Gästkrönika: "Bosjos" bortamatch turné. Del 2
Efter en tids väntan, kommer här del två på Scandinavianseagulls medlemen "Bosjos" resekrönika.
Del 2 (söndag 28/9):
Efter en ännu lugnare fredag var det så dags för Hartlepool. Att åka tåg i England på helgerna är inget för folk med svaga nerver, men det gick faktiskt alldeles utmärkt att ta sig dit (man byter i Thornaby - självklart när man tänker efter...). Hitta planen gick också lätt, och med lite hjälp hittade jag också puben där jag skulle träffa ett par brightonfans. En Woodpecker senare känns allt underbart...
Väl inne på arenan visar det sig att jag lyckats dra en nitlott - jag sitter precis bakom en bamsig betongpelare. Nåväl, med lite överkroppsgymnastik lyckades jag faktiskt se det mesta. Arenan är nog den minst imponerande jag sett hittills i England, Withdean naturligtvis undantagen. Men Hartlepool kan säkert inte ta in så värst mycket mer än Brighton - jag tror publiksiffran var runt 6000, och jag såg inte alltför många tomma stolar.
Om själva matchen är inte så mycket att säga - spelet böljade fram och tillbaka, lagen var ungefär jämspelta. Det kändes som om Hartlepools anfall var vassare än Brightons, men att Brighton-försvaret å andra sidan var stabilare än Hartlepools. 0-0 är sällan roligt att se, men det var definitivt ingen händelsefattig match, och båda lagen försökte spela fotboll, bredda spelet och utnyttja båda flankerna. Trots en ganska juste match delades det ut några varningar, bland annat fick Butters och en Hartlepoolspelare (nr 4) varsin för en fribrottningsmatch innan en frispark. Däremot slapp Hart (vem annars?) en när han rök ihop med sin back så stickor och strån yrde...
Anfallet såg som sagt blekt ut, och det är väl signifikativt att den kanske vassaste chansen var ett långskott (från Pethick, tror jag) som skruvade sig ut mot högra stolpen, men för omväxlings skull var deras målvakt med på noterna. Nej förresten, det bästa anfallet var nog när Henderson snyggt vände bort en back och la upp bollen för Gary Hart, som fick på en rökare från straffområdeslinjen, men tyvärr fick målvakten tag på den också. Knight var hela tiden rörlig, men fick inte ut särskilt mycket. I slutet av första halvlek blev han inknuffad bland reklamplankorna när han försökte komma åt en sakta rullande boll som Hartlepools nr 6 försvarade som en äggsjuk höna. Han (dvs nr 6) blev sedan utbuad varje gång han rörde bollen.
Det var första gången jag såg Henderson i aktion, och jag måste erkänna att jag inte blev klok på kar'n. En sak verkar dock ganska uppenbar, någon huvudspelare är han INTE. Dessutom verkar han vara sämst i klassen i grenen löpning fem meter, och det brukar inte vara särskilt lyckat för en forward. Men det fanns tecken på att han kan fungera som targetspelare, med snabba nedtagningar, vändningar och framspelningar. Tyvärr halkade han när han hade ett hyfsat läge att komma till skott...
Försvaret ser dock mycket stabilt ut. Cullip tvingades utgå med tiotalet minuter av matchen, och det är bara att hoppas att det inte var något allvarligt. Men Butters spelade strålande och Hinshelwood var också utomordentlig på sin högerbacksplats - han visade också offensiva talanger då han lurade motståndare efter motståndare i en elegant slalomdribbling på mittfältet. Mayo spelade också pålitligt, men det har man ju vant sig vid. Så även om Cullip måste stå över någon match borde försvaret vara tillräckligt samspelt för att hålla tätt.
