Gästkrönika: "Bosjos" bortamatch turné med Brighton. Del 1.
En gästkrönika skriven av Sacndinavianseagulls medlemen "Bosjo" efter sina strapatser i England.
Torsdag 25 sept:
Nej, Middlesbrough var ingen höjdare...
Men för att börja från början - jag flög ut från Arlanda på morgonen den 23:e, och begav mig med tåg upp till Birmingham. Jag skulle nämligen kombinera min fotbollsresa med att se en av mina musikaliska favoriter, David Olney. Inte hört talas om honom? Det hade inte Birmingham heller; vi var väl sammanlagt femton personer i publiken. Med tanke på att det lever kanske tio miljoner människor inom bekvämt räckhåll från Birmingham är det lite blekt för den kanske bästa av nu levande "sångpoeter". Och jo, jag har hört talas om Bob Dylan och Leonard Cohen...
Hur som helst; en fantastisk kväll! Enda orosmolnet var att konserten drog ut på tiden, och jag var lite osäker på om jag skulle hinna med sista bussen till mitt B&B. Men när Olney annonserat näst sista låten med orden "This one's for Bo - you know, he's come all the way from Sweden to hear me. That's... weird..." så kan man ju inte sticka iväg hur som helst... Men jag hann, med cirka en halv minut tillgodo...
Så långt hade allt gått efter planerna, men nästa dag tillstötte en oväntad komplikation. Jag hade bokat ett B&B i Darlington, som ligger på relativt bekvämt tågreseavstånd från både Middlesbrough och Hartlepool. När jag väl letat mig dit, med packning och allt, händer det inget när jag bankar på, varför jag ringer det nummer som står där, med viss tvekan (att ringa med en svensk mobiltelefon till ett engelskt nummer mitt på en vardag är inte helt gratis, nämligen). Då får jag reda på att innehavarinnan bommat igen ett tag, och istället bokat in mig på ett annat ställe, för en natt (i stället för de fem-sex nätter jag hade tänkt mig). Hon påstod också att hon försökt nå mig på mitt mobiltelefonnummer, vilket verkar lite mystiskt med tanke på att hon varken skickat ett SMS eller talat in ett meddelande på mobilsvaret, eller vad det nu heter.
Nåja, jag lyckades så småningom hitta detta nya B&B, kasta in mina grejor, hitta järnvägsstationen (det visade sig att B&Bn låg inom ett rickybruchstenkast från järnvägsstationen, så i åtminstone ett avseende var detta ett uppköp), och sätta mig på ett tåg till Middlesbrough. Att hitta till Riverside stadium visade sig också tämligen enkelt, men min plan att hitta en pub längs vägen att käka middag på misslyckades kapitalt; det fick i stället bli en snabbpaj innan matchen.
Medan jag väntade på att grindarna skulle öppnas råkade jag byta några ord med tre middlesbroughfans, som verkade klart imponerade av att jag kommit hela den långa vägen från Sverige bara för att se den här matchen. (det hade jag ju inte, men det förföll onödigt att gå in på detaljer just då...) De trodde att Boro skulle ställa upp nästan ordinarie, eftersom ligacupen var "viktig" - men samtidigt trodde de att det bara skulle bli en 5-6000 åskådare sammanlagt, trots att inträdet bara var £10. Kanske klubben tar den här bucklan allvarligare än fansen?
Matchen då? Nja, det hände inte särskilt mycket. Första halvlek var ganska jämn, med kanske ett litet övertag för Boro. Bästa chansen hade de kanske precis i början då en spelare (som jag senare fick reda på var Ricketts) fick komma helt fri med Kuipers, men han kom lite grann ur vinkel och Kuipers hade inga problem att hantera skottet. Hur Ricketts undgick att bli avvinkad för offside är en gåta; han var hela tiden på "fel" sida om sin försvarare, så det spelade egentligen ingen roll när bollen spelades. Brighton stack fram då och då, men hade egentligen aldrig något riktigt farligt på gång; Carpenter hade ett långskott ett par, tre meter över, och McPhee en nick rakt på målvakten, det var väl i stort sätt allt.
