Tidskrift för nostalgiker
Vad ska man egentligen ta sig till när ens favoritlag förlorat de två senaste matcherna med sammanlagt 11-3, fått tre man utvisade och överlag uppvisat ett lika ordnat beteende som en skock veckogamla kycklingar? Skaffa en tidsmaskin och dra tillbaka till bättre tider låter som en lockande idé...
I avsaknad av tidsmaskiner, som dessutom lär vara ganska dyra i drift, kan man införskaffa första numret av Route One, ett nytt fotbollsfanzine som gör spridda nedslag i den engelska fotbollshistorien. Brightonredaktionen fick ett recensionsexemplar, eftersom just det här numret har åtminstone två artiklar som är höggradigt intressanta för en brightonsupporter. En av huvudartiklarna handlar dessutom om Nottingham Forest, som ju är mest känt som motståndarlaget i Brightons första tipsextramatch (jag behöver väl inte påpeka att Brighton vann med 1-0?).
Nej, de två artiklar jag tänker på är dels en två-sidors sammanfattning av Goldstone Grounds nedgång och fall, och dels en biografisk notis (fyra sidor lång) om en spelare som gjorde en kortare sejour i brightontröjan, Mickey Thomas. Denna råkade sammanfalla med min egen vistelse i Brighton våren 1982, så jag har några personliga minnesbilder av just Mr Thomas. Jag minns att han varit på hugget i en halvlek, mot vilket lag minns jag dock inte, men en luttrad brightonsupporter som jag kom i samspråk med i halvtid sa att det bara var för att han ville bli såld; enligt denne vantrivdes Thomas' fru och ville flytta tillbaka till Wales. Den förklaringen står inte med i artikeln, och kan förmodligen avfärdas som en brightonsupporters försök att förstå sin stjärnspelares ibland bisarra beteende.
Route One är inte inriktad på ett lag utan blandar friskt; förutom de redan nämnda Brighton och Nottingham finns det i detta nummer godbitar för fans från Liverpool (närmare bestämt historien om Bill Shankly), Chelsea och Aldershot (!), uppblandat med anekdoter, recensioner, en mängd bilder och till och med några (högst relevanta!) annonser. Redaktören har alltså inte siktat in sig på någon enstaka klubb utan hoppas kunna rikta sig till alla som är intresserade av engelsk fotboll rent allmänt, och i synnerhet så som den såg ut på tipsextratiden, på ett ungefär. Historien om Goldstone är väl ganska nära slutet på den period som tidningen är tänkt att handla om, även om redaktören inte sätter någon fix gräns, åtminstone inte än.
Om man ska klaga på något (och det ska man, annars tror inte folk att man läst boken/tidningen ordentligt) så skulle det vara att färgbilderna på något sätt tappat sin lyster i tryckprocessen, och ser murrigare ut än de ska. Här får redaktören ta en teknisk diskussion med tryckeriet. Dessutom är jag fruktansvärt gammaldags, och har svårt för ojämna spalter och brödtext med ett typsnitt utan serifer, men jag är fullt medveten om att jag kämpar mot övermakten i det här fallet. Det ökade datoranvändandet har gjort seriferna nästan utrotningshotade; på en datorskärm, med sin begränsade upplösning, ser sådana typsnitt nämligen inte alls lika snygga ut som typsnitt utan serifer, och det börjar sprida sig även till trycksaker. Däremot tror jag herrar typografigurus håller med mig om att det inte ökar läsbarheten att sätta en hel artikel med fet stil, vilket förekommer.
Det är dock bara småsaker, och tar inte bort särskilt mycket från det goda helhetsintrycket. Men någon riktig tröst för 3-11 på två matcher är det inte...
