Brighton & Hove Albion - Leeds United 1-0
"För vem hade trott för fyra år sedan att Champions League semifinalisterna Leeds United, hösten 2004 skulle bli totalt utspelade på lilla pittoreska Withdean Stadium av Brighton & Hove Albion?"
Det var en aning kluven känsla som infann sig strax efter slutsignalen i lördags. För samtidigt som man dansade samba av ren lycka över den sköna segern, så kunde man samtidigt inte undgå att tycka synd om Leeds alla supportrar. För vem hade trott för fyra år sedan att Champions League semifinalisterna Leeds United, 2004 skulle bli totalt utspelade på lilla pittoreska Withdean Stadium av Brighton & Hove Albion? Med undantaget från 10 000 besatta Brighton supportar så antagligen ingen!
Men detta var faktiskt precis vad som hände i lördags. Faktum är att Brighton var bra mycket närmare 2-0 än vad Leeds var 1-1och frustrationen var klart märkbar hos gästerna. Sju gula kort(!) och två röda(!) lyckades man knuffa, sparka och snacka till sig, vilket inte är särskilt imponerande. Att sedan den gode Leeds-managern skyllde alla dessa kort på domaren efter matchen, gör det bara ännu mera patetiskt.
Brighton i sin tur visade kyla och lugn, och lät sig inte provoceras av Leeds spelarnas ojustheter utan koncentrerade sig på att sparka boll istället. Första halvlek, och särskilt under de första 25 minuterna, var det ett konstant Albion tryck mot Leeds målet och Brighton såg riktigt pigga och vassa ut.
Dean Hammond hade ett fräsande skott strax utanför och Leon Knight testade Niel Sullivan i Leeds målet två gånger under loppet av bara några minuter. Men den bästa chansen gick ändå till Darren Currie. Knight vann bollen på högerkanten och chippade den snett bakåt till Currie som kom ångande. Currie dansade runt lite med bollen, vänster höger, höger vänster och gled majestätiskt igenom Leeds förvarslinje. Currie tog sikte på bortre och skickade iväg bollen bara några centimeter utanför Sullivans vänstra stolpe.
Det stod 0-0 när domaren blåste för halvtid, men det kändes som om det bara var en tidssfråga innan Brighton skulle slå tänder och klor i sitt jagade byte.
Leeds bytte dock in store och starke Brian Deane i paus vilket lyfte Yorkshire klubbens spel något, men det var bara tillfälligt. För femton minuter in i andra halvlek, sparkades Leon Knight på nytt ner 40 meter från mål av det allt mer opolerade Leeds försvaret, vilket ledde till frispark i ypperligt Currie-läge.
Och Currie med sina precisa frisparkar, gjorde sin vana trogen ingen besviken. Med en hårt skruvad boll sökte han en vid den bortre stolpen framskjutande Adam Virgo. Virgo tryckte ifrån och hoppade upp......och så pang!! Allas vårat rötägg Clark Carlisle, hoppade han också, och hårt uppvaktad av Virgo kunde han inte annat göra än att se sin egen nick gå in i eget mål.
Ett noll till Brighton och hela Withdean exploderade i glädjescener. Att det dessutom var mannen som förra året räddade en boll på mållinjen med handen och sedan mycket fult armbågade ner Leon Knight (när han spelade i QPR:s färger) som gjorde självmål och fick framstå som den clown han är, gjorde ju inte saken sämre.
Resten av halvleken fortsatte Brighton att frustrera sina motståndare och hålla huvudet kallt medan Leeds helt och hållet tappade sina. Kuipers i Brighton målet sattes sällan på några hårdare prov och minuterna tickade iväg, och med dom tappade Leeds spelarna helt koncepterna. Gultkort på gultkort följde varandra och sista fem minuterarna kom så också 2 röda och matchen var vunnen.
Ända smolket i bägaren var att Charlie Oatway drog på sig en skada, vilket gör att mittfältet nu ser aningen tunt ut inför nästa omgång. Gary Hart kom dock in och visade var skåpet skall stå och kan nog vara aktuell för spel från start på lördag.
Närmast väntar nu Sunderland borta på Stadium of Light för Albion, vilket antagligen kan bli en härlig resa för alla Brighton supportrar. Och man vet ju aldrig vad som kan hända...
Up the Seagulls!