Att ta sig bort från Hartlepool var knepigare än att ta sig dit. När jag frågade damen i biljettluckan när nästa tåg till Darlington gick svarade hon "twentytwo", vilket jag tolkade som 17:22, eftersom klockan var någon minut över fem. Men det gick inget tåg då, och det som skulle gått 17:43 var inställt, något som vi fick reda på bara någon minut innan det skulle gått. Vid det här laget hade jag tröttnat på Hartlepool och tog första bästa tåg därifrån (en klar fördel med att ha ett interrailkort...). Detta visade sig gå till Newcastle, och därifrån var det inte särskilt svårt att krångla sig "hem" till Darlington.
Idag har jag turistat i Saltburn, en liten ort vid kusten nästan rakt öster om Darlington. Tro det eller ej, men några galningar försökte sig på att surfa på de vågor som Nordsjön bjöd på. Fullt så vansinnig har jag inte blivit än, så jag åt istället en "traditionell söndagslunch", vilken visade sig bestå av rotmos och fläsklägg (nåja, nästan i alla fall...)
På tisdag är det dags igen - Rushden & Diamonds. Det vore ju kul att se Brighton göra ett eller annat mål innan jag åker hem...
Tisdag 21/10
Hugaligen, vad tiden går - jag har varit hemma flera veckor, och inte lyckats berätta om de sista dagarna på min "Tour de Britain". Det är bäst att försöka göra det innan minnet helt försvinner...
Efter en ganska händelselös måndag då jag tog en snabbtripp upp till Skottland och tillbaka (och upptäckte att den skotska naturen, åtminstone i den del jag råkade åka genom, väldigt mycket liknar den svenska) var det då dags att lämna mitt basläger i Darlington för att bege mig söderut. Jag hade kommit överens med en kamrat, hos vilken jag skulle tillbringa resten av englandsvistelsen, att träffas på Northamptons station. Det visade sig vara ett utmärkt val, eftersom den inte var större än att man kunde leta igenom den på under minuten. Vi hade inga problem att upptäcka varandra, och inte heller att hitta Irthlingborough, en ort med ungefär tre pubar, lika många restauranger och två kinesiska "take-aways".
Vi var båda sugna på lite mat; jag hade inte ätit mer än en trekant sedan frukost, och det var väl ungefär detsamma för min kompis (förresten, vi kan kalla honom Helge, eftersom han heter det...). Men restaurangerna öppnade inte förrän klockan sex, så vi knallade in på en av pubarna för att försöka överleva tills dess. Det visade sig att det (1) inte var helt trivialt att hitta in, de två dörrarna var låsta, men Helge, som varit med förr, hittade en dold tredje dörr som ledde in, och (2) var "fotbollskväll", vilket betydde att alla som kunde misstänkas vara fotbollsfans tvingades dricka sina öl/cidrar i plastglas. De är roliga, engelsmännen...
I alla fall fick vi något att dricka, och vi slog oss ned vid ett bord där jag kunde sätta in Helge i Brightons troliga laguppställning, och hur vi skulle kunna tänkas spela. Vissa beskrivningar fick honom att mumla uppskattande, som efter att jag beskrivit Butters - "Aaaah, en äkta klassisk engelsk mittback! Låt mig gissa; han är inte särskilt snabb, va?", och jag kunde knappelunda göra något annat än att hålla med. Jag lyckades pricka alla utom två - dels visste jag inte att Henderson var skadad, och dels hade jag naturligtvis inte hört talas om Zesh Rehman.
Vi lämnade puben strax före sex, åt på en indisk restaurang, och därefter var det hög tid att bege sig till arenan. När vi tagit oss in där visade det sig att våra platser var längst upp under taket, med utomordentlig utsikt. En ganska liten och "mysig" arena, men samtidigt helt modern. Falmer - vi MÅSTE ha Falmer...
De första minuterna hände inte särskilt mycket - inget av lagen lyckades med särskilt mycket; särskilt Carpenter hade svårt att få bollen till rätt adressat. Efter ca tjugo minuter slår McPhee en retur i mål; stort jubel ända tills vi upptäcker att det är
