Carlisle - Brighton 3-1
En medioker första halvtimme lade grunden till en högst välförtjänt förlust; matchen slutade 3-1 i hemmalaget Carlisles favör.
Laget: Kuipers i mål; El-Abd, Santos, Lynch och Mayo i backlinjen; Hammond, Reid och Cox på mittfältet; och Revell, Hart och Frutos i anfallet. På bänken återfanns två «förlorade söner», Henderson och Molango, samt dessutom Fraser, Rents och Butters. Carpenter blev sjuk i sista sekunden innan truppen flög upp till norra England, men att Jake Robinson inte fick plats ens på bänken var överraskande, åtminstone för mig...
De första trettio minuterna av första halvlek var smärtsamma att lyssna till. Jag tror vi var över på hemmalagets planhalva summa summarum en gång, vårt försvar var ute på hal is och cyklade nästan hela tiden (en bortasupporter konstaterade att vi inte vann en nickduell i vårt straffområde under första halvtimmen), hemmalaget tog en bekväm ledning med 2-0, och som grädde på moset fick Paul Reid en vridning i knät och var tvungen att byta.
Båda målen kom på fasta situationer, det första efter ett långt inkast som fick studsa i straffområdet ända fram till anfallaren Karl Hawley, som enkelt smällde in 1-0, och det andra efter en frispark som rensades undan första gången, men när bollen skickades in andra gången hamnade den så småningom i nätet bakom Kuipers. Vem som var sist på bollen var inte helt glasklart; Kevin Gray fick målet, men enligt kommentatorerna var det Santos som styrde bollen i eget mål.
Efter den första halvtimmen gick Dean & Dean över till 4-4-2, och matchbilden blev lite jämnare. Samtidigt tog antagligen Carlisle foten från gaspedalen lite grann, och det ledde till att Brighton stack upp några gånger; Hart nickade från långt håll så att målvakten tvingades tippa till hörna, Cox testade målvakten med ett skott, och Hammond nickade rakt på målvakten i ett läge där han nästan bara behövde missa målvakten för att göra mål. Å andra sidan fortsätte försvaret att göra misstag; Santos försökte sig på en bakåtpassning som gick rakt på en Carlislespelare, men den gången lyckades någon reda ut eländet.
Andra halvlek blev ganska ointressant. Santos fick stanna kvar i omklädningsrummet, och i stället gick ... Moheta Molango (!) in. Han spelade naturligtvis inte i försvaret, utan den flexible Gary Hart, som enligt uppgift till och med fått hoppa in i målet för ett antal år sedan (innan kom till Brighton), fick flytta ner till högerbacken, och El-Abd bildade mittlås med Lynch. Det visade sig nu inte helt lyckat; han drog på sig ett gult kort, och var mycket nära att dra på sig ett andra, men domaren var på sitt soligaste humör, för omväxlings skull...
Brighton huffade och puffade, men åstadkom väldigt lite framåt. Frutos slog en frispark som Hammond ite nickade bättre än att målvakten kunde ta den, och Molango skarvade ett Mayo-inkast mot mål, men målvakten var vaken den gången också.
I stället kunde Carlisles livliga kantspringare Hackney nicka in 3-0 med tio minuter kvar av matchen, sedan någon slagit en ballong mot bortre stolpen, där både Mayo och El-Abd lyste med sin frånvaro.
Några minuter före slutsignalen fick Brighton ett reduceringsmål; en av hemmalagets mittbackar snubblade till, missade rensningen av en lyrboll, som i stället föll framför fötterna på Revell, som avancerade ett par meter och kallt la in bollen vid bortre stolpen.
Några spridda synpunkter:
Kuipers var väl inte säkerheten själv direkt i den här matchen, och det är kanske dags att ge Henderson chansen igen?
Detsamma kan nog sägas om Santos; börjar inte Butters bli fulltränad snart?
Molango och gjorde varken bort sig eller spelade in sig i laget. Han förtjänar en ny chans.
Dagens Dean & Dean: det har gått lite grus i maskineriet i de senaste matcherna, och nu måste de visa att de kan göra något åt det. Nästa match är redan i morgon (tack vare att den här matchrapporten är så sen); mot Yeovil borta. En uppryckning skulle inte sitta helt fel...
