Huddersfield nästa (Reserapport, del 2)
Huddersfield, lördag, en dryg timma innan matchen mot Brighton ska börja. Jag sitter i en stor pub inte långt från Huddersfields hemmaarena. Russel Slade och Bob Booker syns inte till, förmodligen hade de viktigare saker att göra.
Att ta sig från Manchesters flygplats till Huddersfield är lätt. Med ett lämpligt val av tåg ("Transpennine express") behöver man inte ens byta på Manchester Pickadilly. Från Huddersfields station är det sedan bara ca 10-15 minuters promenad till "Galpharm stadium", som det för tillfället heter -- jag återkommer till detta alldeles strax; jag ska bara dyka in på den här puben för en chili med chips, och en cider eller två.
Puben, som egentligen inte är någon "pub" utan en "club", heter kort och gott "the gas club". Skillnaden mellan pubbar och klubbar är lite oklar för en ickeengelsman som undertecknad, men om jag förstått det rätt måste man vara medlem eller betala inträde eller något i den stilen för att få komma in på en "club". Gasklubben tog ett pund i entré och man fick skriva namn och datum i en bok, och sedan var man förmodligen medlem i några timmar. En cider-pint av standardsnitt gick på mindre än två pund, så redan där var inträdet intjänat.
Jag hade blivit tipsad om det här stället på ett brightonforum, och mycket riktigt träffade jag ett antal gamla och nya brightonbekantskaper där. Vi hade inga större problem att fördriva tiden, inte med de dryckespriserna och i det sällskapet. Ju mer eftermiddagen framskred, desto mer framstod klubben som en illustration av den gamla klyschan "festligt, folkligt, fullsatt", och just som vi var på väg att ge oss iväg till arenan klev fyra-fem äldre gentlemän, ett par av dem med samma frisyr och atletiska kropssbyggnad som Russell Slade, upp på en scen och började spela rock på hög volym. Utanför lokalen stod en lång kö av folk som ville in, så ett gott råd till den som vill prova stället innan en match är att komma i god tid. Det kan verkligen rekommenderas!
Galpharm stadium, ja -- det var av flera anledningar som jag såg fram emot den här eftermiddagen. Matchen, naturligtvis, men också själva arenan, som enligt uppgift var en av förlagorna till vårt eget bygge i Falmer. Inte så kontigt med tanke på att arenan byggdes av McAlpine, och under sina första tio levnadsår hette just "McAlpine stadium", under ledning av en viss Martin Perry.
Låt mig slänga in en parentes här om ett fenomen som är både konfunderande och irriterande -- namnbyten på arenor. Det är illa nog med nya arenor som McAlpine/Galpharm i Huddersfield, men ta till exempel "Coral Windows Stadium" -- har ni hört talas om den? Nej, jag trodde väl det; men om jag säger "Valley Parade" så bör alla som är det minsta bekanta med engelsk fotboll säga "Aha, Bradfords hemmaplan!". Enligt Wikipedia är sponsornamnet påklistrat under tre år (!), medan Valley Parade har stått sig sedan 1886. Så frågan är vad Huddersfields arena heter, egentligen? Tack och lov räknar jag med att Falmer kommer att fortsätta heta Falmer i folkmun, oavsett vilket företag som köper namnrättigheterna.
Nog med gnölande, för ögonblicket, åtminstone... Jag gillade vad jag såg vid första anblicken; andra anblicken var också helt okej; tredje, fjärde och så vidare ändrade inte heller på intrycket. En magnifik arena; om Falmer blir av samma klass, och inte kredit-kollapsen tvingar oss till desperata nedskärningar, så kommer Falmer att bli ett jättelyft. Jovisst; ALLT är ett lyft i jämförelse med Withdean, men det ska bli spännade att se den nya arenan växa fram ute vid Falmer.
Matchen, då? Nja, det är inte så mycket att säga om den. Brighton släppte in två mål; det första kom på en hörna där en av hemmalagets spelare (som så småningom visade sig heta Andy Booth, och vara en legend som gjorde sin sista hemmamatch i karriären) helt ostört fick nicka bollen, och det andra efter en snabb omställning efter att Owuso (?) tappat bollen en bit in på motståndarnas planhalva. Brighton kvitterade två gånger, först via en hörna där Calvin Andrew fick perfekt träff med huvudet, och sedan vid lite kalabalik efter ett långt inkast, där Owuso bedömdes ha varit sist på bollen.
