Reserapport Stoke-Brighton, del 2: (forts)
Här följer den spännande fortsättningen på del 2...
3. En stokespelare laddar för skott och får på en rejäl mörsare, som hade landat i trakterna av Newcastle, om jag nu fått väderstrecken rätt, och om inte en brightonspelare, som jag tror var Carpenter, fått bollen på händerna. Eftersom han höll dem i huvudhöjd, gissningsvis för att skydda näsan och andra ömtåliga organ, hojtade alla stoke-spelare och -supportrar på straff, men fick ingen den här gången. Min far sa alltid när jag var liten att om handen söker bollen är det straff, men om bollen söker handen så är det det inte. Nu har jag visserligen upptäckt att vad farsgubben säger inte alltid stämmer överens med verkligheten -- och hans karriär som målvakt i storklubben Nöbbele BK slutade ungefär samtidigt med andra världskriget -- men ni vill väl inte påstå att min lilla pappa ljuger? Bedömning: Ingen straff.
4. Jag kommer inte ihåg exakt hur situationen uppkom, men Paul Reid befann sig i den vänstra (fortfarande från min utsiktspunkt) utkanten av målområdet med ryggen mot målet och bollen under kontroll, när stokemålvakten vräker sig över honom à la Schumacher (Toni/Harald, inte Michael...). Hur domaren kunde undvika att döma straff för det överfallet är obegripligt, men Schumacher blev inte heller varnad för knocken på Battiston, om jag minns rätt. Det kanske är så att domare inte tror att stora, trygga målvakter plötsligt kan bete sig som psykopater? Bedömning: Solklar straff.
Sammantaget så är det inget tvekan om att Stoke var bättre, och i första halvlek spelade man ett ganska trevligt och varierat anfallsspel; man spelade på båda flankerna, i synnerhet den högra där Dan Harding hade stora problem att täppa till ytorna, omväxlat med snabba djupledspassningar och dito löpningar. Jag hade svårt att inse varför man inte gjort fler mål under säsongen, men en anledning kan vara att man mer spelade 4-5-0 än den 4-4-2-uppställning (eller 5-3-2 enligt Soccernet) man påstått att man skulle spela -- utan anfallare gör man normalt inte så många mål. Och «nollan» återkommer jag alldeles strax till... Ett Stoke med två riktiga anfallare, typ Ellington/Roberts eller Bent/Kuqi, skulle säkerligen kunna vara med i kampen om de två direktuppflyttningsplatserna.
Efter ca 25 sekunder av matchen fick Stoke en frispark på egen planhalva. När den skulle slås råkade jag titta på möjliga «targets» och såg då Stokes nia slita och rycka i tröjan på en mer förbryllad än förargad Guy Butters. Några minuter senare, då han redan hunnit med ett antal skjortryckningar, försökte han sig på en mollbergare, men nu hade domaren fått nog och berättade för honom att han inte befann sig på något slags judoträning -- jag såg inget gult kort, så domaren bestämde sig tydligen för att vara snäll i det fallet. Resten av halvleken gjorde pajasen inte så mycket väsen av sig, förutom en nick över ribban ungefär en halvmeter från målet, innan han blev utsedd att skjuta straffar, något som han till allmän överraskning var riktigt duktig på. I andra halvlek slapp jag se honom och hans clownkonster eftersom han höll till på den bortre planhalvan. Spelaren ifråga visade sig, nästan, lystra till namnet «Gifton Noll-Williams»; och med denna lilla kosmetiska ändring av hans namn får man samtidigt reda på var jag rankar honom som fotbollsspelare på en skala mellan ett och tio...
Jag lämnade Britannia Stadium, tyrolerhattlös, i den fasta förvissningen att sämre än så här kan vi inte spela. Men, som alltid, lyckades Mark McGhees män överraska i gårdagens match mot Plymouth. Dags för en uppryckning mot Wigan, hoppas jag...
