Yeovil - Brighton 2-0
Ännu en jobbig bortaförlust, denna gång mot Yeovil, och kritiken växer inte bara mot de tillförordnade tränarna Dean & Dean, utan även mot ordföranden, Dick Knight.
Trycket på firma Dean & Dean har naturligtvis ökat med de senaste matchernas bakslag, och frågan var inte om utan hur många ändringar man skulle göra. En var framtvingad av Reids skada, och eftersom Carpenter tillfrisknat från den släng av förkylning som stoppade hans resa till Carlisle var det inte så svårt att gissa att han skulle återta sin plats på mittfältet. Inte heller var det helt oväntat att Henderson ånyo fick chansen i målet efter ett har mindre stabila insatser av Kuipers. Men att Frutos åter hamnat utanför laget...? Återigen visade D & D vilket förtroende man har för unge Tommy Fraser, och lät honom fortsätta på mittfältet.
Laget i sin helhet: Henderson i mål; El-Abd, Lynch, Santos och Mayo i backlinjen; Carpenter, Fraser och Hammond på mittfältet; samt Revell, Hart och Cox i anfallet. På bänken åtefanns Kuipers, de två unga försvarna Elphick och Rents, och de två unga anfallarna Robinson och Gatting; den senare har äntligen blivit av med en fotskada som gjort att hans säsong inte riktigt tagit fart än. Butters hade enligt uppgift smittats av samma förkylning som Carpenter (och Robinson) hade förra matchen, men varför Frutos ställdes utanför truppen vet jag inte.
Fem minuter in på matchen passade förre brightonspelaren Nathan Jones till Marcus Stewart, som några meter utanför straffområdet fick vända om och avlossa stora kanonen; och till hemmafansens vilda förtjusning hängde han upp bollen i krysset utan att Henderson hann med.
Med fem minuter kvar av matchen blev förre brightonspelaren Wayne Gray framspelad av Chris Cohen efter en snabb kontring, och han kunde enkelt rulla in 2-0 bakom Henderson från relativt nära håll.
Däremellan hände det säkert massor av saker, men väldigt få av dem hamnade bland mina anteckningar; och när jag nu kollar statistiken från matchen så bekräftar den att jag inte somnat till. Enligt statistiken hade nämligen Yeovil två (!) skott på mål, och Brighton tre (!); och de båda lagen slog sammanlagt fyra (!) inlägg... Av de tre brightonskotten måste ett ha varit det som avlossades av Kerry Mayo i slutet av första halvlek, och som målvakten tappade så att Nathan Jones tvingades toffla undan den framför framrusade exlagkamrater; och ett annat bör ha varit det som Hammond sköt mer eller mindre rakt på målvakten i mitten av andra halvlek, och på vars retur Joe Gatting förgäves försökte få till ett skott. Det var nog Brightons hetaste möjligjeter, tillsammans med en Santosnick efter hörna, men den gick strax utanför.
Sammanfattningsvis kan väl sägas att det inte var lika deprimerande att lyssna på den här matchen som den förra – Brighton höll spelet väl uppe, och om man fördelat poängen som i någon ointressant bedömningssport (synkroniserad simning, anyone...?) skulle man säkert delat broderligt på poängen. Men nu fungerar ju inte fotboll på det sättet, och därför var naturligtvis Yeovils seger högst välmotiverad; kanske till och med rättvis, även om jag måste ta av mina blåvitrandiga brillor för att erkänna något sådant...
Spridda kommentarer...:
Yeovil är nu det lag i seriesystemet som Brighton har sämst statistik mot, procentuellt sett – det var nämligen första gången man överhuvudtaget möttes, och Yeovil har alltså lagt beslag på 100% av poängen så här långt.
Henderson hade inte särskilt mycket att göra, och om kommentatorerna inte var helt ute och cyklade var han chanslös på baklängesmålen. Gissningsvis får han en ny chans på lördag.
Dagens fundering om managersituationen... Innan matchen nämnde någon av kommentatorena ett rykte att Dick Knight redan hade en ersättare klappad och klar när han gav McGhee foten (och att denne mytiske ersättare insisterade på att ta med sig en andretränare; det skulle förklara varför Bob Booker överraskande fick gå samtidigt som McGhee), men att den nye managern inte var tillgänglig före oktober... OK; det är bara ett rykte, och ska därför intas med en försvarlig mängd salt, men det hindrar ju inte att man kan låta tankarna fladdra omkring lite grann en stund. Jag menar, Svennis vill säkert plocka med sig Tord Grip till sin nästa anställning; och vill antagligen kolla om det dyker upp någon vakans i något topplag innan han bestämmer sig...
Dick Knight har då och då kritiserats av besvikna supportrar; mestadels är det ren frustration som rinner över efter en miserabel insats, ibland någon ekonomiskt oförstående (och historiskt okunnig) person som vill att han ska sälja klubben till första bästa ryske oljemiljonär som erbjuder sig att köpa klubben och ta den till oanade höjder. Gårdagens «phone-in» innehöll åtminstone ett inslag som verkade något mer substansiellt, och Knight får nog inte dröja för länge med utnämnandet om han vill behålla supportrarnas förtroende.
Tyvärr kommer till slut en lika rykande färsk som tråkig nyhet: Paul Reid har slitit sönder knät på ungefär samma sätt som Michael Owen gjorde under VM, och kommer att vara borta säsongen ut. Extra tråkigt för Reid att det kommer nu, när han spelar under en manager som äntligen ger honom en chans att spela på sin favoritplats, centralt på mittfältet. Och att det är ett hårt slag för klubben är det inte heller någon tvekan om; redan i dagens match bestod bänken av Kuipers och fyra ynglingar, nätt och jämnt torra bakom öronen. Vem som än tar hand om dirigentstaven är det klart att hans första uppgift blir att förstärka truppen med vilka metoder som helst – «beg, steal or borrow»...
