Att ta från de rika...
Att åka till Upton Park och vinna med 1-0 känns som en saga i stil med "Robin Hood". Bara en sådan sak som att en av Brightons största stjärnor genom tiderna, Bobby Zamora, satt på bänken för West Ham ger en ganska god bild av styrkeförhållandet mellan lagen.
Mark McGhee hade jonglerat med laguppställningen ännu en gång, den här gången var det ingen tvekan om att målsättningen var att täta försvaret -- inte nog med att han valde att ställa upp med fem backar, han valde också ett mittfält med grovjobbarna Oatway, Carpenter och Nicolas, och ett anfall med två targetspelare, Claridge och Virgo. Både Currie och Knight fick alltså finna sig i att börja på bänken...
Den första timmen var matchbilden densamma, och ganska enahanda -- West Ham anföll och Brighton försvarade sig. Den bästa Brightonchansen hade Dan Harding, av alla människor, men avslutningen avslöjade tyvärr varför han är försvarare och inte anfallare. Vill ni få en uppräkning av West Hams femtiotolv chanser är det bättre ni läser deras matchrapport...
Men efter en timme började det hända saker. Till att börja med bytte Alan Pardew in Zamora och Reo-Coker i stället för Etherington och Chadwick, vilket betydde att West Ham använde kanterna mindre och med undantag för en smart genomstickare från Zamora till Reo-Coker åtstadkom man väldigt få farligheter den sista halvtimmen, trots att pressen var snarare hårdare och mer intensiv än tidigare.
Och detta berodde i sin tur på att det omöjliga hände: Brighton tog ledningen! Brighton fick en frispark till skänks av Repka, Carpenter slog in ett inlägg som "Big Guy" Butters nickade in -- tyvärr blev kommentatorerna så extatiska att jag inte uppfattade om någon nickade fram honom eller om han nickade in den direkt. Men alla mål räknas, även de som kommer från fasta situationer...
Som sagt, den sista halvtimmen skapade "hammalaget" ganska lite och frustrationen resulterade i ett par utvisningar. Virgo gick in för hårt in i närkamp, vilket fick West Hams Mullins att se rött, och, enligt Kuipers, försöka ta stryptag på Virgo. Virgo gav tillbaka (enligt Harty på SCR utdelades fler slag än i Frank Brunos senaste match...), och resultatet blev att båda såg rött ännu en gång -- den här gången baksidan av domarens röda kort. Det betyder att Virgo med största sannolikhet blir borta tre matcher, och Claridges närvaro blir därför ännu viktigare.
Steve Claridge, ja. Han gjorde vad han blev tillsagd att göra: höll bollen bra så att laget kunde flytta upp positionerna, några kluriga väggpassningar och till och med något skott på mål. Första intrycket var definitivt positivt. Nu återstår att se hur han kan samarbeta med Leon Knight.
Å andra sidan tycks Zamora ha tappat något sedan han lämnade Brighton. Kanske har självförtroendet tagit en törn av hur han blev behandlad av Tottenham, kanske har de skador han fått de senaste åren påverkat hans spel. Tråkigt att se, trots att han inte spelar för oss längre. Som Brightonklacken skanderade: "We love Bobby more than you!"
Brightonklacken är värd ett eget kapitel. Det är svårt att bedöma sådant via radio, men de verkade vinna sin "match" ganska överlägset -- West Hams supportrar hördes bara undantagsvis, medan "Aaaaaaaaaaaaaalbiiiiiiiiiiiioooooooooooooon" och "We're gonna win the cup for Sussex by the seeeeeeeeeeeeea" hördes klart och tydligt större delen av tiden.
Förra året den här helgen förlorade Brighton i första ronden av FA-cupen mot Lincoln med 1-0, men den här "cupmatchen" vann vi. Eftersom de andra "skinklagen" också förlorade så innebär vinsten lite andrum i bottenstriden, vilket nog kan behövas eftersom jag har en känsla av att Nottingham inte tänker stanna kvar bland de tre bottenlagen hur länge som helst. Och varje vecka vi befinner oss högre i tabellen än Leeds är det en ren njutning att arbeta...
