Brighton tur och retur. Del 3
En reseskildring som till största del handlar om fotboll. Men även innehåller en hel del humor.
Efter ytterligare ett par pints begav vi oss in till busstorget i centrala Brighton, som ligger sydväst om tidigare nämnda Klockstapelstorg. Från torget var det tänkt att jag och brorsan skulle ta en buss bort mot Withdean, där vi skulle möta upp diverse lokala kontakter. Grejen var bara den att jag lyckats glömma alla mina nyinhandlade souvenirer på pubben, vilket ledde till en språngmarsch tillbaka till pubben.
Vi fick tränga oss in, bland alla blåvit randigt klädda människor för att försöka hitta min bortlagda påse och det var först då det slog mig, att brorsan och jag var de enda på hela stället som inte hade Brighton tröjor på oss. Jag kände mig som en jävla turist och sa även det till brorsan, som då förvånat förklarade; "Men du är ju turist!"
Tjurigt fick jag då förklara att jag inte menade turist på det sättet, utan att jag allt också var en riktig Albion supporter. Brorsan fattade inte alls vad jag menade och när jag skulle börja förklara, så fattade jag knappt själv vad jag menat. Men en sak var i varjefall säker, jag hade på ca en halvtimme helt ändrat åsikt gällande vuxna människor i matchtröja.
Vi strosade åter upp till busstorget och tog 5:ans buss (tillsammans med flertalet vuxna människor i matchtröjor) mot Withdean. Vi gick av två hållplatser innan arenan och gick in på Preston Park Brewery Tap där jag hade bestämt träff med en man vid namn Peter, som jag lärt känna via flitigt surfande på nätet. Föga förvånande infann sig samma "alien" känsla som jag fått på föregående pub, då vi stegade in. Återigen var jag och brorsan de enda utan Brightontröjor och jag övervägde starkt ett tag, att ta på mig min nyinköpta Brighton-mössa bara för att smälta in. Men jag slog snabbt bort dessa tankar då jag antagligen gjort ännu större åtlöje av mig själv om jag burit mössa, då det var åtminstone 20-22 grader varmt ute.
Väl inne på pubben började jag fundera över hur jag egentligen skulle kunna känna igen Peter, då jag aldrig tidigare träffat människan. Jag tittade runt lite grann, efter någon som kunde se ut som en "Peter", men insåg snabbt att min bild av en "Peter" antagligen inte kunde appliceras på verkligheten. Jag menar en "Peter" kan väl se ut hur som helst!
Efter att brorsan och jag tagit bord, kom jag på att jag hade Peters telefonnummer, så jag plockade fram min mobil och ringde upp Peter. Döm om min förvåning när tjockisen som satt vid bordet bredvid oss, i en åtminstone fyra nummer för liten match-tröja, plockade upp sin telefon (som såg ut som en tändsticka i hans jättehand) och svarade "Peter speaking". Efter en kort stund av förvirring stod det dock snart klart för "jätten" att det var jag, den ljushåriga snubben vid bordet bredvid, som var den exotiska svensken som han tidigare bara känt via nätet.
Stämningen blev snabbt hjärtlig och den jättelika mannen vid namn Peter och alla hans vänner, visade sig vara hur trevlig som helst (det borde jag givetvis ha förstått, då alla Brighton supporter är trevliga). Jag, brorsan, Peter och hans vänner (som alla också givetvis var iförda Brighton-tröjor) beställde in klassiska engelska Cheeseburgare med mycket stekt lök och ett helt gäng med Harveys Bitter (detta skedde på Peters begäran, då Harveys är ett lokalt öl märke från "good-old-Sussex" och som man som utböling MÅSTE prova).
Bittern smakade bättre ju mer man drack av den (märkligt!) och stämningen och humöret ökade ytterliggare. Snart började olika sånger ljuda, och alla på puben klämde i för kung och fosterland. Såväl "Good old Sussex by the Sea" som nykomponerade "The Leon Scores tonight" avverkades med stor känsla och hög musikalitet. Faktum är att jag blev så tagen och hänförd av all den inlevelse och känsla som pub besökarna la ner i sin sång att jag nästan började lipa. Det var en sån hetta och passion på pubben att den nästan gick att ta på och hade det varit kallare ute, så hade rutorna på pubben med all säkerhet immat igen.
Styrkta av Harveys Bitter och lite annat drickbart, vandrade vi så småningom bort mot Withdean. Efter att ha följt strömmen av blåvit-randiga, (som vandrade fram som i ett lämmeltåg) längs London Road i ca 800 meter, svängde vi sedan vänster in bland villor och små lägenhets hus. Det pirrade i magen och jag hade en varm skön känsla i kroppen (inte enbart beroende på ölen). Vi gick under järnvägstunneln och på andra sidan möttes vi av Withdean Stadiums norra läktare.
Withdean har många gånger fått utstå spott och spä, för sina taklösa läktare och sina löparbanor. Men faktum är att jag älskar den. Och om solen skiner så tror jag att det är många med mig som säger att arenan är bland de mest gemytliga man kan hitta. Inbäddad bland höga lummiga, grönskande träd och med ett berg vid den läktarlösa södersidan är det en mycket pittoresk och mysig omgivning som ramar in arenan.
I högtalarna spelades den klassiska Albions truddelutten, som jag inte har en aning om vad den heter men som alltid får mig att skratta, och som onekligen gör att man känner sig på gott humör. Efter att ha tagit några snabba danssteg, ställde vi oss i kön som ledde in till South Stand, där vi skulle sitta på sektion H, plats 199 och 200 (ifall någon nu bryr sig). Återigen slog det mig hur många det var som bar matchtröjor. Jag kan utan att överdriva säga att jag och min bror var i en klar minoritet.
Vi strosade in på arenan och vandrade längs den ena löparbanan bort mot våra platser. På planen höll spelarna på att värma upp och allt flera människor strömmade in på arenan. Våra platser visade dig sig vara bättre än asbra. Vi satt alldeles lagom högt upp och tillräckligt nära mitten, på den större av de två långsidorna.
Det tog inte lång tid innan så gott som hela läktaren stämde up i "Albions - Albions - Albions" och jag rös.
Minuterna fram till matchstart minns jag inte så mycket av. (Nejdå jag var inte för full, snarare så sjukt nervös att jag inte visste var jag skulle ta vägen.) Däremot minns jag dock brorsans något märkliga fråga när spelarna marscherade in;
" -Varför har Brighton två maskot-ungar och Swindon bara en"?
Jag fattade inte först vad brorsan menade, båda lagen hade ju bara varsin maskot-unge iförd matchtröja med sig. Det var ju helt tydligt.
" -Vad yrar du om, det är ju bara en maskot-unge i varje lag " svarade jag förvånat.
" -Det är ju vist två. Den där lilla tjocke där och så den där lilla färgade därborta" protesterade brorsan och pekade.
Då insåg jag att brorsan trodde att allas våran "Pocket-Rocket" och tillika hela Nationwide Division Twos skyttekung, Leon Knight var en maskot. Jag ska egentligen inte klandra min bror, för Leon Knight är verkligen liten (endast 162 cm) och har säkert många gånger tagits för en simpel boll-kalle, men jag blev ändå besviken att han inte hade bättre koll på vem Brightons just nu största stjärna var.
Jag mumlade något om att det borde vara skottpengar på sådana som inte visste hur Brightons största stjärna såg ut, men kom då att tänka på att hela Sveriges befolkning med största sannolikhet då skulle behöva skjutas, och tog därför snabbt tillbaka det jag sagt. Fast bara så att jag själv hörde det.
Innan jag hann tänka mer på en eventuell ark