I övrigt var det ganska kontrollerad och organiserad fotboll, och inte lika mycket svängdörrar i försvaret som i den match jag såg på fredagen. Brighton hade bra perioder i början av halvlekarna, bland annat hade Andrew en jättechans precis innan Huddersfield tog ledningen, men han tappade balansen, och hans skott från nära håll, kanske 5-6 meter, gick högt över. Huddersfield hade också tryck under långa perioder, och 2-2 speglar ganska väl spelfördelningen på plan.
För att övergå till individuell spelarkritik, så var den största positiva överaskningen Calvin Andrew, som kom in redan efter några minuter då Hart blev skadad. Snabb, bra skott, bra huvudspel. Enligt Wikipedia har han gjort en fjärdedel av alla sina ligamål under vistelsen i Brighton, så han kanske är intresserad av en fortsättning?
Hans kollega på topp, Owuso, hade däremot svårare att imponera på mig. Han vann visserligen många höjddueller, och han var på rätt ställe vid målet, men han verkade ganska långsam och orörlig, och ramlade ofta när de försvarare han lutade sig mot hade fräckheten att flytta på sig utan att be om lov. Hans rutin är visserligen värdefull i det läge Brighton befinner sig, men jag tvivlar på att han är rätt man att bygga ett framtidslag omkring.
På mittfältet hade Cox inte någon av sina bättre dagar, och jag hade svårt att skilja på Loft, Dicker och Fraser; jag hade inte sett någon av de tre i aktion tidigare, vare sig på TV eller i verkligheten. Ingen av dem gjorde något bestående intryck, positivt eller negativt. Fraser skaffade sig ett gult kort efter att ha meddelat sin åsikt i frågan till den linjeman som godkände det första hemmamålet; Fraser hade nämligen stått på, eller rättare sagt strax bakom, mållinjen och nickat undan bollen. Det är naturligtvis omöjligt att avgöra från den vinkel där jag satt om bollen var inne eller ej; ännu ett fall där en målkamera kanske kunnat skingra osäkerheten.
Försvaret var robust med undantag för målen, där uppmärksamheten slappnade av ett ögonblick. Visst hade hemmalaget en del chanser till, till exempel ett skott i ribbans översida, och en nick där Kuipers gjorde en snygg och viktig reflexräddning, men skottet kom från 30 meter, och nicken kom efter en luftduell där anfallaren drog det längsta strået.
Kuipers, slutligen, var sig lik -- hans utsparkar har visserligen förbättrats aningen med åren, men är högst osäkra; hans arbete i straffområdets luftrum gör brightonfans gråhåriga i förtid; men hans förmåga att göra akrobatiska räddningar är fortfarande oomstridd.
På väg till järnvägsstationen efter matchen stötte jag på mina gamla vänner Yorkie och Ned (som för övrigt bott i just Huddersfield för inte alltför länge sedan), och vi enades om att resultatet var rättvist -- Brighton förtjänade inte att vinna, men inte heller att förlora. Jag skulle tippa att de flesta åskådare skrev under på den bedömningen.
Det tråkiga med det resultatet är att det sätter oss i den besvärliga situatonen att vara "pseudosäkra" på att hänga kvar. Inte kan väl Leicester slå Crewe? Millwall ska väl inte behöva förlora mot Carlisle? Visst ska vi väl kunna slå Stockport? Visst ser det bra ut, åtminstone jämfört med för några veckor sedan, men det är ganska mycket "väl" och många frågetecken i stycket ovan, och jag tänker inte andas ut förrän det är helt matematiskt klart att vi hänger kvar; större mirakel än så har hänt i idrottshistorien.
En snabb visit på odds-sidan på Bet365, och lite arbete med papper, penna och kalkylator ger vid handen att vår chans att hänga kvar är ca 85%. Jag har förenklat beräkningarna lite genom att anta att om Crewe vinner och vi förlorar så åker vi ut, något som naturligtvis inte alls är säkert; antar man att vi klarar oss blir vår chans att hänga kvar ca 88%, så någonstans där emellan ligger sannolikheten; enligt Bet365, och mina kladdanteckningar, alltså...
Kladdanteckningarna avslöjar också att oavgjort ger oss nästan 80% chans att hänga kvar, medan en förlust fortfarande ger oss mellan 35 och 55 procents överlevnadschans -- osäkerheten beror på samma lättja som ovan, men gissningsvis ligger sannolikheten någonstans mitt emellan, kanske med en liten dragning åt den övre gränsen.
Det är efter överspända ansträngningar i den där stilen som man tänker "F*ck football -- let's play!", och går ut för att rensa ogräs i vårsolen. Det är bara några timmar kvar innan det ska avgöras, och eftersom tiden ändå kryper fram kan man försöka uträtta något nyttigt under tiden. Come on, Seagulls!
