin kollega, och lite senasre fick Stokes en chans efter ett misstag i brentfordförsvaret, men målvakten räddade hans skott.
I stället hände det som inte fick hända – brentfordförsvaret skickade iväg en sista desperat lyra in i Brightons straffområde, El-Abd gjorde ett av sina sällsynta misstag och Brentfords egen «Coca Cola kid», Chris Moore, fick iväg en tåfjutt som trots desperata försök av Lynch och Mayo att hålla bollen ute letade sig in i målet. Ett frustrerande mål att släppa in överhuvudtaget, och att göra det tio sekunder innan slutsignalen kan få den starkaste
supporter att bryta ihop. «A comedy of errors» muttrade McGhee i intervjun efteråt; och man kan nog lugnt säga att han inte var helt nöjd med vare sig de sista 70 minuterna eller resultatet.
Lynch och Robinson fick mycket beröm både av kommentator och supportrar, och det finns naturligtvis en fara att det dyker upp någon klubb med gott om pengar och plockar upp någon av dem innan transferfönstret stänger – men då hoppas jag vi får bra betalt. Samtidigt kan man ju fundera över varför Frutos och Kazim-Richards inte ens platsar i truppen – om jag hade blivit pressat att nämna de två mest givna spelarna i laget hade jag före säsongen förmodligen nämnt dessa båda...
Nästa vecka gäller det Nottingham borta – och då får Brighton verkligen bekänna färg...