Andra halvlek såg väl i stort sätt ut likadant, förutom att Boro nu hade ett ganska bastant grepp om händelserna, och det var sällan Brighton lyckades komma till avslut. Men å andra sidan såg försvaret mycket stabilt ut, och Kuipers tog hand om allt som kom i närheten av målet. 0-0 alltså, och det var inget Brighton behövde be om ursäkt för; Boro hade helt enkelt skapat oerhört lite målchanser.
Tyvärr blev "Jolly" Rodger utburen på bår, och det såg inte särskilt bra ut. Ganska tidigt i matchen hade Southgate utgått, men det var nog mer som en säkerhetsåtgärd.
I förlängningen inträffade det oundvikliga - en borospelare drev upp bollen längs vänsterkanten, fick in ett inlägg längs marken, och Malcolm Christie, som kommit in i stället för Ricketts, skarvade bollen förbi Kuipers. Butters, som annars spelat utomordentligt, var ett halvt steg efter och kunde inte heller han göra något.
Sedan väl Boro fått sitt mål släppte de på pressen något, eller om det nu var Brighton som lyckades skaka av sig den. Hur som helst var Brighton aldrig riktigt nära att kvittera; Boros försvar var helt enkelt ett nummer för stort för Brightons anfallare.
En rask promenad till järnvägsstationen (även den här kvällen var jag lite orolig för att missa sista förbindelsen till B&Bn därför att föreställningen tog längre tid än väntat...), en kort tågresa, och en rickybruchstenkastspromenad senare befann jag mig på mitt B&B-rum, där jag såg höjdpunkterna från matchen igen på TV - och Ricketts såg lika mycket offside ut från TV-kamerans vinkel. Där kunde man också se att Christies mål var någon sorts mystisk klackning, som såg lite lätt turlig ut. Boro förtjänade segern, men som sagt jag var inte särskilt imponerad. Visserligen hade de ställt över några spelare som nog tillhör förstalaget, som Christie och liraren med det märkliga namnet Desire-Job (trots att han redan tycks ha ett!), men är de inte vassare än så här framåt får de svårt framöver.
Idag har jag tagit det lugnt, en snabb tripp till Edinburgh är det enda allvarliga jag sysslat med, plus naturligtvis att skriva det här. Hartlepool nästa!
Söndag 28/9:
Efter en ännu lugnare fredag var det så dags för Hartlepool. Att åka tåg i England på helgerna är inget för folk med svaga nerver, men det gick faktiskt alldeles utmärkt att ta sig dit (man byter i Thornaby - självklart när man tänker efter...). Hitta planen gick också lätt, och med lite hjälp hittade jag också puben där jag skulle träffa ett par brightonfans. En Woodpecker senare känns allt underbart...
Väl inne på arenan visar det sig att jag lyckats dra en nitlott - jag sitter precis bakom en bamsig betongpelare. Nåväl, med lite överkroppsgymnastik lyckades jag faktiskt se det mesta. Arenan är nog den minst imponerande jag sett hittills i England, Withdean naturligtvis undantagen. Men Hartlepool kan säkert inte ta in så värst mycket mer än Brighton - jag tror publiksiffran var runt 6000, och jag såg inte alltför många tomma stolar.
Om själva matchen är inte så mycket att säga - spelet böljade fram och tillbaka, lagen var ungefär jämspelta. Det kändes som om Hartlepools anfall var vassare än Brightons, men att Brighton-försvaret å andra sidan var stabilare än Hartlepools. 0-0 är sällan roligt att se, men det var definitivt ingen händelsefattig match, och båda lagen försökte spela fotboll, bredda spelet och utnyttja båda flankerna. Trots en ganska juste match delades det ut några varningar, bland annat fick Butters och en Hartlepoolspelare (nr 4) varsin för
